Ganska viktigt.

Annars är det ingen fel på din jagteori, och det vet du själv. Det svåraste är att släppa taget om den existensiella estetiken. Jag spillde nyligen ut en stor kopp grönt te på golvet av misstag -jag kan värdera mig själv genom olika typer av excentriska varanden-i-handling, för att ta "beslag" på mig själv (eftersom den frånkopplade idén om min sanna vänliga själ, förknippas med svårt trauma och sabboterat självvärde.) Är mästare på att ta mig in i arketypiska roller med hela mitt livsväsen, och själv vara oberörd, bara för att "testa på" verkligheten, och förstå individer. Har starka känslor för "galenskapen" (för den kollektiva kärlekens skull), och kan anta skepnaden genom min objektifiering av min identitet -utan att själv vara det minsta galen.


Ofta njuter jag sjukligt av att "äga" mig själv -jag vill hypnotisera (eller gör) mitt universum för att roa mig nonstop med min egen privata föreställning av den sadomachokistiska versionen av mig själv..

Förstår inte varför jag "egentligen" gör såhär. Men -den ultimata sanningen är ju en energiformulering av en dröm (självets förening med tiden..)









Jag har i "hela mitt liv" LEVT I MISSTÄNKSAMHETEN. Jag har en mycket "sentimental" anda i allt, men det är transpersonellt/kollektivt/andligt; så jag har inte haft "någon annan" att skylla på förutom mig själv. Jag har utvecklat ett djupt, djupt subjektivt förhållningsätt till den totalt objektiva bilden; för att kunna älska så "mycket" som möjligt. Jag har liksom parkerat mig I den statiska observationen av en förfluten framtid, för att VARA HELT FÄRDIG med TIDEN -innan utvecklande av jaget; hållt stenhårt på min ambition/framgång -och ENVIST krävt sanningen; som belöning, -först!!!

Jag accepterar inte, klarar inte av att riskera att bli "bluffad" av livet. Jag måste vara säker på att jag kan LITA PÅ gud, i känslor rörande personliga, intensiva spörsmål. Misstänkte för några dagar sen gud för att "utnyttja" människan som sin egen SKUGGA (icke-jag), sitt eget självreflekterande verktyg, för att alltid kunna uppleva sig själv som så ren energi som möjligt.

(..detta stämmer inte -förstås. Men analysera gärna över det, så förstår ni. )







Jag tolkas möjligen som tjatig/ältande, men jag försöker tillsammans med ER sammansluta budskapet med undermedvetandet (tidlöshet -utanför oss själva -vi själva; och förlåtelsen.) Jag är ju här av den enda anledningen att jag bryr mig, och ingen annan. Jag måste återigen penetrera det som inte är verkligt med tillvaron (de ickeintegrerade utsagorna -fantasierna) med mina tankar. Det handlar om att man förstår hur stark man verkligen är.









***

Gud: -det är min TID. Vi är ömsesidiga på det sättet. Mina tider -alla människor jag ömsesidigt drar till mig; skapar händelserna [religion!] som ger MÖJLIGHETEN till synkroniseringen -att ta ner potentialen (odödligheten) på jorden.. (som redan har exemplifierats av undertecknad av en händelse -inkl. den naturvetenskapliga bakrunden)

***







Ni tänker aldrig att "tänk om.." Eller ..nej, inte? Jag ser människan som något värdefullt. Jag är emellan åt mycket frustrerad -och orolig. Religioner som vi känner till dem, är monumentala formler av självet. Inget mer än så, eller hur? "Beundran" över ett kreativt (inte alltid så kreativt) arv fyller ingen funktion i sig. Det handlar snarare om något romantiskt. Men vi behöver inte göra oss still skuggexemplar av gårdagens historier. Historians djupa berättelser kommer alltid finnas -i tingens varaktighet; vi kan själva till och med "gå tillbaka" och SJÄLVA uppleva dem så som det var när det hände..

Varför nekar vi oss själva detta?





I framtiden kommer vi (förhoppningsvis) förstå hur att "CENTRERA" individualiseringen INOM det kollektiva.. Man behöver inte vara så himla mentalt vild för att föreställa sig ett spektrum av potentiella scenarion från utbudet. Kan vi verkligen LÅTA den möjligheten slumra i en evighetssömn. Vi verkar ibland tro att det är något stort "fel" på universum..  

Jag pratar om att väcka universum till liv. Mänsklighetens självförverkligande födelse. Detta ska inte behöva ta "mycket långt tid".










Man borde älska relationen, dvs. "oss själva" -vårt skapande; genom (alltid är det genom; inte "till") gud. Det kanske inte är något behov (eftersom det är essensen) -det är en önskning. "Behovet" är transportsträckan vi individualiserar, men identifierar oss med. Fråga istället: vilken DEL av GUD är JAG? (dvs. VAR befinner jag mig -i det som pågår och hela tiden?)

Allt det livet är -visar sättet på hur vi vill bli älskade (hur vi REFLEKTERAR över vårt VÄRDE -skapade!) Vi borde egentligen beundras av livet ödesformer -dvs. varför SJÄLEN inom andra "tragiska"/defekta/fula människor har valt dessa utmaningar. Jag menar, helt allvarligt. Vad förväntar ni er egentligen?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0