Satt och

drack te i köket när jag kom på mig själv med en fantasi om att bli inlåst i ett fängelse, typ guanatanamo-basen.

Det jag kort just gör är att endast assimilera sanningens STRUKTUR och inte omständigheten/verkligheten, vilket gör att jag alltid har "skitit i mitt liv"; eftersom som jag skapar en illusion om att jag "mår bra" -genom tillfällets identifikation med den konkreta bilden..


Jag har hela tiden egentligen längtat efter att bli EXISTENSIELLT "arresterad"; eller snarare inordnad i den samhällsroll som är min naturliga -men den "syns" inte förens jag förstår vem jag verkligen är -- genom att jag kapitulerar från mina intellektuella höga hästar.

Minns i 30 jan 07 tror jag det var, när jag för andra gången kördes till psyket -för att min pappa hade ringt polisen eftersom jag hade ett "filosofiskt perfomance" hemma och skrev saker på min tapet i mitt rum..

Fattar ni? Jag har gjort det hela tiden! De ARRASTERAR MIG -- i DERAS NAMN.

Detta är den enorma "paranoia" som skapas inom uppväxtkontexter så som dem som "Astrol" beskriver.

Det var detta jag var så "frälst" på för ett och ett halv år sen, när jag hade min värsta (accelererande) kris någonsin. Grejen var bara att jag var ÖVERTYGAD av min egna uppväxt-psykologiska sagobok i "freudiansk" grotetsk-existensiell kontext. Jag förstod inte att astrologin är rörlig och kan fördjupa/utveckla/förändra arketypiska uttryck. Samtidigt som jag var övertygad om den, och låg bara och väntande på min egen död, ungefär. Jag visste i flera månder att jag på något sätt skulle förintas/dö. VISSTE att jag hade nått "ålderdommen", och inte hade något mer att förstå.


Jag börjar nu ÅTER FÖRSTÅ de "inlåsta" panoraman (förklätt till subjektivism) mot de "lurade" som jag förstod för över ett år sen, mest i mitt hem, men även farligt uppenbart när jag såg MIG SJÄLV på psyket -i alla barn/ungdommar -i relation till deras föräldrar. Det är riktigt SKADADE barn, som OSKYLDIGT -fått ta ansvar för treeninghetens mysterium; mellan mamma-pappa-barn; när föräldrarna INTE är "med på" vad det handlar om -utan OMEDVETET skyller allt på barnet. Såg skiljsmässobarn, incetsoffer, föräldrar som är livrädda för varandra/kommunikationsflykt.. Dessa människor får en slags "dold boderliner"/en icke-identitet .."det spelar ju ingen roll"/"jag är ingen"/"jag är allt det du tror jag är"...

Så oerhört INTELLIGENTA barn -som SETT komplexiteten, och istället gjort FINA TECKNINGAR, eller blivit självlära gitarrister..

Men det var bara jag som hade sett igenom det här (och därför blev mest illa behandlad av personal..)

Minns en kille. 16 år. Narkoman. Jag hjälpte honom på något outgrundligt sett att urkristalliera beroendet, och ersätta det med förståelsen för attraktionen.



Det jag skulle säga var..

Ser två poliser komma in i mitt rum på morgonen. Börjar teatraliskt gråta snabbt -ner MIN BARNDOMS-KÄNSLA (livet), när på något sätt håller fast mig eller något. Hela livet handlar i kroppen, och jag säger "-vad har jag gjort?" och börjar "förklara allt".. En polis sätter sig nära mig och säger "-du har bevisat universums existens?", och säger "det här handlar om dig"..

Han måste varit oerhört transcendental.

Har precis gått igenom en misslyckad "åtefödelse", en månad innan, och hade bara varit hemma från barnpsyk i ca 10 dagar. Jag betedde mig som en manisk wannabe, åkte till Norrtälje och fick ESTETISKA AHA-UPPLEVELSER när jag pratade med folk -såg att allt var "helt symmetriskt" och började med min "peronliga religion" och "egenskapade" arketyper..


Det som hände när jag poliserna "arresterade" mig var att det där MINNET kom tillbaka -min barndom. Jag "drabbades av mitt eget liv"..


Det som händer där är att jag blir SJÄLVA ARKETYPEN "tonåringen"..

Andra gången jag kom tillbaka till min barndom (som aldrig ens funnits på riktigt) -så känner jag mig som själva arketyperna "MÄNNISKAN" och "KVINNAN"..

Jag tror att jag på något sätt har kommit på ett sätt att "lurat universum"/karma, eftersom jag känner mig som "en mogen kvinna" mycket äldre än 18, och eftersom jag nu är en "BESÖKARE" i mitt EGET LIV.. jag går och tittar på mina "anteckningar" spridda i skrivbort, etc. och ser "religionen", "beundras"/sörjer personligt över att jag "aldrig förstod att jag förstod", och DET ville jag aldrig förlåta. Jag går som på en personlig konsutställning och tittar in i mina syskons rum och tänker "herregud, det är det här som VAR MITT LIV.." Det här är min bror. Det här är min syster. Det var nästan för enormt för att förstå.. En sån OBESKRIVLIG jordiskt lycka och "äntligen" ett raffinerat/BALANSERAT DJUP i hjärtat..

Jag har alltid vetat att svaret finns i mitt eget minne. Jag kände här tidsepokernas NÄRVARO -kände att "60-talet", "90-talet" är HÄR på JORDEN.. "allt finns nu".. vilket är den JORDISKA FRIHETEN.


Det som hände var att (ca 1 mars 07): Lyssnade mycket på Ted Gärdestad som 15-17 åring, och såg alltid honom som en slags Jesus-symbol; jag vet hur det är att vara så "god", men bara begreppsmässigt-intuitivt. Ligger och lyssnar på mp3 och hör hans "Reason" och FALLER HELT i MUSIKEN; vilket bokstavligen VÄNDER UT OCH IN PÅ UNIVERSUM.

Jag förstår att det är jag SJÄLV som varit den där "bra människan".. känner nästan att "Ted Gärdestad" INKARNERAR i min kropp och smälter samman med mig.


Observera nu allt det här, och lär er något.


Nån vecka senare åkte jag till Danderyds psyk och BEGICK min stora rädsla mot mig själv -att bli nedrogad och våldtagen -att komma tillbaka till "så som det alltid varit".. Det har FAKTISKT alltid varit SÅHÄR, mina idéer om kärleken till mina föräldrar är en analytisk efterkonstruktion.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0