Skönt att veta

Jag ser det tydligare nu. Jag har varit allt det där.. inga undantag! Det existerar ingen skam i det, det är något stort. Tänk att såsmåningom kunna vara ett med alla nivåer av mänsklig utveckling.. Det är kärlek. Det är inget uppgivande i att ge sig själv för det. Jag anser inte längre att det är värdigt att krossa något annat än föraktet i sig.

Jag vet också varför jag själv valt att förlora mig i glömska igen så totalt. Jag valde att lära mig älska människor på riktigt.. det innebär förstås att jag verkligen måste förstå mig själv, för att ta det på a l l v a r. Det finns något sant och starkt i tragedins romantiska final. Det är värt detta, jag menar det. Det är inte bara mig det handlar om; de finns andra som är den jag var..

Precis som ondskan inte existerar älskar jag högt mina fiender. Det handlar bara om planering. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0