Solen
Här kommer en kort påminnelse/medvetandegörande:
Det blir ofta så att jag försöker förstå mina känslor genom t.ex. musik. Kanske där var det all den här "förståelsen" för "helvetet" började, eftersom jag har försökt göra den till en vetenskap, just för att jag är så medveten om strukturerna i livet.
Tar det mycket kortfattat. Jag har hela tiden "lidit" av att jag aldrig nått fram till en ultimat svar, en stablitet ang. min person, utan låses istället av den mentala medvetenheten, det egna priva ansvaret över identiteten, eller identitetskrisen snarare. Okej, obvious. Vad handlar det om då? Jo, jag pendlar mellan identifiering med KÄNSLAN, och identifiering med SYFTET; och genomgår dagligen blixtsnabba nästan "valda" TRANSMUTATIONER i mitt hjärta, vilket gjort mitt vardagsbudskap "handikappat"..
Jag har hela tiden sett "den olyckliga kärleken till mänskligeheten"/omöjligheten och dess mänskliga ideals ur-sorg som "kärlek". Där jag tar åt mig av allt (dvs. allt som INTE är "personliga saker") utan fel/obalans/sorg/förnekande -i samhället. Jag har aldrig någonsin upplevt lycklig människokärlek vad jag minns, just eftersom det objektiva syftet är mitt "andra hem"; och innebär att jag just "inte bryr mig".. Samtidigt är den endå den som jag inser är "den verkliga kärleken" (motsatt till hur det känns); men eftersom det endå bygger på ärliga KOLLEKTIVA ideal, och det frånkopplade hoppet om att "alla ska förstå" RESPEKTEN för andra människors LIV, någon dag.. För det jag förstog är att kärlek är något som DELAS. Hur skulle då "sorgen" kunna vara kärlek, när det är att stirra in i sig själv endast? Speciellt intimt blir det då jag har Solen i Vattumannen; apropå "delande av förståelsen (objektivismen)"; filantropins formula..
Jag har alltid varit djupt förälskad i mitt hjärta (att "bryr sig djupt") -som ett "objekt" jag aldrig vill släppa taget om. (Jag har alltså varit RIKTIGT "inlåst"; begränsad.)
Men, men.. lyssna nu.
Om vi tar musiken igen, som ett exempel, eftersom det är så lätt att relatera till..
Såhär: Om vi lyssnar på musik/en låt -så är sanningen; att man känner ...samma sak... FÖR -- LIVET/Gud/en själv!
Man är BÅDE mottagaren av sanningen/budskapet - OCH den som uttrycker kärleken/the author..
= DEN FRIA VILJAN
Om man säger och tror att man "vet hur det känns"; att man har inlevelseförmåga -då BORDE man ju kunna älska sig själv, som man brukar kalla det, inte sant? Att "älska sig själv" är snarare att KÄNNA ("igen") sig själv!
Men vad är det då man älskar?
Jo, allt som hjärtat har ett SYFTE med, helheten/dramat som livsrörelsen VIDRÖR. Och det är det som är själva MENINGEN..
http://en.wikipedia.org/wiki/Author
tror du på gud?
