Backstreet dream

Jag skriver:
24.jan.2008, kl.17:46  

Okej.

Detta inlägg är INTE skrivet som svar på Lizards, enbart:



Jag förstår vad du säger, jag håller med, men ändå inte.. Allt detta är bara så som det SER UT att vara, mer som ett språklig relatering. Jag har förträngt mitt "hat", och jag förstår inte hur "bestämd" jag är förens ett lager av skräp plockas bort, och jag blir lätt chockerad över att jag konstant gått runt och "aldrig förlåtit någonting".



Var ska jag prata om detta? Mina föräldrar säger i stort sett att jag är "psykiskt sjuk" för att jag håller på med astrologi, filosofi etc. Jag tror att jag exponerar mig på detta sätt delvis för att bli av med gammalt avafall, eller vad jag ska säga.. Dessutom måste jag för mitt eget bästa obejktifiera mig själv under en tid för att SE hela bilden, vilket i förlängningen samma sak.



Som Atum frågade.. Jag gör detta för att SE VAD DET ÄR SOM HÄNDER JUST NU. Det känns lite "onödigt" att fasta i tankemässiga hjulspår så länge som jag gjort det.



Jag kämpar för mina mänskliga rättigheter, helt enkelt. Eller?



Jag har den senaste veckan börjat "läka" lite. Jag har alltid sett mina "förlorade" djupa tillstånd som något som bara hände i och med extremlägen, men insåg att jag själv har ansvar för mina upplevelser genom de VAL jag gjort inuti mig själv, i dåtiden när jag blev sviken och bestämde mig för att "aldrig glömma" och "aldrig underordna mig". Jag förstod alltså att jag måste resa tillbaka in i mitt förflutna genom mina känslor/mitt vetande; för att RESA mig ifrån den "icke-upplevda" bitterheten, genom omvärderingar.



("Sveket" är egentligen traumat av att förlora min sexualitet; att "inte veta" är ett självförnekande och enormt trauma om man känner på ordet -jag vet inte vem jag är. Det har inget att göra med "förvirring" ang. könstillhörigheten ..jag har ingen tillhörighet överhuvudtaget. )



Jag har nu faktiskt insett vad jag sysslar med, och varför. Ledtråd: estetiken.



Jag var väldigt vilsen inuti mig själv i den första delen tonåren och utformade romantiska ideal om t.ex. "oförstådda psykpatienter". Jag har nu själv dragit mig till dessa företeelser för att förstå att jag alltid har varit det som jag sett som något främmande och utanför mig själv. Jag har förstås inte medvetet valt detta, utan det är något som jag hyst stor skräck inför. Jag har haft vaga fetischistiska intressen för droger/sprutor, giftiga ämnen, psykoser, idén om att bli mördad etc.



Men jag "vill" inte ha en psykos (har inte haft) precis som jag inte vill bli mördad..



Allt detta är dvs. signaler bakåt i tiden i och med min passion för den mänskliga naturen.



Linda Goodmans "Soltecken" som jag använd för att lära mig planetfunktionerna genom tecknen, har jag använt som en religion, och ger en bild av de stora krav jag har på mig själv. Det är alltså en projektion av mig själv som jag desperat försöker TA MED i allting jag gör, för att bli den jag djupt inuti är.





Saker tar för stora proportioner. Jag har t.ex. de 2 åren inte varit intresserad av "könsligt sex" överhuvudtaget, även om jag inte har en anti-inställning. Jag har fattat att t.ex. mat är ett rent "köttsligt behov" (Oxen -självrelatering)



Jag var enormt intresserad av hälsa och kost för några år sen och experimenterade med olika kosthållningar, "för att förstå" att maten förändrar sexualiteten. Jag var bisexuell när jag var 15-16; hade en total obalans mellan "sex" och "kärlek"; jag hade en stark sexuell relation till den kvinnliga och en mycket djupt romantiskt kärlek till killar, och "led" väldigt mycket av det här. Började studera evolutionslära och ursprunglig föda och började äta nästan bara ren animalisk mat, grönsaker, frukt etc. (För att reparera min försvagade kropp; jag var överkänslig för allting, hade lättare hudbesvär, ont i lederna etc.)



Jag harmoniserade min sexualitet till en fördjupad emotionell kärlek för mänskligheten, och slutade abrupt att attraheras av det fysiska på samma fetischistiska sätt. Jag har en sexualitet, men den har ingen riktning.



Började här få "regelbunden" mens; dvs. efter månens cykler. (Men detta rubbades efter att jag tvångsmedicinerades med gammaldags anti-psykosmedicin i våras.) Hmm.







Jag känner absolut inte igen mig i "snobbism", viljan att vara onåbart excentrisk. Jag höll på så när jag var runt 12-14; upplevde en inre vilsenhet i samband på omvärldens påtryckningar på vem jag skulle bli.. genom min känsla av "övermogenhet" famlade jag bland andras värderingar, och pendlade dramatiskt i självkänslan.



Jag vet inte varför jag ger detta intryck nu. För ca ett år sen mådde jag mycket dåligt och kunde inte verbalisera mina uppfattningar, och det fanns mycket mer frustrerad känslig "stolthet" med i bilden än nu. Men detta uppfattades spegelvänt i ett respons-inlägg jag fick på passagen debatt astrologi.





Min "egoism" är egentligen mitt "ett" med min mentala natur.. min "realism" och intensiva vetenskapliga experimenterande.



Betänk detta: Vattumannen är astrologi, liksom känslig uppfattningsförmåga. Men vad är astrologi egentligen? Och vad är det Vattumannen egentligen fångar upp på sin radar? Vad är framtid?



Jag har alltid trott att jag varit "halv-kär" i alla mina killkompisar, för kanske nåt år sen, men jag har fattat att det är mitt hjärta; min kärlek känns så. Jag älskar människor, men jag förstår det inte själv riktigt. Jag kommer på mig med att fantisera om att gå tillbaka till psykiatriker som manipulerat mig, bara för att förklara hur allt egentligen var, och för att erkänna dem förlåtna. Jag kan t.o.m. "sakna" en man som har våldtagit mig på intensivpsyk, för han aldrig kommer förstå dramat på en mycket mer komplex nivå. Jag lägger nästan en stolthet i att jag inte ser ner på människor, men ibland blir jag rädd för att andra ser på en som någon sorts äcklig människa bara för att jag vill bli betraktad som en jämlike.



Jag har börjat ta mig själv på allvar nu.





Jag hade ett enda oresonligt hat förut, men jag har kommit över det lite nu. Varje gång någon glorifierade och pratade om sin familj, kunde jag frysa ut personen i ett halvår.



Jag har ibland funderat på att bo i något slags kollektiv. Jag har ett inre centrum; men jag har alltså ingen stans att placera den, vilket gör att den "går upp i tomma intet", när jag slutar att neurotiskt och sentimentalt "sörja" över personliga komplexa reaktions-filosofier för mänskligheten. Jag har ett ganska stort behov av mänskliga kontakter, men jag känner ofta att jag håller tillbaka lite bland mina vänner, eftersom mina "avsikter" ses som outgrundliga och oförutsägbara. Jag pratar "för mycket" om känslor, och "filosofi". Jag har upptäckt att varje gång jag når en djuppsykologisk intimitet i ett mänskligt möte genererar det ett tillstånd att "vetenskaplig uppenbarelse". Jag vill alltid gå till botten med "meningen" hela tiden, hela tiden "uppdatera" syftet genom att skära sönder förväntningarna. Jag får lite skuldkänslor när jag inser att jag "attackerat" "oskyldiga offer"...



Men; det enda jag inte kan göra är att ljuga. Jag kan nästan inte ljuga. Det är en kosmisk-kemisk omöjlighet. Jag kan inte skriva fiktiva berättelser, eller poesi, jag känner mig "omoralisk", det är så barnsligt. Undantag: Om det är något "sjukt, perverst, udda humorisktiskt".. (vilket får konsekvenser) Antagligen lever jag i verkligheten till skillnad från många andra. Eller är det tvärtom?

Jag är som den lustmördare ni läser om i tidningar, kontra författarna till pocketdeckarna (vad tror ni de (undermedvetet) föreställer sig?) Man ska ju inte skriva en bok, då är man ju ganska så utskämd sen.



Men ingenting jag säger KÄNNS sant. Jag kan inte krossa den pågående konversationen "det jag gör nu är att, vilket är" (kommer hela tiden på mig själv med att formulera vad jag ska säga eller skriva till någon osv.) Norra noden i Jungfrun placerad i tionde huset styr min Merkurius i Stenbocken i tredje huset, som styr åttonde/elfte... Jag har förut haft välplanerade uppsattslikande verk i huvudet, det är som om jag alltid beskriver verkligheten för "någon".



Jag har även nästan alltid sett saker i "symboler" vilket ger en fingervisning om min "ohjälpliga" kontroll på mänskligheten (och allting annat), vilket föder mitt stora självförakt över att jag inte är är en del av flödet, utan att jag tror "jag vet vad det handlar om".



Varje gång jag av en händelse släpper greppet på definerings-tvånget kan jag skriva saker som jag inte ens upplevs tänka. Det är som någon annan talar genom mig, som om "Gud" skriver ordet till mig, s.a.s. Det är som om den kalkylerade meningen BYTS UT till de "sanna kemiska synonymerna"..



Detta kände jag väldigt tydligt (helt och hållet) dagarna efter jul 06 när jag återgick till icke-seperationen före min födelse; "Kärlekens hus" -att jag faktiskt MOTTOG meningarna (inga "röster" eller något.) Detta skapade också en behaglig nervositet och känslomässig spontantitet.



Hela informations-djupdyket utlöstes mentalt av att jag kände att jag hela tiden tänker på OLIKA NIVÅER (vilket gör att jag inte kan uppleva tidens "beauty of the day".) Jag AVSTANNADE alltså min "hjärna" totalt, och dök rakt ner i mitt eget bråddjup genom SYNKRONISERINGEN osv osv.



Jag tror ett utvecklande av språket är en viktig del av min utveckling för att inte bli missförståd, etc.



Norra noden är Fiskarna symboliserar på samma gång återknytning till "mig själv" genom lugnet i tanken. Därför är ett UPPMÄRKSAMMANDE av Jaget och ansvaret mycket viktigt för mig just nu.








"Jag, jag, jag.."



Nja, jag vet inte.



Jag har alltså nu insett vad jaget är för något. Är inte det ett första steg?



JAGET - det är en FUSION mellan närvaron (det) och projektionen (spegeln). Hur skulle något kunna existera om ingen "sa" att denna existens fanns? Jaget är universums medvet-ande.



Medvetandet/jaget är alltså en RELATION. Och vad är en relation? Ett S-K-A-P-A-N-D-E





Genom Kärleken når människan sitt syfte PER AUTOMATIK.









Jag har förut sett livet som en slags byteshandel; en marknad. Många människor använder sig av relationer t.ex. för att "få något de vill ha". Det är ett förvrängt avund, de försöker alltså "ta tillbaka" något.



Det handlar egentligen om att se sina sidor uppenbara sig genom andra.







Metafor: Varför gör det ont att skära sig i fingret? Det gör ONT för att vi är för STOLTA för att DÖ. Men rädsla och död är väl samma sak?

Alla "negativa" känslor är egentligen rädsla. T.ex. så är förstummat äckel en rädsla för att bli nedsmutsad, som i botten är en rädsla för att "förstöras" (DÖ!) Hmm..



Om jag river upp en grästuva i marken bryr sig inte naturen, som dör och föds hela tiden. Den är oantastlig. Evig. De flesta människor ser på omvärlden som "materia", och tillber alltså döden hela tiden.





Jag har fattat vad astrologi är för något nu. De flesta människor har blivit döda genom att göra anspråk så sina fördomar; genom neurotisk identifikation med fragmenterade bilder. Vi är låsta i tiden. Allting runt om oss rör sig.







Vi är döda gudar. Jag har insett människans "syfte" mer och mer. Jag har alltid varit låst i att se bara det "andliga" som sanning, men fattat att man kommer bli knäpp och otillfredsställd om man inte lever i ett samklang med "samhällets handling"; inifrån detta skapas reformationen. Jag har börjat respektera .."ödet" mer.







Jag saknar verkligen rädslan och dess transformerande kraft. Jag lider ofta av en cyniskt "förnekande", jag tänker alltid att jag ska återuppta kampen senare.. Nästan ingenting kan få mig att reagera längre. Jag har ibland funderat på att "erbjuda" andra "alla mina hemligheter" för att skapa paralysation som mig själv. Jag är inte direkt rädd för den fysiska döden, det måste vara något som verkligen hotar min myt i massan för att jag ska tycka det är viktigt. Jag har mycket svårt att identifiera rädslan.



Det enda jag är "rädd" för är att jag aldrig kommer nå högre. Jag ser ner på mig själv, skäms konstant för mig själv för att jag inte "älskar fullt ut", jag vill inte att människor ska se hur innehållslös jag är, samtidigt vill jag just det, att "alla" ska förstå.. för att jag ska förstå de fel jag gör, samtidigt som allt detta inte är "mitt fel".



Jag har svårt att nå djupare, varje gång jag närmar mig något får jag förnimmer jag fortfarande en form av chocktillstånd, över förlusten.



För att tala klarspråk (de övre styckena var mest för att beskriva känslan):



Jag älskade mina föräldrar när jag var liten, men genomgick en stor förändring av mitt medvetande när mina syskon föddes 92/93. Mina ögon öppnades och jag såg rakt in mina föräldrars själar (och alla andra "vuxnas" också för den delen) -jag skapade idéer om vilka de verkligen var, och såg helt uppenbart att de bara "velat ha" mig för deras egna syften av att bekräfta sin identitet som förälder. Min extrema svartsjuka på mina syskon genom min känsla av "ingen utväg" förvrängdes till ett stort hat på mina föräldrar. Det är samtidigt mina syskon som jag älskar och ständigt försökt "lära", och ansvara över.



Mänskligheten och hela världen som ett dött projicerat minnesfragment. Genom mina småsyskon skapades ett "skydd" -jag är olyckligt kär i mänskligheten, som har "övergett" mig, och samtidigt tror att det jag som "ser alla felen".



Detta var ganska så enormt och det enda jag kunde göra var att antingen känna mig som en "hycklare" genom att "köpa" deras fragmenterade illusioner, eller "spela teater" för att testa reaktionerna, (som intensifierade känslan av alienering; genom att jag fattade att de verkligen var "idioter".)



Är inte Solen att bli älskad för sin speciella individualitet?



Det är ett systemfel alltså, en grotesk blockering i kärleken. Som en slags förfrusen "mental psykos" genom min tendens att se allting i fördomsfulla men "effektfulla" esoteriska bilder, t.ex. astrologin (bl.a. södra noden i Jungfrun, som styrs av Merkurius som styr åttonde och elfte huset; astrologi.)





Varje gång jag "äntligen" skapat en inre stabilitet förlorar jag acceptansen av mina föräldrar blixtsnabbt när de t.ex. skriker, anklagar mina syskon för att vara retarderade, hånar etc., och jag vill kräkas på deras "fulhet" och går återigen likadant in i flykten och obalans, vilket ger irrelevanta uttryck. Jag förtränger hatet nästan helt och hållet, och det blir istället till en "stickig handling".



Jag har alltså en ICKE-identitet; jag vet att jag lever i en lögn samtidigt som jag ser sanningen, och mina känslor får ingen bekräftelse av universum. Livet är för mig en vetenskaplig undersökning blandat med sentimentala orgier, genom komplexa alldeles för "övergripande" reaktioner.



Det känns som de vuxna i min omgivning hela tiden har försökt dölja "sanningen" för mig när jag var yngre. Speciellt mamma (och hennes väninnor) som ljugit för mig genom att LÅTSATS för mig; inte svarat uppriktigt, bytt ut namn i sagoböcker till mitt och sagt att den handlar om mig etc. Har alltså en stark känsla av att alla andra "vet" något, men försöker manipulera genom att projicera idéer om det som är "bäst" för mig. Min mamma gick t.ex. i hemlighet in i min klass när jag gick i början av sjuan och sa att jag hade "social fobi" och "var mycket irriterad, över att hon inte ser kompisar hemma hos mig så ofta". Hon tror, och brukar t.o.m. säga att jag är för känslig för att "höra kritik", att jag aldrig skulle "klara av det", och att hon måste "skydda" mig ifrån detta. Jag har en omvänd slags lättare förföljelsemani alltså, eller vaksamhet. Min mamma och hennes väninnor har haft som "pakter" ang. mig, och försökt lura in mig i konstlade sociala situationer för att jag ska bli mer "värdig", och jag har istället försvarat mig genom att vara extremt frispråkig vilket lett till att jag setts som "allmänt avvikande" och mamma har alltså "fått rätt" eftersom alla hennes kvasireligiösa väninnor säger att jag är "sjuk", och tittar på mig med hundögon och rädsla.





Jag minns när jag hade "överbevisat" mig själv men till min stora fåfänga försökt återuppta mitt gamla lidande för att jag inte ville acceptera att jag aldrig mer skulle "sörja" så för "människan".. Hm.. mindes detta mycket klart förut. Men.. det som hände var att min hjärna VAR en enda stor blockering; sanningen var förbrukad.. jag kunde inte tänka eller relatera till något "högre" längre utan tvingades till en implosion. Jag såg som ett energifäl av brinnande lågor på mina lår. Det var den värsta upplevelse jag haft i hela mitt liv tror jag.









Jag undrar ibland om denna oförståelse omkring mig är "till för" att jag ska överleva. I början av mars i fjol kom min "gudmor" (påtvingad relation) hem till mig och "tvingade" mig att "minsann följa med" till ett OCD-center i Uppsala. Dessutom betedde hon sig löjligt genom att säga till mamma att jag "säkert onanerade", vilket jag inte gjorde, när jag tog tid på mig i badrummet. (Jag har inte tvångsproblematik på det sättet, det handlar om att min mamma har sett min "onormala" kosthållning som ett socialt problem, även fast det inte är det öht.) Detta ledde till att jag togs in på psyket i 2 ½ månader, eftersom jag typ pratade om existentiella saker och samhällets lögner med de andra på hemmet, som blev "rädda" för mig sades det, och en kvinna ringde polisen (syster till "experten" som diagnostiserat mig för BDD.)





Jag tror jag måste berätta det på detta vis för att se (o-)logiken (sammanhanget!) Mamma brukade ju riva ut sidor i min dagbok när jag var liten, och KONSTANT kasta alla mina anteckningar år 2006 alt. illröd i ansiktet vifta med MINA papper och säga att hon "ska visa upp detta". Jag försöker istället offentliggöra min "dagbok" för att få en tydligare självbild.



Ser ni ironin? Då vinner du en chokladkaka. Som jag redan har sagt. Sanningen är påhittad. Skulle man kunna tro. Eller? Haha.







Min "gudmor" har Solen i exakt konjunktion till min Jupiter i Oxen.



Äsch.



Jag har börjat få tillbaka lite känslomässiga minnen. Det verkar nästan som om jag levt i all denna pessimism i onödan de sista åren. Jag gjorde två tumöroperationer när jag var 12-13. Inte så att någon "dödsskräck" plågade mig, jag snarare skämdes, jag ville inte ses som ett offer. Jag fick väldigt mycket droger eftersom jag var hade ångest och trodde att jag skulle dö under narkosen. Jag vet inte, jag är väldigt känslig för kemiska substanser. Hade en svår, diffus panikångest och dunkla overklighetskänslor i ca 2,3 månader efter sista operationen och gick in mycket i mig själv.. "Idiotförklarade" allt jag någonsin trott på och blev mycket deprimerad över att jag förlorade mina tidigare vänner för att de blev rädda för mig, och jag kunde inte hantera detta riktigt, och mina "förklaringar" på allt tog över samtidigt som vi flyttade till ett nytt ställe. Sjönk ner i flera ganska djupa "ålderskriser" och förstod att jag aldrig haft någon "barndom", och kände en odefinierad skuld över de "sexlekar" jag haft med de andra barnen i vårt område när jag var liten. Skolkade av och till och min mamma började här "toppstyra" mitt liv, skuldbelade allt jag gjorde och tog hjälp av "experter" för att diagnostisera mig etc. Det är på långa vägar inte "normalt". Hennes största passion är självhjälpslitteratur som hon inte kan hantera utan använder den för att rättfärdiga hennes fundamentalistiska hybris.. Diagnoser etc. Hon skriver in sig i föreningar i mitt namn, så som svenska ångestsyndromsällskapet och OCD-föreningen etc. och är som besatt av att hitta defekterna i sin omgivning, och hela släkt.. och tror alltså att det finns något "genetiskt" samband. Hon skickar långa sms när jag (mycket pga. av henne) har blivit tvångsintagen på psyket; "X (lillebror) har nu accepterat sin sjukdom", säger att mina pappa och min bror har "Asperger". (Hon ser uppenbart inte pappa för den han är, utan något "annat" och har därför aldrig erkänt min natur för sig själv, vilket fått vissa intressanta följder skulle man väl kunna säga.)





Jag funderar på om det är någon sorts förlossningsgrej, alltså ett aktualiserat "kroppsminne" av en blockerad övergång. Det är tredje gången som jag kommer ihåg som jag blir nerdrogad, i samband med något som ligger nära döden.





Hon har en ganska stor självbeundran och har alltid velat, eller trott att hennes barn är "unika" på något sätt.



Mamma och vissa fd. vänner ser det som att jag "spelar".. Hon säger att hon vill ha den dotter hon hade när jag var 11 år, hon använder en skuldförskjutning och berättar om "hur stolt hon var när vi (barnen) lyssnade på mamma".. Säger uttryckligen att jag ska se ut som en "östermalmstjej" (och vara snäll mot sin mamma).. och refererar hela tiden till vänninors barn som "avgudar deras mamma och är mogna som åker till Kos själva när de är 17"





Det jag måste göra är att börja LEVA MIG IN I (norra noden i Fiskarna) andra människors VÄRLDAR, istället för att leva i en föreställningsvärld och kalkylera ut en bild (norra noden i Jungfrun) av andra. Fiskarna (transcedens) vet inte riktigt vilka de är utan omfamnar sig själva genom andra. Många Fiskar "tror på gud", de har som en "låtsaskompis"; dvs. sin ständiga följeslagare -Duet.



Fiskarna/Neptunus är själva gudsupplevelsen.



Det som händer när jag medvetet under vissa större anträngningar släpper mitt specifika kontrolltvång, är att min oupphörliga (verkligen), oerhört intensiva låtsas-konversation (merkurius i tredje huset) med intet urkristallieras och jag börjar se mig själv genom att känna mig in (fjärde huset) i andra så som de VERKLIGEN är.. ("Oj, så där känner jag också..") Man måste förstå att lögnen inte finns. De stora propotioner min icke-upplevda identitet tagit fångas upp till en väldigt mänsklig sympati..



Jag har när jag nått detta börjat jag att verkligen förstå "verkligheten", och informationsutbytet i allting. När jag t.ex. hör en låt på radion är "det inte bara musik jag väljer att reagera på", det finns ett syfte med den; det är en MÄNNISKA som sjunger, även om musiken inte är menad till någon så är det någon som i sin tur har skrivit den. Det är att förstå skådespelandets principer; att pendla mellan "allting" och "ingenting" inom olika roller. Vi ser in i oss själva, och kan vara "hon", "den onde", "den andra" etc. Vi är liksom här tillsammans. Det är biologi. Titta under en sten.



Detta kickar i takt med koncentrationen igång meditationen (Neptunus i tredje huset i konj till Saturnus). Såsmåningom kan fängelset OMDEFINERAS till rätt sida av verkligheten; jag går slutligen igenom mitt tolvte hus (meditationen är samma sak som att gå igenom sömnen medveten -återföreningen med världssjälen); jag transcenderar min Venus i Vattumannen som ett spöke och förstår mänsklighetens allra djupaste värden, och ser den "över-ädla" estetiken i människan och allting, för att tillsist ta ner idé-världen på jorden och UPPLEVA mina vinklar; byta ut min verklighetsuppfattning till en relation till naturen osv. Samtidigt som det gamla "minnet" blir ett "mall" av allting jag någonsin räknat ut, jag kommer inse att jag gått "way to serious" under alla dessa år; jag slänger mig in i principlösheten samtidigt som jag förstått att jag räknat ut allt vad människan är och handlar om.



Det handlar också om att sluta i detalj försöka "arbeta fram" en definition på min natur, för att istället bara KÄNNA utan att applicera priciper på detta autentiska och levande. Mina "astrologikunskaper" har sabboterat mycket för mig i min utveckling tror jag; jag censurerar hela tiden naturen...





Vet ni vad? Månens noder symboliserar antagonismen kontra symbiosen med modern vid födelsen.



Några dagar innan nyår 06/07 stod Pluto som styr min ascendent i Skorpionen (födelsen, dessutom är tecknet återfödelsen personifierad) mellan mitt femte/elfte hus som månens noder styr, jag upplevde en rekontruktion på min egen födelse dvs. Jag hamnde efter många vidriga omständigheter "i himlen" (inte samma sak som det jag kallade för "Kärlekens hus" som innefattade djupt, djupt bibliska* känslor) -med min mamma! (som s.a.s. ville komma ikapp mig). Jag upplevde en total livslust, även om jag gått igenom det jag förstod var "Scorpio death" 1 ½ dygn innan när min familj kom in i ett rum på polishuset och såg helt förstörda ut, gråa ut i ansiktet, som om jag hade dött (jag hade gjort mig själv odödlig, jag hade fått ett LIV).. I alla fall -när mamma kommer fram med hennes extrema känslor av SKULD över sin egna känslor, och lägger en filt på mig, jag tänkte att "ni får inte tro att jag mår dåligt, detta är händer bara inte", det känns som allt fint inuti mig ruttnar för ett tag.

Medvetandegjorde psykologiskt dagen innan hemma min ursprungs-styrka, och förstod att "allting" handlade om att min sexualitet tillintetgjorts genom att "alla andra" "hela tiden pratar om det", och har "våltagit bilder" osv. Men vem fan tror jag att jag är?

Kommer ihåg att en psykiatriker kommer in och vill ge mig sömnmedicin och jag känner en enorm sårighet över att jag hotas att genom SVEKET tvingas in i "hämd"-aktioner (i brist på bättre ord).
(Jag hamnde på polisstationen pga. av att mamma ringt till polisen och kommit fram till att jag hade fått mitt första "manodepressiva skov".. för att jag hade gått hemifrån utan att säga var, alltså jag menar allvar, det är ingen som förstår hur hotfullt det som jag NU inte skakat av axlarna är.) Jag orkar inte ens försöka.

Jag var på en omfattande neuropsykiatrisk undersökning i förrgår eftersom alla vill det, min mamma främst, och jag har gått med på detta bara för att bli friskförklarad s.a.s.. Men det känns som allting förvrängs. Påminner mig om hur min mammas besatthet viglar in mitt liv i ett dunkel, jag "gick med på" massa sån här skit mellan jag var 13-16 år.. Men det var rätt kul, läkaren sa till min mamma att hon säkert hade ADHD...

I alla fall.. när jag "kom till himlen" och kände en enorm livslust.. insåg jag att alla omkring mig var döda pappdockor, bokstavligen. (31 dec, var inlåst på psyket.) Jag var så jävla dum i huvudet att jag började VÄCKA dem andra, som sedan började "härma" mig.. och samtidigt förråda mig och skita i min trängda situation, genom deras egen nyuppväckta hybris (de trodde typ att de var "guden"). Jag förstår inte hur jag kunde vara så jävla klantig. Det är ofattbart. (Jag såg alla de perversa motsägelsefulla subtiliteterna "lögnerna", i deras uttryck och språk.) Min mamma förstod, hon sa att jag egentligen borde skaffa en advokat, men jag kände att jag vill vara "helt sann", varefter min mammas egen glorifiering (varpå förnekande) svek mig.


Jag trodde aldrig att "jag var gud" och pratade inte i de termerna, jag ville snarare få alla att inse vad detta "Gud" jag aldrig trott på verkligen var, men gick heller inte in i astrologiska termer. Fokuserade mer på kvinnliga och manliga (o)balanser, och tankens tids-perspektiv.

Jag hade dock innan förstås en MINNES-upplevelse av 100%-ig omvandlande natur....










Vattumannen vet vad filantropi är för att Vattumannen är uppväxt med det PERSPEKTIVET.





Vi lägger pusselbitarna på plats och ser vad vi får fram:



Pluto är att VARA Gud, att veta att man vet (det håller vi med om, eller hur?)



Neptunus är transcendens -det högre DUET



Uranus är mänskligheten



Saturnus är fadern



Jupiter är att se SANNINGEN (och helheten!), men även trosläror. Vet ni varför? För att tankens klarhet är FANTASI. Som när man tittar in i en slipad prisma och ser ljusbrytningen..



Detta innebär?



Allting existerar. Det är icke-separationen. Men vi låtsas att vi inte vet vad det handlar om.





Jag förstår inte hur det har kunnat gå såhär dåligt för människorna. Vad ska vi göra egentligen?



Jag tror inte vi har valt "detta" förvirrade livet; det verkar snarare som om vi ser (känner) ett "rum" framför oss av sant självförverkligande