Misstaget

Daterat: Söndagen den 10:e februari 2008 kl 19:47



Det stora sveket:

Jag har satt tryggheten, säkerheten och det råa överlevandet FÖRE

..Friheten..











Från min tron över mig själv ser jag precis allt. Som inte finns, dvs.

Den påtvingade nihilismen mixtrad med moralisk snobbism och en galen, manisk narcissism. Förnekas emellanåt som en aggressiv, känslig projektion som "mänskligheten". Och mitt hjärta krossas, igen. Min enorma frustration över allt jag har förlorat, och allting som inte går att uttryckas sant och fritt, förblindar sig självt genom ett på tok för övergripande reletivistiskt strukturspråk. I småtimmarna tvingas jag närma mig sårigheten och jag ber mig själv att FÖR FAN bryta igenom en gång för alla. Samtidigt tror jag att mina neurotiska, sentimentala känslor är det käraste jag har. Som ett liten barn klamrar jag mig fast vid identiteten som den "övermogna"; det svarta fårets oförstådda förståelses kors. Min isolerade känslomässiga inuition över och om mänskligheten som "my first love"..




Problemet med kemiska substanser kan i grova förnenklingar försklaras här:

Jag tvingades genom minnet av ångesten och "ingen utväg" IN I medvetandeansvarets fängelse. Mina massiva illusioner om mig själv tvingade mig tillslut att kapitulera inför den autentiska speglade identiteten. Om jag här sätter in en extremt medvetandeomvandlade stöt genom en drog, vilket skapar en allomfattande mindfuck över polariten mellan allt och ingenting -har jag i desperationen inget annat val än att tvångsplacera mig tillbaka in i mitt GAMLA lidande. Men illusionen har redan genomskådats och minnet ger därför en ofrånkomlig passivitet. Jag inser alltså att jag målat in mig i ett hörn utan att längre veta hur jag faktiskt kom dit, och "tvingas" att PÅ TOMGÅNG leva om samma tillstånd igen (som redan överbevisat sig själv.) Och jag blir istället en klassisk kvasi-filosofisk cyniker, utan allvarets och ÖVERLEVANDEIVERNS passion. Kul.


[Avdelningen om tidens/livsprocesserns CYKLISITET, analyseras här.]



Apropå tiden.. Kronisk (depression t.ex.) intar sin form genom att man blir ETT med strukturen (begränsingen i att i-sig veta om begränsingen.) STRUKTUR är i det hela komplexa -samma sak som KRONOLOGIN. Dag, efter dag.. Och så har det alltid varit.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0