Självförsummelse

Jag har insett att jag inte behöver dra ut på tiden, och vänta ut min egen psykologiska DÖD, för att akitivera min livsenergi. Det jag menar är att Livets budskap är absolut, vare sig jag kopplas ifrån mitt förflutna genom en abrupt uppenbarelse, eller om jag helt enkelt använder en pratisk precision, och utvidgar min spelplan och mina vinstchanser genom ett medveten ansvarstagande för mitt LIV.

Men, jag har också begripit att jag inte haft några andra val helt enkelt. Eftersom jag i så lång tid burit en outtalad sanning på ett silverfat, har jag inte kunnat våga släppa taget. Jag har satt det kollektiva, och den personliga drömmen om grupptillhörigheten och att "alla ska förstå", före allting annat, oavsett. Hela min värld bygger till en betydande del på min relation till "alla andra", som måste matcha med min intersubjektiva sanning, för att jag ska känna mig lycklig.


Jag kommer troligen, förr eller senare tvingas att utmana mina livsvillkor, och använda mina skills.


Det som faktiskt gör mig rädd.. kom nu till mig som ett oroande, obehagligt hot om en långtgående implosiv och meningslös katastrof; -det är min egen envishet, och besatta överlevnadsinstinkt att bevara min personliga moral.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0