"-Gå med i föreningen Balans. Där berättar dem samma saker, att de upplevde det högsta, kärleken. Då kommer du förstå att det inte är ett normalt tillstånd." (Citat till mig från min mamma.)
Det är djupt, djupt ovärdigt och förvirrat. Jag är vänlig. Jag höjer inte upp mig själv, jag använder mig själv som ett exempel att identifiera sig med. Hur jag än gör.. Jag försöker verkligen vara autentisk, använda ett sunt förnuft, du vet.. Medla.
Jag kan inte dölja detta. Jag måste hänga upp objektifieringen på väggen, annars kommer jag för evigt TRO på detta; att jag inte är mer än så här. Människan är värd mycket mer än så. Alla är värda sitt ursprung.
Herregud, alltså. Det är det fulaste jag vet. När människor skuldbelägger ärligheten och sig själva. Det finns inget fint med att acceptera detta "så som det är". Hennes syster gjorde det enda in i döden. Hon var manipulerad.
Är det så ni säger till era vänner? "-Petter, du kommer alltid vara en narkoman, lägg det rena bakom dig och var inte så självupptagen".
Jag måste påminna mig själv. För min egen skull. Att alltid pina lögnen i ljuset. Jag har ju alltid fått skulden för allting. Det enda jag har "gjort" är att inte gräva upp den levande begravda sanningen. Min själ.
|
