,.,.,.,

Jag känner ett desperat behov av att regenerera min kropp -vill spränga bort all smärta. Detta är egentligen min helvetiska depression -jag sitter alltid och utvärderar min kärlek. Jag äcklas djupt av den extrema tryckande värmen som strålar från mitt hjärta. Jag är inte mer än någon annan, det är förolämpande -därför är jag rak med mina tankespår -fast oftast på fragmenterade sätt. Den överensstämmer inte med allt annat. Allt står mig upp i halsen. Finns inte utrymme för någonting. Måste disciplinera mig stenhårt för att få någon som helst fördjupning -känna musikens innerlighet omkring mig. Vad är det här för känsla? Hur ska jag veta att min observation av universum är rätt. Jag har inget intresse i att sälja mig till den officiella tekniken för "njutandet av godbitarna" överhuvudtaget -jag tycker allt är fult i livets fysisk. Inte de verkliga detaljerna som typ tunnelbanor och liknande men.

Förut ville de medicinera ner mig, eftersom de trodde att jag hade skulle göra mig själv illa. Varför skulle jag göra mig ILLA? Tar de mig för att vara psykiskt sjuk. Er -tänker jag främst på. Ni har blivit behandlade på detta sätt. Hur tar ni detta? Jag vet inte vad jag skulle gjort. Ni lyssnar inte -sluta skyll på era outgrundliga behov. Vi är flera här.

Ska jag hjälpa dig slita av dig ditt hår darling? Jag kan trassla in mig i våra rännstensbeslut om du vill, men kreativiteten är så oerhört överspelad. Märks inte det? Lägensen du frågade din granne vad han tyckte om maten? Ni värderar inte varandra. Jag förstår inte vad ni håller på med. Jag gjorde mig till kock mellan när jag var mellan 15 och 16. Var det enda jag gick och planerade -SJÄLV. Inte så att jag åt mycket. Jag längtade alltid till de tidpunkter jag hade satt upp, och bjöd mamma på vegetarisk mat, som hon aldrig ville ha, eftersom jag inte sa vad det var, och vågade inte säga att det var gott, eftersom hon är psykiskt sjuk -eller vad jag ska kalla det. Man kan inte ha en sympati med henne ..det har jag försökt med. Alla i min familj går och sköter sina behov helt fritt. Men det värsta är ju de bakomliggande orsaksförhållandena -vilka jag inte ska tänka för mycket på.

Om jag vill så vill du. Telepati kallas det. Man vet inte vad man ska säga. Ärligheten -ALLT VI HAR -det vi vet om allt som är, och ingeting annat. Trodde ni det? Tycker nästan synd om er, det är främst oviljan till emotionell medkapacitet jag föraktar.

Förut var jag rädd för att dö, fysiskt. Nu är jag helt öppen med att jag letar spännande kreativa önskingar som tillhör min själ på ett autentiskt sätt. Det vill säga, jag pratar om det och är vänligt inställd till andra människors djupa individualitet. Jag kan hoppa ut genom fönstret om jag vill när som helst. Bara inte så upphetsande direkt. En gång gick jag på fönsterkarmen i vårt radhus som liten, ca 12 cm. Är rädd att andra ska se mig som ett psykotiskt ufo, jag har gjort lite konstiga saker ibland.  

Den enda känslan -HOPPET, som kan inge mig en stort lugn och insprierande glädje för framtiden, är idéen och sanningen i det stora självmordet -finns det något roligare att göra med sin fritid?

Jag såg mig själv i min sanna natur i mitt parallella universum innan jag kom hit. Jag får ibland visionen -det är den bestående inre respekten för Henne -min naturs sanna hemliga jag-individ, som jag måste begagna mig av för att kunna leva vidare. Jag förglömmer detta alltid, det är inte värdigt att bete sig så. Är för idealistisk, så jag ser annat.


Lyssna noga nu. All denna fruktansvärda illamående över min egen linjära storhet -man förstår allting som är -målet med hela det förflutnas manipulation. Jag sitter och känner allting det man kan känna, identifierar mig med allting -men gått ner i dunkla filosofier om min egen MYT och tänkte i allt; allt-eller-inget-termer, -som jag försökt projicera på halva stan. Det har skapat problem.

Jag har länge suttit och funderat ut tekniker för att återskapa vitaliteten. Tänk på holotropisk anding, t.ex -men jag vet inte. Har aldrig fått någon information om mitt hälsotillstånd. Känns som man försöker hålla det hemligt, jag står inte ut med det.

Jag beundrar min lillasyster. Hon gör allting öppet. Sitter och gapskrattar åt skämten helt fritt ..

Haha. Vad är det som är så jävla kul? Haha. Jag dör. NEJ. Det gjorde jag inte. Åh nej......


Har haft ett djupt intresse för innebörden av självskärande under tonåren. Testade själv under foten några ggr, men detta intensifierade bara mitt värdelösa ickevarande.

Avskyr att jag målar fram mig själv som ett jävla mystrium som jag tror att alla är intresserade av. Alltså -det är inte det jag vill att ni ska tro om mig. Detta stämmer inte. Jag försöker komma med helt vanliga idéer på ett så balanserat sätt som möjligt.

Vet ni inte att vilka ni är? Gud. Livet. (Universum är något större.) Vi är människor -vi gör allt vad vi kan. Ni har missförståt människans väsen och det gör fruktansvärt ont inuti ..speciellt era ödmjuka sammarbeten.

Se på er själva. Hur vi har det egentligen. Allt speglar hur dåligt ni mår.


Jag känner en sån överväldigande sinnesbedövning så ni anar inte. Känner som bedövade rör från mina öron. Extremt alternerande blodcirkulation i fötterna, men perfekt i övrigt. Har anpassat mig till allting. Känner som inre blåmärken överallt i hela kroppen.

Har som en tjock eld genom hela halsen och ner i lugnorna. Extremt uppmärksam på allt som rör sig och hörs. Värker konstant i lugnorna. Har testat massa astmamediciner förut, helt verkningslöst. Ont i ögonen oftast. Min syn förstördes marginellt när jag åt mediciner förra året. Mina njurar kände svår smärta i flera år efter att jag hade gjort magnetkameraundersökningar. Kunde ine böja mig ner ibland. Känner alltid en djup förnedring av att hålla på och tända och släcka lampan på toaletten -känner liksom inte kontaken utifrån, till universum. Det är inga som kan svara mig på saker jag undrar. Vill pränta bort allt hår med laser men min omgivning har alltid reagerat med dömmande på mina inre val hela tiden. BDD! Fy fan. Trodde de att jag skulle sitta och prata om mina personliga djupa analyser av mina drag. Det är något fel på min hud också, den ska vara samma vita färg som när den är dränkt i vatten. Var mycket snyggare i en viss period som 15. Minns att jag stod framför spegeln på toaletten innan jag skulle in till expertisen på Karolinska, och sa typ "fan vad snygg jag är".

I framtiden kommer de enda klinikerna handla om helt andra saker -universums system och estetik, och människans delaktighet i att hjälpa att skapa utökade dimentioner i den enda och sanna verkligheten.

Jag har sagt det så många gånger. Gud är den lögndetektor, och inandingen, assimileringen av livet sker genom din kropp.

Ni tror typ att huvudvärk är "normalt". Jag har alltid brottats med frågan om jag har en konstant huvudvärk eller aldrig har haft någon.

Ni är så trygga i ert fysiska behov av er kultur, era föräldrars historia, osv. Ni ser ingenting annat. Alla dess kränkningar och patetiska självklarheter. Forskingen håller på? Visst. Jag tror er. Ni analyserar BIOLOGIN --


ERA JÄVLA IDIOTER

Jag har kört in mig så mycket på det religiösa att jag skapat en extremuthållig smärtgräns och total obryddhet över att jag anses finnas.

Upplevde en balanserad telepatisk enhet med psykiatrin på Ulleråker efter att jag hade befrias från ocd-hemmets och mitt ömsesidiga självberägeri


Vi får inte göra vad vi vill. Vem är det som har bestämt detta? Kan VI står för det här? Detta ställer jag mig distinkt utanför, aldrig i livet att jag skulle dömma mina människor så.


Har haft en paranoia i hela mitt liv, att andra "just nu" misstolkar mig på något sätt för att onanera. Vågade inte göra situps hemma när jag var liten, om någon skulle misstänka mig. Mamma är på mig för allt. Skriver upp min mens, det har jag redan sagt. Vaknar av att jag går till toaletten. Går utanför när man är därinne.

"Jaha, så du vill vara ifred.. det finns sjukdomsnamn på sånt". Jag har aldrig varit själv en timma på någon plats. Suttit och kollat upp öppentiderna på kyrkor överallt och nästan dagligen planerat var jag ska ta mig in och gömma mig, men orkar aldrig. Har gett upp sen födseln.




Detta är ett energicentrerat HELL, kan jag lova. Jag hatar min egen existen så mycket att jag inte kan göra annat än att se allt som ett jävla stort skämt.


Minns nu vad det var jag skulle säga, men så är det alltid. Det ni ska intressera er för med era liv är SYFTET -sina alla betydelser. Vad syftar du på med det här? Detta "anspråk" ÄR jag hela tiden.



Det här är så Johan Rheborg ser på sig själv. Nötfrisk galenskap. Björn Gustafsson uttalar samma idéer som jag. Skulle vilja be honom att mobilisera sin fria vilja och överbevisa sammahanget. Det är han verkligen värd -men han har inte riktigt kommit dit än.

Det stod på löpsedeln för typ två dagar sen att de skulle göra en film om Knutby. Stoppa filmtillverkningen, det har jag alltid sagt. Vad är syftet med filmen? Driver ni med oss? Jag tror det. Hur som helst. Se vad som händer. Tror ni att jag ska vräka ut mig på scenen och skämma ut mig helt själv? Aldrig i livet. Någonsin.

Öppnade mitt facebookkonto igår och interagerar helt privat med gamla vänner. JAG har inte råd med annat.


The Parlament. Tittarsiffor. Ganska facinerande. Ägs av vem? Definera den innebörden. Och TA REDA PÅ den bakomliggande SANNA partifördelningen; i den självklara estetiska assimileringsgrodan hemma i Billy. Tjockis, osv. Va? Är det jag? Japp.


En sak som jag hatar mer än allt annat. Det är att ni tror att jag är så "känslig" och oanpassbar och inte kan släppa människor, det är det enklaste som finns. Jag hatar att vara ett beroende. Man ska inte behandla människor så. Känslig? Hm. Vad skulle de vara för omvända idéer jag sitter och förnekar 180 grader till? Jag är brutal och värnar överdrivet om det privatliv jag aldrig haft. Vet ni vad privat betyder? Inget annat än individens telepatiska assimilerings RENA zon -utan INTRÅNG. "-Detta är en omöjlighet". Nej det är det inte alls det. Där spenderar jag annars min tid -med personer jag verkligen känner. Jag måste hitta en genuinare placering. Jag har en tendens att förmedla det omdelbara intrycket av människans natur. Det betyder inte att vi är samma människor -ni måste lära er att själva ta ansvar för er moral. Däri vilar grunden till allt.


Jag vill radera mig från allt det jag identifierat mig med hittils -så att säga.



Falskheten och den illusoriska friheten nästan hela ungdomssläktet lever i, är att gå runt och "tro att man är något" -dvs. plocka upp legobitar och säga "jag har alltid varit sån", "mamma berättade att mitt första ord var &%#", det ligger väldigt djupt i mig".. "-har du frågat om du får sätta dig innan gästena kommit". Frågat? Okej. Jag erkänner! JAG BOR HÄR.

Hur hanterar ni själva sådana här fåfänga luftiga extrempatos?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0