Andlig stabilisering
Vi behöver tänka om och omdefiniera tidigare definitioner. Annars förstår vi inte att vi "finns", eftersom alla sagt till oss att vi inte "finns" -de vet inte vilka vi är. Att prata om "Gud" som något intressant, är en identitetsfixerad hybris och dödsrädsla -vi får ingen kontakt med varandra. Om man kommuinicerar med någon som tappar förståelsen för motpartens vilja -alltså inte längre ser människan, för att denne "går i Gud" -då är det riktiga problem. Erfor detta nyligen med en kille som jag råkade uppgivla till det religiösa, jag tror jag hotade hans självvärde på något sätt -vilket ledde till att själva meningen med vår dialog dog -det är väldigt känsligt för det patetiska. (Precis som det sabboterar potential med att försöka prata med människor som har en blind, enkel "Guds-förnekan". Men vi tenderar att lyckas med detta bättre, eftersom det bekräftar någon slags vetskap om vårt värde, förnuft.)
Samtidigt så skulle vi alla naturligt "tro" på Gud om vi fortfarande hade barnets medvetenhet om naturen. Vi separerar oss från närvarons påtagliga fullständighet -genom vårt intellekts uppväxts omvända hantering av subjektivism; det "konkreta". Sen börjar några av oss då söka ..efter "Gud", den förlorade tilliten i tryggheten. "Icke-identiteten". Jag bröt mirakulöst igenom en depression genom att höja mig över min begreppsidentitets absurditets dysfunktion i naturlig cyklicitet för 1 ½ år sen. Jag transcenderade drömmen/sömnen -mindes livets skapelse, och denna nyskapande identitet -jag var odödlig. Och? Jo, eftersom jag hade levt i en kombination av konkretiserad teoretisk självuppfattning, krossat kaosarat hjärta och fullständig blockering i förmågan att ta in nya perspektiv, så ledde denna befrielse till att jag förstod vad Gud var (eller var Gud fanns), förstås. Men om jag skulle hamna i samma tillstånd idag låt oss säga, -då skulle jag kanske förstå att Gud INTE finns -just eftersom det jag trodde att jag var inte stämde. Men föreställ er uppvaknandet efter den stora fysiska döden -kommer vi här landa i förståelsen för Guds ickeexistens? Nej jag tror knappast det. Men samtidigt kan vi inte göra oss feta på våra nuvarande gränslösa tillhörigheter av livets repertoar i sin icke-spontana verklighet, eftersom det skulle göra oss bisarra.
En hel del människor har en nästan tvångsmässig tendens att försöka "hjälpa" individen/massan, från deras "andliga missuppfattning" -"befria" dem från "tvånget" -men detta är en bumerang, kollektivet/helheten blir inte av med fixeringen, så länge vi inte förstår Gud -det är A-kurs, och en slags osäker omogenhet i mänsklighetens hjärta. Idealt är en ..värld, där vi förstått Gud -och därför inte behöver bevara, tro, etc. -eftersom vi vet att Gud inte finns. Människan som har tagit sitt ansvar -som livets upplevelse. Samtidigt skulle vi spontant kunna upptäcka Gud i filosofins ärlighet t.ex, men det gör ingenting eftersom vi inte är rädda för det längre -som vi faktiskt har varit i vårt sökande efter kaos-eliminering. Allt "själs-snack" är alltid lite av en förolämpling av människan, men hon måste på något sätt förstå SIG SJÄLV, och återfå sin frihet. Jag ser ingen "resurs" i att bevara "Guds begrepp". Mitt MÅL är att KUNNA förstå filosofin, det konstnärliga, etiska, osv. Men eftersom jag är i min utveckling så BÖRJAR jag likt många andra "som Gud" -eftersom jag är uttråkad och omotiverad annars. Vi måste på något sätt känna till säkerheten i vårt löfte om livet.
Men att kasta de andliga orden bara för att fördjupa en filosofisk mognad, går jag inte med på. Testar att helt glömma allt jag någonsin sett i mina existensiella utforskningar, och det återger en tillvaro av samma "förträngda sorg" i den stora begränsningen av att "inte förstå". En känsla av ett "tak"/instängdhet -samma ramverk som jag med intensitet drog efter mig hösten 06, vilket kollapsade allting (vilket inte är något helt dåligt -men det är inte sanningen heller.) En allvarlig känsla av något djupt osant penetrerar mig när jag börjar gå in i detta tekniska, faktiskt. Livet känns som ett självförstorat helvete -och filosofierna och teorierna blir oseriösa i sin projicerade trotsiga meningslöshet.
Jag hade som sagt extremt svårt att begripa livets natur under min sena barndom, vilket inte är något udda med tanke på budskapen i min kulturella/familjära uppväxt. Jag försökte förstå Gud -men det blev som "en Gud", vilket ÄR just den upplevelse av det andliga, som depressionsromantiska medvetandefilter skapar i sin bearbetade subjektivism. Jag studerade för 2 år sen enkom min "begrepps-värld" och dess förmågor utifrån barndommens minnen -vilket skapande en bild av "medvetandes" verktyg. Detta var ju oerhört blockerande, för mig från att se livet. Det hindrade mig från att uppleva "filosofi".. Saken är att man tenderar att "erkänna" mentala strukturer (själv-acceptans av transformatoriska upprepande "hinder"/villkor) -i den fas av "förfall" man befinner sig.
Nu har jag studerat Gud -så nu vet jag att detta finns, att detta är livet -så jag kan bjuda in, bjuda hem, mina oskyldiga metafysiska naturupplevelser, och åter förena mig med mina värden -vilket är grunden till nytt liv och social fördjupning och växande. Jag har inte sett någon "storhet", någon "konst" i ordets begripning av det existensiella gudomliga, utan jag är ambitiös och skyndar mig för att få det avklarat. Det vi lär oss är ju möjligheterna till möjligheter -annars har vi blivit förvirrade av det vi kallade Gud.
Tänkte precis på det där med upplevelsen av att man vet att man måste dö för att förenas med det nya -vidrörandet av det rena, verkliga i min natur. Det är det som många ohela människor med rädslor och utan jagrespekt sett som att hitta "den goda kraften", och där börjar glaumoriseringen och den estetiska uppskattningen av styrkan i all sorts SVAGHET.
Samtidigt så skulle vi alla naturligt "tro" på Gud om vi fortfarande hade barnets medvetenhet om naturen. Vi separerar oss från närvarons påtagliga fullständighet -genom vårt intellekts uppväxts omvända hantering av subjektivism; det "konkreta". Sen börjar några av oss då söka ..efter "Gud", den förlorade tilliten i tryggheten. "Icke-identiteten". Jag bröt mirakulöst igenom en depression genom att höja mig över min begreppsidentitets absurditets dysfunktion i naturlig cyklicitet för 1 ½ år sen. Jag transcenderade drömmen/sömnen -mindes livets skapelse, och denna nyskapande identitet -jag var odödlig. Och? Jo, eftersom jag hade levt i en kombination av konkretiserad teoretisk självuppfattning, krossat kaosarat hjärta och fullständig blockering i förmågan att ta in nya perspektiv, så ledde denna befrielse till att jag förstod vad Gud var (eller var Gud fanns), förstås. Men om jag skulle hamna i samma tillstånd idag låt oss säga, -då skulle jag kanske förstå att Gud INTE finns -just eftersom det jag trodde att jag var inte stämde. Men föreställ er uppvaknandet efter den stora fysiska döden -kommer vi här landa i förståelsen för Guds ickeexistens? Nej jag tror knappast det. Men samtidigt kan vi inte göra oss feta på våra nuvarande gränslösa tillhörigheter av livets repertoar i sin icke-spontana verklighet, eftersom det skulle göra oss bisarra.
En hel del människor har en nästan tvångsmässig tendens att försöka "hjälpa" individen/massan, från deras "andliga missuppfattning" -"befria" dem från "tvånget" -men detta är en bumerang, kollektivet/helheten blir inte av med fixeringen, så länge vi inte förstår Gud -det är A-kurs, och en slags osäker omogenhet i mänsklighetens hjärta. Idealt är en ..värld, där vi förstått Gud -och därför inte behöver bevara, tro, etc. -eftersom vi vet att Gud inte finns. Människan som har tagit sitt ansvar -som livets upplevelse. Samtidigt skulle vi spontant kunna upptäcka Gud i filosofins ärlighet t.ex, men det gör ingenting eftersom vi inte är rädda för det längre -som vi faktiskt har varit i vårt sökande efter kaos-eliminering. Allt "själs-snack" är alltid lite av en förolämpling av människan, men hon måste på något sätt förstå SIG SJÄLV, och återfå sin frihet. Jag ser ingen "resurs" i att bevara "Guds begrepp". Mitt MÅL är att KUNNA förstå filosofin, det konstnärliga, etiska, osv. Men eftersom jag är i min utveckling så BÖRJAR jag likt många andra "som Gud" -eftersom jag är uttråkad och omotiverad annars. Vi måste på något sätt känna till säkerheten i vårt löfte om livet.
Men att kasta de andliga orden bara för att fördjupa en filosofisk mognad, går jag inte med på. Testar att helt glömma allt jag någonsin sett i mina existensiella utforskningar, och det återger en tillvaro av samma "förträngda sorg" i den stora begränsningen av att "inte förstå". En känsla av ett "tak"/instängdhet -samma ramverk som jag med intensitet drog efter mig hösten 06, vilket kollapsade allting (vilket inte är något helt dåligt -men det är inte sanningen heller.) En allvarlig känsla av något djupt osant penetrerar mig när jag börjar gå in i detta tekniska, faktiskt. Livet känns som ett självförstorat helvete -och filosofierna och teorierna blir oseriösa i sin projicerade trotsiga meningslöshet.
Jag hade som sagt extremt svårt att begripa livets natur under min sena barndom, vilket inte är något udda med tanke på budskapen i min kulturella/familjära uppväxt. Jag försökte förstå Gud -men det blev som "en Gud", vilket ÄR just den upplevelse av det andliga, som depressionsromantiska medvetandefilter skapar i sin bearbetade subjektivism. Jag studerade för 2 år sen enkom min "begrepps-värld" och dess förmågor utifrån barndommens minnen -vilket skapande en bild av "medvetandes" verktyg. Detta var ju oerhört blockerande, för mig från att se livet. Det hindrade mig från att uppleva "filosofi".. Saken är att man tenderar att "erkänna" mentala strukturer (själv-acceptans av transformatoriska upprepande "hinder"/villkor) -i den fas av "förfall" man befinner sig.
Nu har jag studerat Gud -så nu vet jag att detta finns, att detta är livet -så jag kan bjuda in, bjuda hem, mina oskyldiga metafysiska naturupplevelser, och åter förena mig med mina värden -vilket är grunden till nytt liv och social fördjupning och växande. Jag har inte sett någon "storhet", någon "konst" i ordets begripning av det existensiella gudomliga, utan jag är ambitiös och skyndar mig för att få det avklarat. Det vi lär oss är ju möjligheterna till möjligheter -annars har vi blivit förvirrade av det vi kallade Gud.
Tänkte precis på det där med upplevelsen av att man vet att man måste dö för att förenas med det nya -vidrörandet av det rena, verkliga i min natur. Det är det som många ohela människor med rädslor och utan jagrespekt sett som att hitta "den goda kraften", och där börjar glaumoriseringen och den estetiska uppskattningen av styrkan i all sorts SVAGHET.
Kommentarer
Trackback
