Ganska tyst
Skrev ner anteckningen i en bok för en och en halv timma sen:
Det gör jävligt ont. Det är som min riktiga invid -människan, kvinnan -är en sann NATUR; utanför mig någonstans, UTANFÖR kroppen. Jag ser vem hon är, mitt RIKTIGA JAG -bortom existensiell begrepps-religositet. Lugn, helt FRI, serisiöst vänskaplig, runt 25 år emotionellt. Kan inte föreställa mig henne personifierad i min fysiska identitet. Sårande, förnedrande. Känner långt innifrån min verkliga inre natur, den verkliga mognaden, toleransen och känsligheten. Men alla tvångsmässigt "relaterande" existensiella strukturer TAR ÖVER (-det är det jag måste dö ifrån -det är min icke-levande fragmentertiska jag-tillvaro.)
Är orolig. För att jag är kroniskt skadad -eller t.o.m att oron skapar helvetet, nästan omöjliga cirklar.
Varför är jag så besatt av "framgången" i intellektuella resultat? (Egentligen är det bara för att hävda min gemenskap i en grupps förståelse för att inte bli felaktigt avvisad -"ambitionen" driver mig genom min mentala mogna identitet.) Men man behöver inte vara så snobbig som jag är. Det finns inget syfte i det.
Det jag fattar är att ALLT detta söndertrasade identitetstvång är OSANT och blockerande. Förgiftar hela mitt väsen. Det är -just detta, som är lögnen. Det kluriga blir att tryggheten ligger i det man ser som "sanningen" -de existensiella utgrävningarna -allt DET är "allt det som inte är" livet. Den EGODÖD, ruin av mig -jag oupphörligen använder som material att PROJICERA på den andre som ett själv utan mening. Eftersom jag tappat kontakten med min känslonaturs autencitet, och i depressionen tvingat mig själv på -hypnotiserat den andre, för att få en identitet.
Även i relation till andra människor kan jag återuppleva stagnationens bitterhet/överskuggade rädsla. Ser gamla "spår" av det "vulgära", perspekivlösheten, det BARNSLIGA, förlugna, klämda. Det gör mig lite rädd. Var representerar jag och yttre parter, det nya?
Det är det här mitt DESPERATA KONTAKTSÖKANDE med Gud, viljan att överbevisa livet själv för att vara säker, handlar om. Dvs. frånvaron av min egen kvinnliga sida, som istället agerat en undertryckt omedveten trotsig girighet. Jag är förstås inte en "man" heller, men jag återskapar (och upprepar) genom jagets vetande -yang.
Min bortkopplade hälft kan inte självrelateras till i det traditionella jordiska alls (längre.) Det är ett stort väsen i relationens ärliga upplevelse -men hon är jag. Mitt lugn och personliggörande helhet, syfte och spontantitet. Min sanna feminina identitetspol ligger bakom den maskulina naiva påstridigeheten.
En annan sak jag tänkte på, förstod att det är viktigt att begripa:
Mitt problem/själväckel, med den objektiva känslomässiga självbilden. --> Egentligen handlar det som att jag REFLEKTERAR ett emotionellt "minne"/ett "hem" -utifrån min uppfattning av MÄNNISKAN!
"Hatar" jag mig själv (för att jag känner igen mig i mina föräldrar, vilket krossar realitetens värde av sanning, vilket ger en stor känsla av ovärdighet) -då "hatar" jag människorna som grupp/individ-idé, eftersom VÄRDET dog!
Det gör jävligt ont. Det är som min riktiga invid -människan, kvinnan -är en sann NATUR; utanför mig någonstans, UTANFÖR kroppen. Jag ser vem hon är, mitt RIKTIGA JAG -bortom existensiell begrepps-religositet. Lugn, helt FRI, serisiöst vänskaplig, runt 25 år emotionellt. Kan inte föreställa mig henne personifierad i min fysiska identitet. Sårande, förnedrande. Känner långt innifrån min verkliga inre natur, den verkliga mognaden, toleransen och känsligheten. Men alla tvångsmässigt "relaterande" existensiella strukturer TAR ÖVER (-det är det jag måste dö ifrån -det är min icke-levande fragmentertiska jag-tillvaro.)
Är orolig. För att jag är kroniskt skadad -eller t.o.m att oron skapar helvetet, nästan omöjliga cirklar.
Varför är jag så besatt av "framgången" i intellektuella resultat? (Egentligen är det bara för att hävda min gemenskap i en grupps förståelse för att inte bli felaktigt avvisad -"ambitionen" driver mig genom min mentala mogna identitet.) Men man behöver inte vara så snobbig som jag är. Det finns inget syfte i det.
Det jag fattar är att ALLT detta söndertrasade identitetstvång är OSANT och blockerande. Förgiftar hela mitt väsen. Det är -just detta, som är lögnen. Det kluriga blir att tryggheten ligger i det man ser som "sanningen" -de existensiella utgrävningarna -allt DET är "allt det som inte är" livet. Den EGODÖD, ruin av mig -jag oupphörligen använder som material att PROJICERA på den andre som ett själv utan mening. Eftersom jag tappat kontakten med min känslonaturs autencitet, och i depressionen tvingat mig själv på -hypnotiserat den andre, för att få en identitet.
Även i relation till andra människor kan jag återuppleva stagnationens bitterhet/överskuggade rädsla. Ser gamla "spår" av det "vulgära", perspekivlösheten, det BARNSLIGA, förlugna, klämda. Det gör mig lite rädd. Var representerar jag och yttre parter, det nya?
Det är det här mitt DESPERATA KONTAKTSÖKANDE med Gud, viljan att överbevisa livet själv för att vara säker, handlar om. Dvs. frånvaron av min egen kvinnliga sida, som istället agerat en undertryckt omedveten trotsig girighet. Jag är förstås inte en "man" heller, men jag återskapar (och upprepar) genom jagets vetande -yang.
Min bortkopplade hälft kan inte självrelateras till i det traditionella jordiska alls (längre.) Det är ett stort väsen i relationens ärliga upplevelse -men hon är jag. Mitt lugn och personliggörande helhet, syfte och spontantitet. Min sanna feminina identitetspol ligger bakom den maskulina naiva påstridigeheten.
En annan sak jag tänkte på, förstod att det är viktigt att begripa:
Mitt problem/själväckel, med den objektiva känslomässiga självbilden. --> Egentligen handlar det som att jag REFLEKTERAR ett emotionellt "minne"/ett "hem" -utifrån min uppfattning av MÄNNISKAN!
"Hatar" jag mig själv (för att jag känner igen mig i mina föräldrar, vilket krossar realitetens värde av sanning, vilket ger en stor känsla av ovärdighet) -då "hatar" jag människorna som grupp/individ-idé, eftersom VÄRDET dog!
Kommentarer
Trackback
