Helping myself

Jag har alltså VARIT allting samtidigt, i en besatthet av att BLI: den yttersta sorgfloden nästan inte medveten om sig själv! Alltså -det är svårt att FÖRSTÅ. Jag har gått igenom -allting jag tror på. Varför skulle jag inte kunna återvända till min egen natur? Om jag skulle vilja minnas mina förlusters förflutna brådmogenhet. Men det är ju så att det NYA ligger just i obegripligeheten. Mirakler har hänt MIG förut.

Peace and pain have been here. I stora skalor. Mycket stort.


Jag har alltid VETAT allt det här, allting jag behövt och mer. Att man kan vara så förblindad av sitt eget självs neurotiska oro om sin egen visions överlevnad. Gillar man inte -eller avskyr man det vulgära och inskränkta är det bara att SEPARERA SIG IFRÅN DET. 

Jag har (eller är) förälskad i livets upprinnelse till kärlek, så pass domiant upplöst och gränslöst, att mina känslors utbud varit rent hyperaktivt. Jag har bara blivit hemmablind av VANAN, och besatt försökt försäkra mig om det jag ser. Jag är så intensivt intresserad av betydelsens TOTALITET att jag i detta PRIVATA experiment gett allt. Hjärtat chockerar mig aldrig någonsin. Jag är klarvaken och mentalt överaktiv, och vet alltid vad det handlar om. Jag är alltid halvt kär i flera människor på samma gång -bara för att jag kan, och har velat ha det på den nivån bara för det egna nöjet att dramatisera min existensiella svårtydlighet. Det är därför jag drar till mig den mest desperata perfektionen hela tiden.


Jag hade vädligt fint tolkade kontreta sanningar om denna uppbyggnads lösning för ett tag sen. Jag kan ta vara på det när som helst, bara min passiviserade rädsla för jagets avslut "hindrar" mig. Men det spelar ingen roll. Kärleken transformerar into det bästa och renaste -i viljans närvaro. Det är mycket enkelt. Vi blir de bra människorna.

Men ordet är inte vackert -det är innebördens storhet i en helad HISTORIANS mystik och uppriktighet som är det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0