Öppna portarna

Jag såg tiden stanna i stillbilder i korta ögonblick -när olika invidiver omkring mig blev ett med tiden. Förstår ni vad jag menar?


Då menar jag att jag såg detta i den fysiska verkligheten, vid nyår där. Jag minns att jag blev för girig -fick den religiösa helhetsbilden av naturens hiarkier -mikrokosmos, och tappade något djupt inom mig när jag kände mig "stå över" alla former under.

Jag Venus på samma grad som Ken Wilbers sol, med sabisk symbol: "People on a vast staircase, graduated upwards."

Jag var rädd för att hamna i ett antroposofiskt-autistiskt kuliss-perspektiv för mänsklighetens självcentrerade storhetsvansinne, för evigt. Det är inte hälsosamt att assimilera andras inlärda strukturer, det gjorde jag ju inte heller men. Jag fick sån inre panik när jag såg hur de nekade sig kunskapen genom mutationer i sinnena -läkaren gjorde skakrörelser med huvudet och sa att hon inte såg sammanhanget med något jag sa. "Skötare" där blev attackerande ambivalentpsykotiska, och jag var fast igen. Förstår fortfarande inte hon som drogade ner mig -jo, kanske. Jag minns att jag satte mig och pratade med henne när jag var frivilligt inlagd två veckor som 16åring -och berättade att jag känt mig som adopterad. Hon -som också en svensk människa, va adopterad. Tror hon trodde att jag förstörde det naturliga förtroendet för hennes inre liv -eftersom jag "kallade in" min mamma i rummet efteråt -men bara för att ha en kort dialog, inte om det alls.

Hon satte sig och gjorde hypnotiska vaggrörelser fram och tillbaka -mitt motstånd mot att "somna in" till en lugnare verklighet (som faktiskt var mitt jordiska behov i stunden) -gjorde att jag hamnade i ett excorsismliknande gränsland -mellan en förnedrande överdos av yin's obryddhet för de högre själsliga / och mitt tidigare livs sorg för mänskligeheten. Jag "tvingade tillbaka" mig själv till mitt gamla liv.


Det är väl detta som är så neurotiskt. Jag är alltid rädd för att omgivningen skall misstänka självbedrägeri inom mig, eller att jag "stjäl" idéer på ett inre orobetingat sätt.

Projektionen = är fantasins och hybrisens anspråk sitt själv, vilket skapar det överdrivna vernisaget. Att bryta ner denna är det man gör i Shamanism -men jag gillar inte tekniska grupperingar. Det skadar helheten genom esoterismen -mänsklighetens bakomliggande eviggjorda lojalitet till sig själv.


Jag kan garantera detta. Följer vi kontaktpunkternas naturliga synkronicitet som den rumsliga kompassen -kommer portarna till FENIX (den totala livslusten) lysa vidöppna. Hade inte min mor [u]kommit ikapp mig[/u] -vilket jag konfronterade från djupet, och förlöste hennes personifierade LÖGN om livet -hade jag kunnat "ta hem/med" de vänner jag så hade önskat -och bevarat och stannat där. Det var en integritetsförvirrande upplevelse att känna att bara jag och min mamma var de enda som såg sanningen, i hela universum. Det är sorgligt att vi försöker "gruppera oss" efter en utsaga (projektionen) om vilka vi "tycker mest om".


Skogsälvan: Anledningen till att jag inifrån ett djupt behov av integritetprofilering eliminerade dig som en del utav kaoset spinner från mina egna egna svåra känslor av oro. Jag tog väldigt mycket åt mig av din glaumorisering av psykmottagningarna och mediciner. Jag ser ett val inuti mig, potentialen till att lyckas igen -inte under några omständigheter får skadas av kemiska medel. 


Jag kan INTE initiera min mor i detta -hon är för svag. Hennes bakomliggande självutlevande perversion om mig som "speciell" -gjorde mig till det centrerade själva "RYKTET" i unversums -en fantasi. Tog med mig min oskyldiga lillasyter till "friheten" dagen innan jag åkte till OCD-hemmet; och hamnade i ett dockskåpsperspektiv, -kände min personliga doft (tänk typ "hallucination") -en extremt överväldigande "droginhalering" av kroppens sensuella frihet -bortom andningen. Omöjlig att beskriva. En matrix mellan döden och transcendensens mittpunkt. Kände mig som typ Michael Jacksson i ett estetiskt legoland.


Dessa älskliga tivolin är existerande världar.

Men den GENUINA transcendensen till ALLT SOM FINNS är något helt annat. Det är att vara inuti nirvans befrielses flod -och spela ett drömskt schackparti med sina sannaste vänner i en evig assimilerande kunskap om tidens "existens". Att kunna förstå allting som finns och att kunna andas in sina egna känslor av alltings minne från livet själv. Dvs. föreningen med VÄRLDSSJÄLEN.

Jag garanterar er att vi är påväg mot mänskligehetens stora utmaning just nu.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0