Romantik
Jag har förlolämpat både mental sundhet och psykisk sjuklighet, genom att överbevisa båda världar som omsorgsfull omvänd snobbism. Jag kan inte längre bli förvirrad, eftersom jag inte är rädd för det. Jag är bokstavligen IMUN mot "psykoser", eftersom jag bygger mitt jag på de adopterade strukturer, som familjekontextens ständiga konflikt och logiska kollaps efterlämnat i ambitöst arv -min kreativitet är inget annat än osynligheten som innehåller verklighetens linjer. Mina avsikter bygger på att avsluta studien. och gå vidare med summeringens testresultat. Bortom insikten om ev. livslång absolut förstörelse, så är den enda risken att jag skulle tappa tidsuppfattningen (strukturen/ultimat potential till självklar VERKLIGHET) -och få hybris (bara för att den tragiska helheten är det enda som återstår), vilket skulle göra mig patetisk/obegriplig, speciellt eftersom jag säkert skulle försvara distansen, i undantryckt kreativ förlust/sorg.
På något sätt måste jag återigen ta tag i om-defineringen av de intellektuella modellerna av mina existensvillkor, det finns ingen annan utväg. Jag begriper detta när jag förstår att jag genom min död, blivit ett levande filter för verklighetens strukturs "logik" -ett vidöppet system som omöjligt kan rubbas i sin upphöjdhet. Detta kommer annars leda till den verkliga psykiska alieneringens "galenskap". Ibland nästan misstänker jag mig själv för att längta tillbaka till första facinationen med de oförstådda världarnas allvar. Har insett att de riktiga "psykfall" jag försökt erbjuda min förståelse till under mina tonår -speglat en egen hemlig önskan om att fullfölja den isloerade kärleksförklaringens dyrkan till mänskligheten -att ta ner my underground på jorden och spontanparta i den rannsakade stolthetens eviga moralshow. Jag har bara alltid vetat vad det handlar om, i min prydhet. Men jag är galen med stil, och det är egentligen ingen som verkligen känner till detta. Antagligen kommer det avslöjas såsmåningom. Någon sorts centrerad UR-tillhörighet, och efterlängtad självrespekt -av friheten.
På något sätt måste jag återigen ta tag i om-defineringen av de intellektuella modellerna av mina existensvillkor, det finns ingen annan utväg. Jag begriper detta när jag förstår att jag genom min död, blivit ett levande filter för verklighetens strukturs "logik" -ett vidöppet system som omöjligt kan rubbas i sin upphöjdhet. Detta kommer annars leda till den verkliga psykiska alieneringens "galenskap". Ibland nästan misstänker jag mig själv för att längta tillbaka till första facinationen med de oförstådda världarnas allvar. Har insett att de riktiga "psykfall" jag försökt erbjuda min förståelse till under mina tonår -speglat en egen hemlig önskan om att fullfölja den isloerade kärleksförklaringens dyrkan till mänskligheten -att ta ner my underground på jorden och spontanparta i den rannsakade stolthetens eviga moralshow. Jag har bara alltid vetat vad det handlar om, i min prydhet. Men jag är galen med stil, och det är egentligen ingen som verkligen känner till detta. Antagligen kommer det avslöjas såsmåningom. Någon sorts centrerad UR-tillhörighet, och efterlängtad självrespekt -av friheten.
Kommentarer
Trackback
