Tunnelns avstånd är en inre grotta; inte egots självporträtt

Alltså. Jag känner inga människor. Jag har aldrig låtit tilliten bli varktig. Jag är så överdrivet idealismromantisk i mina kollektiva mål -att jag ständigt gör anspråk på någon sorts paranoid vänskap; och erbjuder implicit lojaliteten i dubbel betydelse; valet till allt eller ingenting, allt utan jordiska anpråk -överallt, hela tiden. Glömmer ej.


Jag kan identifiera delad värld, genom mötet -blixtsnabbt; för att penetrera dunklet. Vad blir det kvar sen? Paranoia förvisso. Men egentligen.. Bra så. Så som det ska vara. Men hur blir man fri..


Självständighet

Det här handlar om mig själv. Om mitt jag -själens utvecklande. Varför ska det vara så svårt att erkänna för mig själv? Gud är bara den ickefysiska manifestationen av oss -och den största tillfredställelsen är att vara individuell -och ha möjlighet till transcenderad enhet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0