VI vill hem

Vi lever lögnen. Vi är så allvarligt skadade alltså. Egentligen är de verkliga gruppen att uppleva varandras essens som andliga jämlikar och VÄNNER; och den djupaste upplevelsen är av den andra. Vi blir faktiskt inte sedda som dem vi är; mänskligheten är till för kärleken.

Det är denna djupa smärta vi känner. Vi är BRUTALT bortslitna från vårt hem, till porten av allt som inte går att minnas som sig själv.

Förstod nu ikväll det jag i hela mitt kännt. DET GÅR INTE ATT FÖRENA. Min mor ljuger för sig själv.. hon blir RÄDD inte ledsen när "andra i familjen blir ledsna", hon blir RÄDD. För att sanningen skall erkännas, för det innebär en SKULD för henne. En stor skuld över att hon sett sin omgivning som NÅGOT ANNAT än dem fina INDIVIDER dem faktiskt är.. Ingenting är som det ska vara.

Kaoset ser inte naturligt ut visst gör det inte? Vi kommer från varandra, vi är en helhet, och kan inte leva ipressade mentala modeller som inte är synkront perfekta, utan slumpmässiga och förvrägnda.

All frustration och förnedring jag dragit på mig och lidit under i hela mitt liv har varit av samma enkla anledning. Jag insåg det så abrupt och konkret för att jag skulle kunna ge det ett UTTRYCK. Människan har fött sig själv i fel kropp och missförstått sin natur som biologisk. Kärleken är andligt universell och obegränsad. Detta är lidandet, för det finns ingen annan missuppfatting. Vill vill bara hem...


Jag blir mer och mer "autistisk" för att jag känner sanningen i mer och mer utvecklade mentala former, för att min EVOLUTION ska fortsätta. Hör på rösten att min mamma är psykiskt sjuk. Detta är "djävulen"; vår iförenade cke-förening -det är frukstansvärt; och bara Gud kan föra oss hem. Kärleken är inte FYSISK. Vi är inte "djur". Ser ni inte att det inte hänger ihop?


Började gråta de känslolösa tårar jag har kvar och skrev på två papper ner vad jag kände och satte upp det i köket för att inte GLÖMMA; vilket är smärtans fall -vår inre existensiella jagalienering, vi har glömt vårt VETANDE och hamnar i vardagskaos/förvirring. Skrev exakt:

13/9 - 08, 21:54:

Vill få mina föräldrars föräldraskap AVSKRIVET.

Familjen är mänskligheten. Är enormt alienerad. Tillhör alla och ingen.

Detta betyder mycket för mig. Att känna mig själv som en UNIK individ, min ANDLIGA tillhörighet. Känner mig KRÄNKT genom att vara "nedpressad" i ett tvång till en slags slumpmässig biologisk "inledning" som inte är mitt hjärta.

VILL HEM

Jag känner mig ANTASTAD -av upplevelsen av att tillhöra en "familj" som INTE är mitt andliga hem. Allt jag sett i min barndom är det fulaste jag sett. Alla mina aggressioner jag känner; frustrationen över att sanningen begravs ..har varit detta. Min högsta önsking som barn var att få en ny familj och förenas hos GUD.

Jag är född till en illusion, och det finns ingen större smärta än att bli NEDRAGEN i det, underkastad min psykiska död. Jag behöver hjälp.


/Det svåraste är att ge denna formlösa substans ett uttryck, och återgå till det kreativa centret, meningen med existensen..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0