Backstreet dream

Fråga, till Kul-Kille eller någon annan: Vad HANDLAR min överskridande "paranoia" egentligen om?"

Kul att jag rubriserade nästa inlägg med "ALLT HANDLAR OM".. tja, mig själv har jag ju aldrig vett att LÄRA mig något utav.. haha.


Okej. Jag förstår mina "behov" av att agera/prata inom de former så som jag gör, men det verkar som om jag går lite över styr. Jag VILLE dock ha genuin "hjälp" när jag "bad" om det, eftersom jag förstår att jag inte kan klara av mitt intellektuella arbete helt själv..


Jag har alltid vetat; som de också flesta vet -att man behöver GÅ RAKT MOT sina RÄDSLOR. Det är lustigt att jag alltid undviker det så; eftersom jag "tänker" i sådana "termer" för mig själv hela tiden.. Jag är faktiskt inte okapabel, även om jag gör mig till det jämt.

Jag försöker konstant penetrera min djuppsykologi för att komma fram till det "vetenskapliga svaret"; går runt i tankecirklar kring sexualiteten ständigt.. DET och så astrologi -aggressiv monologisk analys nonstop; och kommer på mig själv med att skicka ut de färdiga "svaren" ut till mitt mottagande universum -runt och runt. Börjar avta lite sen några månader dock.

När jag var lite yngre måde jag mycket dåligt just av "FÖRSTÅELSEN" för min Vattuman-sexualitets urvuxna uttrycks faktiska genuina icke-integrerade nya former, och omöjligheten.. Men tanke på dessa "glimtar", förutsägelser/förståleser jag får ibland; inom FRAMTIDENS extremt utvecklade/avancerade sexuella innebörd; metafysisk/existensiell, andlig teknologi, osv. Alltså en ganska traumatisk, måste man nästan säga -personlig SORG över att vara låst/placerad i ett urvuxet språk och aldrig kunna vara fri.. Jag förstår ju att denna verklighet inte är möjlig förens ganska så länge.. Det är därför jag försöker "påtvinga" andra "andliga värderingar" ibland.. (inte så att jag ens känner ett "begär" av rent fysiska behov eller så..)


Okej. Jag fick en plan om att försöka få en tydlig BILD på mina FAKTISKA rädslor; för att någongång fejsa mitt identitetsbegrepp själv i det jordiska, verkliga sammanhanget.

Jag är mycket seriös och genuin i denna text. Ni kan gärna ignoera de andra ur "råd-synpunkt" framför denna.. detta är det grundläggande-dolda!

KONKRET:

Som sagt.. mina stora feta paranoia. Jag -en besatt personlighetstyp; hyperkänsligt social "paranoid", främst inom kollektiva kontrakt. Jag har redan dragit detta tydligt nog tycker jag. I min ständiga RELATION till OMVÄRLDEN lägger jag band på min uppriktighet och ursprungligt STABILA värden; eftersom jag är rädd för att "ni"/vem som helst, ska misstänka att jag "är ute efter något"..("romantik", etc.) -bara jag går in i en dialog. DISSIKERAR personers medvetande; för att checka vilken grad av personlig humanism som är "okej", för att inte "verka personlig".. Detta gör mig mycket olycklig, dels eftersom mänskligheten/vänner (jag ser de alla de som jag är intresserade av som mina vänner eg.).. är viktigt för min emotionella trygghet, bl.a, och upplevelse av min värdighet. Desstuom bortraderar det min naturliga jordnära ärlighet, jag tappar bort mig själv totalt -och blir istället omedvetet girig på att "äga sanningen" (för att kunna "erbjuda" den -mer som i en "marknad" -vilket jag hatar..) Ofta vill människor också att jag ska "hjälpa" dem, och tror att jag kan erbjuda dem "livets alla svar", och "klänger på mig". Jag har egentligen inget problem med att "hjälpa" människor, jag vill göra det.. men förlamas emotion-mentalt när jag känner hur OMRINGAD jag är..


I mer "personliga" relationer (där mitt HJÄRTAS kärlek; aldrig kan kännas -just eftersom freden/distansen INTE finns, ..utan allt känns "tryggt"/invant.) Så fort jag egentligen känner en "mental intimitet" så omöjliggör det abrupt den "sanna kärleken"/mitt hjärta -vilket gör dem svåra att behålla, inte enbart som omedvetna ömsesidiga utnyttjanden. "Invaderas" i cykler av personer med sina förslag ang. sex/"belöning"/någon form av girighet/maktbegär -inom samhället..

Kan inte mentalt släppa en person som väl jag har bildat mig en uppfattning om; och inte riktigt heller i det verkliga livet, då jag inte riktigt kan "stöta bort" andra, eftersom jag ändå förstår dem..

Detta gäller t.o.m människor jag "inte känner"; jag förhäxas av KOLLEKTIVA FRAGMENT -just för ANALYSMÖJLIGHETEN! Jag är helt medveten om detta ENORMA maktmissbruk! En sak som jag instinktivt hela tiden insett SKADAR mig långsamt; är min tendens att bejaka "tillgången" till astrologin.. jag kan hur lätt som helst sitta och undersöka personers horoskop, vad leder det till när jag inte TOTALT offentliggör det (eftersom jag inte förstår intentionen bakom min mentala djupa nyfikenhet/analysiver.) Jag kan Sol/Måne-kombinationerna på nästan varenda kändis, etc. Att man "kommer ihåg" allt detta helt automatiskt -ja, det BEVISAR ett och annat om mig; och GRADEN av hur jag vill ta "totalt kontroll".. Förstod alltså genom dödsögonblicket inom mig hur jag FÖRSÖKT monopolisera "hela världen".. och människorna/massan.

Jag ogillar djup min känsla av egen "slughet"/dolda vetande.. vill inte känna den, vill RÖRA mig i ett sant, spontant uråldrigt FLÖDE.

Jag alltid velat ÖPPET erkänna min intellektuella repertoar, just därför. Dessutom vet jag att det kan FÖRDELA kunskapsenergi inom gruppen!


Hur som helst.. enda gången jag befriades från denna massiva orolighet, som vidrör allting i mitt liv -var vid nyår 06/07 -när jag förstod "sanningen och kärleken".. och att JAG inte längre behövde oroa mig; eftersom jag erkännt mig själv genom 100%ig objektiering av min livsrörelse; mitt maktmissbruk! "Beroendet"/tvånget till allting försvann helt..


Nu ser jag själv hur jag TYPISKT höjer upp mig min identitet till ett supermentalt plan; för att undgå egen konfrontation. Jag har annars väldigt jobbiga mentala problem med att paralyseras intellektuellt av alldelles för övergripande persoektiv (olika delar av mig själv; samtidig, och "inom" dem -möjligheten.)


Ska se om jag ens har förnuft att själv SE vad det är jag instiktivt UNDVIKER..

Jag har länge varit lite fixerad av mitt utseende, men inte på en världfrånvänd nivå.. Jättesvårt att prata om något som är så närvarande, jag ser inget "problem" här..

Okej. Skulle bli lättare om jag objektifierade mitt liv -för att ge en bild av de rituella rörelsernas möjligheter.. men..

Okej. Jag är rädd för att gå i mörka, dunkla ställen på natten.. men det är nästan mest av rädslan för att KÄNNA -min självbild/upplevelse av mig själv; som helt INNEHÅLLSLÖS/död -genom den rent "fysiska" uppmärksamheten.. Vad beror detta på? (Förstår precis egentligen....)


Känns bara som om jag tvingas att gå in på detaljer nu för att ens KUNNA hjälpa mig själv.. Men, okej. Jag är också "rädd" för att börja träna. Av olika skäl, först för att jag aldrig kan få en sådan DÖDSÅNGEST som av tung fysisk anträngning.. liksom vid illamående. Händer sällan dock. Och det kanske är något jag måste gå in i.. jag vet förut hur jag vid illamående -får en odefinerad känsla av att bli "våldtagen"..

(Har förut "räknat ut precis" vad mina/mitt tidigare liv-traumatiska budskap innebär.. men glömt bort nu. Misstänker dock att det kan han rört sig om djupt traumatiserad omskärelse/kastrering av något slag..)

Åter till fysiken.. jag känner mig knappast sådär HELT FRI fysiskt, som jag önskar att göra.. dels för att jag vill leva OBUNDET, jag vill kunna manifestera mig/röra mig helt fritt i alla sammanhang.. då menar jag, att jag vill kunna gå ut "på stan" i vilka kläder som helst, när som helst, för att söka den manifestation av mig själv inom det VÄXANDE sammanhang jag söker...

Alltså.. jag har varit mycket förvirrad egentligen, men upplever på samma gång min Plutos oberördhet och konstanthet så stark.. Människor/mina vänner, etc. har alltid kommenterat mitt utseende på väldigt paradoxala sätt, vilket gjort mig nästan desillusionerad -jag måste nästan tycka att jag är "skitsnygg" och "groteskt ful" på samma gång! Alltså.. folk som jag träffat har sagt att jag "ser ut som en fotomodell" samtidigt som t.ex. skolkompisar tryckt ner mig öppet med extremt kritik ang. defekter/detaljer och sagt att jag är "jävligt ful" och liknande. Samma människor har sagt helt olika saker dessutom.

Jag är inte rädd för konfronterande kritik ang. mig själv/utseendet annars, det rör mig inte i ryggen.. Känner mig väldigt "hård".


Alltså.. svårt att skriva detta föresten, svårt att förstå själv jordiskt RIKTIGT uppriktigt.. vetandet är så intimt subjektivt bedömmande..

Det jag gjort är att jag valt att "acceptera" mig som "helt okej" för att vara stabil ..men det är inte riktigt ärligt, eftersom det gör mig obrydd/stagnerar min egen identitet..

Alltså, detta låter kanske väldigt neurotiskt.

Men som jag sa.. jag känner mig DJUPT BLOCKERAD EXISTENSIELLT av att inte VETA att jag är helt FRI att göra vad jag vill; och NÅ människor OBEHINDRAT. Det kan jag inte när jag försöker "försäkra" mig om mitt utseende till exempel.

Alltså.. jag är extremt SJÄLVMEDVETEN; vet att jag har vissa speciella lätt androgyna drag; jag ÄR snygg och ful på samma gång.. är väldigt medveten om varenda drag. Kan desstuom förändra mitt utseende väldigt snabbt. Har t.ex. blek hy som gör att jag kan se förjävligt obalanserat rödaktig och äcklig ut på sommaren t.ex.


Jag söker alltid att känna en värdering ang. detta för att känna emotionell trygghet och frihet.


Egentligen är hela min potential till FRIHET bundet till mina egna VÄRDEN och BEGREPP om mitt utseende (förutom "identiteten"..)

Jag känner mig IDENTIETS-ALIENERAD när jag inte har en djupare TILLHÖRIGHET/ESTETISKT VÄRDE (individuellt/personligt)..

Det jag skulle säga var att jag är rädd för att träna eftersom jag inte vill göra mig oattraktiv för gamla vänner, och på något sätt genom det sedd som "ointelligent".. Det roliga är att jag alltid sett det här som personlig "värdighet".. Detta är så löjligt. Jag vill börja simma, men har fortfarande kvar de bristingarna på låren jag fick när jag gick upp typ 7 kg på den där jävla antipsykosmedicinen förra året ..har dock gått ner dem, vill gå ner ca 2 till 3 kg till ungefär..

Jag vet att jag ibland känner ett psykologisk lust til att "äta mycket" t.ex. -bara för att förnedra/skada, och trycka ner mig själv, för att få ett värde.

Fick nästan en personlig inre depression, när jag fick bristningar på höfterna (som jag la stor stolthet över) när jag gick upp ca 5 kg från min beniga kropp när jag var typ 17.


Saken är den att jag alltid får känslor av "död" och icke-existens när jag verkligen går in för att "ta hand om kroppen"/ta promenader/meditera.. det är som om jag försöker gå mot den verkliga döden eftersom jag inte ens söker finkänsligt bevarande, det är obehagligt. Drömde drömmar om min egen begravning för över ett år sen; och hade halvt undermedvetna rädslor om "självförbränning"..

Jag är inte jordad i kroppen alls. Saken är att jag aldrig "oroat" mig över min "sexlust" som löjligt många människor gör.. Jag känner snarare hur jag uppnått den -ultimata, konkretiserade personliga balansen- i mig själv; icke riktigt UPPLEVD än dock. Jag vill på något sätt maximera den naturliga skönhetsupplevelsen av sanningen. DET som jag DOCK ser som en slags "mutation" är min röst -som jag inte gillar. Jag värderar nästan bokstavligen min sanna kvinnlighet genom mitt röstläge; som känns fjantig. Jag har alltid känt mig som jag sa -"muterad" eftersom jag inte jag "kan sjunga", eller är musikalisk. Det har alltid känts som om jag "ska kunna det", som om det "blivit ett fel". Min röst har med verklighetsuppfattningen att göra; jag är helt medveten om det -jag pratar fulare när jag mår dåligt, osv. Musikalitet kan inte hämtas hem från livet, om man är frånkopplad.



Min mamma brukade KONSTANT MOTARBETA min "estetiska hygien" som yngre, och "ville" att jag skulle se lite operfekt ut.. Jag vet att hon ibland brusade upp när vi skulle åka någonstans när jag var kanske 14, och skuldbela mig för att jag "kränkte henne" genom att "vara tipptopp" (exakt så sa hon..) Förstod vid min "återfödelse" att MITT HEM/familj långsamt LEDER MIG TILL DÖDEN.. Detta gör mig fysiskt svag, har t.ex. förstört mitt hår av ren vilja att inte leva; håret som var av mycket bra, tjock kvalitet förut.. Grejen var att detta började ske när jag fick perfekt hud.. Förstod denna labilitet mellan hud/hår som tar ut varandra, i samband med min "uppenbarelse"; eftersom jag blev medveten om just Pluto-Venus-Mars så starkt.

(Vill "ta död" på ett värde i mig själv omedvetet hela tiden.)


Hatar alla mina kläder. Främst för att jag inte VILL ÄGA något förens jag har skapat en EGEN ZON; eftersom det är gammalt och måste förstöras.. Känner förövrigt inte att jag äger dem heller, det är bara något jag TVINGAT på mig SJÄLV, dessa "ägodelar".. Känner en viss luddig skuld över att jag ens besitter praktiska möjligheter i denna form.

Alltså. Hade riktiga problem förut. Var riktigt pank som 17-åring och hade typ ett par minimala jeans, ett par gröna trasiga tygbyxor och några svarta plagg. Ville träna för att "få en snygg kropp", men samtidigt kunde jag inte det (hade fått pengar av mamma), eftersom jag tyckte det var "själviskt"/perverst.. och gjorde allt för att försök känna mig/bekräfta mig som något ANNAT än... "INTE en 'bra människa'" (som jag vill vara) Kände t.ex. ett mycket lågt självvärde pga. av att jag aldrig hade känt ett behov av att skära mig i armarna t.ex, och trodde att det där "riktiga helvetet" var något som jag inte var "värdig för" .. eftersom jag ..är en "Vattuman" ("ingenting").. ALLVARLIGT!


Samtdigt är jag i botten GENUIN; och vill STÅ FRI alla personliga jordiska tvång/"måsten"..


Rädd för mer? Jag vet inte, jag tror inte att jag är rädd för något även fast jag faktiskt mår dåligt, och det leder förstås till grav inåtvändhet.. Definerar endast problem i filosofisk/existensiell termologi (-som jag ser som min "identitet"/medvetande!!!) Det är ju omåttligt rädslobetingat..

Är även lite rädd för och förolämpad av min moster sen upplevelsen i mars.


Försökte ta det så GRISIGT och nära inpå som det går nu.. jag har liksom inga fobier för soppåsar eller ett sadistiskt förhållande till barn eller något..


Grunden till detta är en enorm RÄDSLA för att ALDRIG kunna uppleva djup/sann kärlek igen; för att på något sätt fått en "defekt" mentalt..

...att "familjen" ska komma ikapp en igen.


Mitt stora nästan omedvetena SJÄLVFÖRAKT är egentligen tron på att ALDRIG kunna FÖRÄNDRAS!

Mina rädslor för att drogas ner, bli misstrodd av psyket igen; bor INOM allt det här, och håller på att svagas ut..