Utkast: Satt ute ...
Satt ute och kom att reflektera över en sak. Kanske var det för min känslighet som började påminna mig om min ursprungspsykologi, i linje med den dröm jag drömde inatt som ramar in en serie av budskap i ett existensiellt verk jag ännu inte tolkat -förstås. Det jag tänkte på var min märkliga definition av "kärlek" och formuleringar i den vägen. Jag har alltid haft en väldigt aloof och självavvisande, nästan bisarr kärnnatur av min individuella mening, dels eftersom jag inte mognat tillräckligt för att fullt vecklat ut den evolutionära avsikten ännu -även om det är helt okej nu med den förhållandemässiga baksidan också. Saker är ju verkliga. Det är det där med att jag aldrig förståt skillnaden mellan vänskap och kärlek -tror jag, eftersom teorierna som fött min självbild bygger på ett känslomässigt närvarotillstånd bortanför dramat själv. Men i relation till vänner eller människor, snarare -så hade jag ofta som lite yngre, alltid en starkt närvarande känslig svartsjuka i relation till de som skulle föreställa kompisar -syftar på den manliga sidan. Men jag missuppfattade allting, jag var aldrig någonsin djup kär i någon av alla dessa objekt för min projicerade impersonella offrande för blockeringens eget romantiska lidande i distans. Det var bara min trygghet som hotades av dessas potentiella flick/pojkvän-inolveringar. Jag såg ju dessa som mina kompisar allihopa, och vem fan accepterar att bli avvisad pga. av ansvarslösa hämningar. Jag ville få bekräftat att jag var definitivt älskad -annars kunde jag ju lika gärna skita i det utan någon som helst bryddhet. Det här är hela min självbekymrande existensiella sorg över min rörelses ofrivilliga "psykopati"; upphöjda dualism rotade komplexitet. Min identitet som den härdade hopplösheten. Jag kände alltid i min barndom, och även fortfarande på lite andra sätt -att ingen riktigt förstår vad vänskap / människokärlek, är. Ibland har jag trott att det istället är jag som inte gör det -men det är ett absurt sökande efter jagalienationens illusoriska frihet.
Forts. på "debatten" -det verkar vara illa, herregud..
16.jun.2008, kl.14:07
min mening
KOLLEKTIVETS omedvetenhet genom STRUKTURELL organisering kontra det gamla (Saturnus)- utanför RÖSTEN som vill höras igenom det nya (Uranus). Föräldrarnas betingning genererar hopp OCH maktkamp TROTS rösterna!!!
Håller du med?"
"16.jun.2008, kl.17:57
Hej..
Men varför sa du då att JAG var psykotisk? (Jag har aldrig hört röster, men jag har varit "i kontakt" med människor som har.) Jag har aldrig "psykiska problem" överhuvudtaget, i den mening som vi brukar relatera till och föreställa oss.
Är detta "lizard"/goldenflower, förövrigt? I ANNAT FALL kommer ju jag få ett svar, inte sant?
Känns ungefär som du försöker "hjälpa" mig, "säga" någnonting till mig. Om det är Lizard som håller på såhär, tycker jag det är oacceptabelt, jag har tidigare misstänkt honom för att MEDVETET i en anda av "nu ska vi se" - nästan tvångsmässigt, försöka "hjälpa" mig att nå "insikt"; finns INGET "beteende", etc. jag avskyr mer. Fråga: Varför?
Folk, som du vet, vill "frälsa" en, istället för att tala om hur det är här & nu, i realtion till dess eget väsens "samma sak".
Så, fortsätt.. OK!! Vad vill du säga?
Jag frågade varför han sa så, psykfallet, han gick och pratade om det väldigt markant. Man undrar ju vad han fått det ifrån. Melodramisk uppspelande teater-röst, i röran. Usch. Helt sjukt."
"16.jun.2008, kl.18:04
OBS!
Med "andens" menar jag förstås det vi pratar om i ANDLIGHETEN; den själsliga aspektens Neptunus!
Jag är mycket stabil och konstnärlig, för att framejsla så stor objektivitet, logik/balans/tydlighet som möjligt, nu i mitt skrivande här."
16.jun.2008, kl.18:11
"Och med..
"psykneurosskit", menar jag typ..
det vi tror "är det normala" i känsloväg/värden -några få tillstånd i min utveckling som yngre, där jag varit oerhört INSKRÄNKT -ja, det "familjära", föreställ er. Envishet och oförståelse för autentiskt fredlighet, etc.
Obehgaligt hur man måste "gå ner sig", som nu, för att folk ska "förstå en" -energin faller, och man "drar på sig" "människor" som man sen blir i en "ansvars-situiation" över.. Jättejobbigt, det verkar aldrig vara något man kommer ifrån tror man, vilket tillslut leder till "egoism" och sådant."
14:56 -dags att flytta på några klossar
Börjar bli MEDVETEN om min jävla stora personliga oro över att försäkra mig om att lyckas med livet. Är rädd för att inte "hinna med" tolkningen av livet själv. Shit alltså.
Övrigt:
Syftet ska (ÄR) alltid ut-lärande, alltså en individuell upplysande inre potential av den nya realiseringen av KREATIVT personligt LIVSUTTRYCK. Därför säger man att "syftet med livet är kärlek", -ja, men vad är; handlar evolutionen om nu då? Om "syftet" med detta var som det uttrycks så borde vi ju alla känna oss vansinnigt höga på vår egen "kreativitet".. Som det kristna lägret säger, -vilket i själva verket leder till den stora ILLUSIONEN -självcentrerad romantisk REFLEKTION. Jävligt obehagligt. Kärleken kan ju lika gärna vara befrielsen från allt detta förflutna av sentimentalt kaos och uppgivandepatos. Eller en buss från Tibro med hål på sätena och havrebollsmet upptryckt i ansiktet av en pundarfarsa med surrealistiska bortförklaringar.
Dricker kaffe. Mäklaren här och pratar med mamma. När hon var inne i köket vände han sig om och frågade mig vad "-jag tycker om att flytta.." (jag hade knappt registrerat beslutet här hemma) ... "-brukar ju vara lite sådär.." (?) .. "-men Uppsala är ju alltid trevligt.." Åh hjälp. Yes, tänk nu dear preconscious, tänk.
Deepest heaven
Alla de brutala kapitel av personligt förfall jag skådat när jag tvingats ge upp mina värdsliga ambitioner framför en förlorad gemenskap, gav till slut en hemlig självdestruktion i den oberörda viljan att i åskådandet av dunkla rännstenskonfrontationer och definitiva ärr i förlustens obrydda passivitet -lugnt acceptera skeendet av en våldsam inre inspiration till reformation och egen återförvandling. Det kan nästan gå hur långt som helst, vilket bara intensifierar förståelsen för värdet. Jag kan skratta åt min vulgära obalans och deprevation -det inte mer än det är, och eftersom inget längre är sant vet precis vad jag håller på med. Allting har ändå varit till det bästa.
Hmm.
Själv har livets detaljer alltid varit för överhängande för att jag ska kunna lämna över min stolthet till det praktiska -och nyttja en tvivelaktig resurs till "ansvar", vilket inte känns öppet, och därmed förgrumligar mina idealistiska behov! Men en renare upprinnelse som jag öppnar genom en friare sikt -just genom att jag abdikierar ansvaret för all familjär mänsklighet, och definierar min egen reality i något betydligt STÖRRE, känns helt rimlig. Vilket då ÄR den verkliga familjära mänskligheten -dvs. befrielsen från kursen / koncentrationslägret -in i den VERKLIGA händelsemeningen, livet. Saker sätter sina tydliga spår.
Blir ju så barnslig annars -eftersom jag förgiftat mitt eget allvar -med dunkel självdestruktion och självförnedrande njuting i att alienera mig genom att öppna dörren till avvikande misstankar, bara för tillgången till det obskyra. Det är liksom.. ser det så klart hur jag hamnat så; fanns liksom inga utrymmen för speglingen, vilket naturligt lett till en upplösning på andra sidan ridån, och den enorma tillgång det skapar. Men jag ångrar det inte. All skit, den verkliga -jag måste göra det bästa av det i tid bara.
Min personliga oro
Mitt frenetiska intresse vid människans identitet, och allt som vidrörs i den undersökningen har låst mig i min egen studie av mig själv. (Känner av en viss mental okoncentration och svårighet med att formulera mig som jag brukar -det behöver dock inte vara något dåligt, jag kan se hur det kan omdefiniera vissa strukturer mentalt. Tror just detta har rent med den omordning i min mat som jag började med i måndags. Får se hur det blir sen.)
Alltså. Jag är så "trött" så jag ser inte mina vanliga inre uträkningar. Ganska allvarligt -med tanke på att den stora massan inte alls är medveten om detta, utan snarare lever på "cyklerna" och den frihetsblockering som de har gjort till något jordnära sympatiskt. De "accepterar" alltså en svaghet, spelar på det -för att få utlopp för deras intresse vid hälsa/fysik -dvs. det ritualiserade -och inte långvariga,verkliga/naturliga. Det måste ha att göra med det biologiska minnet av moderslivet och dess "feeding", etc. Känns rätt äckligt egentligen -eftersom de döljer konstruktionen för sig själva, och det blir a "thing".
Det jag skulle komma in på var att jag förstår att jag måste helt enkelt skjuta bort, göra mig av med -min studie i förustägbarheten; dvs. mitt "vetenskapliga" kontrolltvång och därmed transparent intresseväg som blir emotionell trygghet [makt]. . . Jag har en så bra förståelse för min existensiella uppbyggnad -så jag hamnar i en OBSERVATION av närvarons inre löfte och självklarhet, och stannar där, pga. av att jag tillslut in i roten av frågan "vet vad det handlar om" -vilket bara är sant ur en rent psykologisk-estetiskt synvinkel. Jag SPÅRAR strukturen -vilket gör min tillvaro, mitt potentiella LIV till en BEGRÄNSNING i sig själv!!! Jag självdödar allt i stora psykologiskt filosofiska överdrifter. Man kan inte förutse ett resultat -det är ett liv ingen vill ha; för då BEFINNER man sig I det "redan"; i RESULTATET -utan att veta om det! Eftersom man "redan vet" -och alltså har tagit med sig sitt ursprung till nuet / kroniska tillstånd av utdöd jagmystik.
Man ska istället förstå "känslan", intuitionen -och omvandla "begräsningarna" till varaktighetens "verktyg" -genom känslan / inspirationen. Det är något väldigt formlöst ("galenskap") -att tro att det inte kommer gå bra -allting ligger ju framför en, vilket det inbjudande gav sin källa ifrån.
Här återstår genom överskridandet av bortträngd tid -kunskapen (produkterna av minnet av det man invensterade medvetenhet i), i det transcendentala -dvs. återförenande tidlöst / sanningens klarvatten.
EFTERSÖKT: Abstract sense of the art of life and death -in NADIR
| Anade plötsligt den hemliga innebörden av mitt hjärtas alienering i praktiken -dvs. mitt helt egna problem / självbekymmrandets dolda djup. Jag sökte efter arkiverade stycken i fallet -allt i detta kommer alltså inte rakt från mig, | |
|
Nomadic sense
Jag är medveten om distraherandet av jagets riktning, med med lägga ned tid vid datorn. Beslutade mig egentligen förut för att separera mig härifrån en längre tid -jag menar, jag är en sådan som lätt identifierar mig med saker -på ett upphöjt och brett plan. Fragmentarisk möjlighet är oftast en isolerad hybris -och det är lite off. Ganska mycket.
Will stay on the road, the sagacious highway between the old structure in knowledge and the complex erratic - aloof and emotional in the same time as I am. In the vision and the clearness of the river in my heart -falling in it. Finding the true picture I have developed in the walking. If I'm not dream of something else tonight.
no more lies
Grejen med att man sympatiserar med tillvaron där droger är förusättningen, handlar ju om något rent "nostagliskt", en stol man redan gett passform, minnet av ens mods bedrift som lönat rummets varaktighet, -och inte "grundfenomenets" allmänna"resultat" (njutningen och uppgivandets storhet.) Alla reagerar ju helt olika pga. vad det söker att ses "uppenbaras" i deras utforskande -det är vår personlighet. Genom drogerna hanterar man sin "inre resurs" (minne) -där man har så att säga "hittat sig själv", men tillskrivit något annat själva "händelsen" [myten/meningen].
Ofta handlar rituell meningssymbolism om att söka sin "styrka" -typ händelser där man gett upp integritetens mening. Typ den skinny bitch som byggt sin självmedvetenhet på råkollen i näringsintag och träning, som sedan abrupt har en upplevelse av att trycka i sig en hamburgare med hydrerade fetter och sliskig sås på McDonalds. Bara för att förstå att överträdelserna inte kostade oss någonting av värde "-jag finns fortfarande", vilket ger en helt ny reflektion om den egna styrkan. Men detta kan bli ett "missbruk" -man blir tillslut "imun mot sig själv" (något jag känner jag till.) Ju mer orgier i karaktärssvaghet och spontant bortkastande av självständig kursriktning man hanterat utan att klaga -desto suddigare blir motivet -vilket leder till "förvirring". Tillslut har man tappat de ursprungliga inre frågorna som händelsemysteriet var svar på. Man är inte så spontan som man utger sig för att vara, och processen börjar ses som "naturlig", i och med att man vänjer sig vid sina signaler. Skuggans "perservitet" tar över, identiteten blir "statisk" i och med filosofins kammarrum, i det passiviserade sinnets föreställda förankring. Man har "gått med på allt" (utifrån sitt så att säga "filosofiska" beslagtagande) -bara för att uppvisa hur tolarant, öppenhjärtad och generös man är. (Samtidigt som "livsstilen"/det existensiella signumet, gör att man inte längre vet hur man bygger ett utökat värde, något konstruktivt av erfarenheternas inre talanger -eller kapaciteten till, utan låter detta VILA, i cirklarnas distrahering -som vi accepterar och inte eliminerar i kaosets härledning.) Då "är" man tillslut inte något av det där -eftersom man hanterat uppbyggnanden -gått IGENOM SIG SJÄLV. Den larviga konsten i att visa hur obehindrat man klarar av att snubbla hur man än vrider sig blir överlevnaden -just eftersom man har en sådan inre självklarhet och jagtolerans -det finns inga andra förslag, än att finna sig själv i det "ostrukturerade" (genom försvaret av reflektionernas riktighet och värde) ..samtidigt som man försöker förhålla sig till det strukturerade, som förolämpar ens "individ"/kunskap, vilket gör en till "liberal". Man lever alltså i två läger; för att man kapitulerat från verklighetens absurditet.
Jag menar att det ligger en sårbarhet och lögnaktighet i detta. Typ "-kolla, jag överlevde, jag är stor numera" -vilket avslöjar en desperation i det missbruk som detta kan bli. Samtidigt tycker jag människans förmåga att alltid förstå (nivåerna) är stort, alltså ..sin egen, komplexa anledningskonstruktion som "värdig" ("sann".) Det är allas inre latenta alturism, egentligen. Det är alltså en förståelse för -HUR sanningens väsen skapas! Vilket ÄR sanningen.
Angående det där med Gud, eller det "andliga" snarare. Problemet med den uttömda seriositeten handlar om att det gäller att att välja mellan detta andliga och en själv -och det är det man vet. Väljer man "det andliga" kan man inte välja -sig själv (och det är mycket viktigare.) Samtidigt BLIR andligheten/Gud -allt det man själv är, när man fixerats av "intresset". När man hur som helst fortfarande sitter fast i frihetsrestriktionen, lidandets långsamma upplösning -och man börjar tränga in i sin egen kommunikation, då kan man inse att det andliga har kommit FÖR NÄRA -vilket leder till existensens "fulhet". Begreppets soliga "Gud" känns som en vulgär androgyn dominans som "tagit sig in i hjärnan och erbjuder vilorum -under tvång"; i och med den breda, men mosiga verklighetsuppfattingen i en alldelles för långvarig reflektion av jaget. När man släpper taget och förstår att "Gud" är mycket större förstår man sig själv, eftersom alla "delar"/ens SANNA JAG -börjar "vakna" i VERKLIGA "andliga insikter" -som inte är profilerade, utan mer tillstånd av att börja kunna assilimera högre/bredare strukturerar av världen/verkligeheten -en känsla av jordisk medvetandeutvidgning.
Really
really, It's real -everything that's mine, and maybe strange ..in this way
01:32
Taking the long way around or the road to hell?
Tunnel vision, -and the barometer....
shortcuts, ..to a desired end......
[25 Feb 2008, 20:28 -i rasande fart.. (Storstädning!)]
H A R D W O R K
Something ....divine, pushing.
[r e m e m b e r i n g -thought I told you]
The journey..
..sand in my shoes ...shining... ..changing.. ..closer my blood..
Mind, Heart, Soul ..is where I'll go -QUICK. Genuine human as I am.
Sunny skit (ojojoj, jag vattuman!)
Tvingande ärlighet: Samtidigt vet jag precis hur jag i den mental-labila stiltjen går rakt mot mina vaga, döda kärleksavsikters dunkla känslor i sig, som annars också -då DOLT, upphöjt i dimmig omvänd vaken-sömn; 24/7.
Ska försöka fördjupa det RIKTIGA med verktygens föraningar och öppna pseudo-semi-crazyness. Ta reda på var MÄNNISKAN tog vägen. Alltså -jag behöver verkligen det påtagliga och ärliga i min MER än överdrivna ärlighet.
Men det löser sig inte i riktigheten med förutsägart "klarspråk" som detta -det här är.. oreda, genom strukturens BESATTHET OM SIG SJÄLV! Det handlar istället om att släppa taget och värdera det verkliga bakom jagets blyghet för sig själv.
13:03
Våra förlorade hjärtan
Nu handlar ju detta om så mycket mer -vår innersta önskan, kanske mystiska arv, eller djupaste mänskliga sanning.. Den RENA kärleken i egots uppgivande och transpersonella känslontensitet, när våra inre ambitioner och fragmentariska assimileringar, kaotiska passiviserade upplösta kärlekssignaler -icke-överenstämmande med den linjära verklighetens behov av fristående drömvävar ..Kollapsen, det kroniska trasslet är karman eftesom vi inte kan bevara sanningen i erbjudanden om vansinniga omoraliska fake-tröst-versioner.
Mänskligheten får börja stå upp för sig själv och tala om hur vi har det. På riktigt. Allt är ganska konstigt egentligen.
En grej jag..
Det är viktigt att inte lämna bort sig själv till omedvetandets kontroll -och fly in i det ANDRA implicit fört över på en, som det kvinnliga och "godkända" -i blind upprepning. Då blir tillvaron ovärdig och lös. Eftersom det är en stor icke-förnyelse, vilket långvarit förbittrar.
(Sådant handlar om att man finner sitt värde, genom igenkänningen av andras "mönster" i den sociala trendens ganska stora meningslöshet.)
Jag FINNS i den mänskliga känsligheten, bakom ruinerna -och har alltid ett PERSONLIGT genuint värde att erbjuda i mitt behovsskapande i individualitetens uppbyggande av varkatig FRIHET.
Patience
Blev uppmärksam på hur personligt omoraliska handlingar och egoism för mig in i KRIS-tillstånd och labil frustration.
Det svåraste -men enda healandet förstås, är att erkänna alla delar, alla olika "plan" som jag SEPARERAT mig genom, som mitt hela själv. Förstår ju egentligen, om jag tar det stilla, att allt jag emotionellt "föreställt" mig som någonting bortom eller utanför mig, alla de "andra" som jag värderat utifrån egna skillnander -är självprojicerade trauman/kulisser som hindrar mig från att landa i min egen självrelaterande hela upplevelse. Och allt det här har jag bara HITTAT PÅ -alla meningsskapande dramatiserade "attacker" utifrån... När konfrontationen tas på allvar ser jag ormens rörelse, och min hemliga genuina intention att fullfölja min integreringsrörelse i ett fullföljande av hela BILDEN, så att jag kan hitta den riktiga UPPLEVELSEN av föreningen av min historias djupa ambitioner.
Men jag råkontrollerar fortfarande min natur helt -av goda skäl har jag brutalt LURAT MIG SJÄLV under hela existensen. Jag måste ta reda på vad det är jag sårats så av, vilken uråldriga FÖRLUST det handlar om. Det här handlar ju om mig själv -även om jag plockar in föreställningar av neurotisk jagosäkerhet, så är det fortfarande ett inre skådespel med många rum.
Tänkte åka till Täby kanske, vet inte om jag gör det. Har ett ganska påtagligt förnyelsebehov -men är inte så egentligt stressad. Jag behöver planera mitt överlevnadsintresse som jag en gång gjorde mer varsamt och förnuftigt. Lite löjligt i sin signatur annars liksom.
