Backstreet dream

Har alltid känt att jag behöver isolering för att jag ska komma hem. Har typ en speciell sorts omvänd ADHD -koncentrerar mig på min "dröm" hela tiden, och vet vad det handlar om eftersom det är verkligheten. Jag är en väldigt "fastbojjad" människa, och kan "längta" till de fullkomliga mentala strukturerna, för att få "mysa" med tanken om sig själv. Det är nog ett slags transcendens-behov som gör att jag "luras" att gå in i lidande genom att tänka mig in i de konkreta former av begrepp som utgör en grund för att dra till sig dess verkliga former. Jag är typ "autistisk" och "övermedveten"/alienerat klarvaken, på samma gång, vilket ger mig en slags stor sorg över hela människan, som är mycket svår att uttrycka -eftersom den ser igenom och är bortstött.


Ska prova att isolera mig med typ rep/handklovar, ögonbindel/nedsläckt lokal, och hörlurar med instrumental lugn musik samtidigt som jag tar LSD i hög dos.

Jag tog in sorgen över att det gått såhär och insåg att jag helt gett upp och höjt upp mig i en desperat teoriverklighet för att skydda mig från att se och ta ansvaret ..jag har velat dö i 1½ år, och känslomässigt svikit löftet att aldrig ta livet av mig.. tappar överlevnadspassionen genom de chocker jag den senaste tiden genomgått. Jag har begangnat mig av mitt sanna jag igen och känner "löftet om ett NYTT LIV".. det som är MENINGEN med detta börjar bli intressant igen.. syftet på riktigt.

Jag ska skaffa ett nytt liv.

Har ätit frukstansvärt äcklig vanlig ickeekologisk yoghurt och en apelsin från avledningen till brunch. Har också dåligt minne pga. av kvarverkan av medicinerna. Tänkte slösa bort resten av pengarna på kaffe med grädde med en kompis från avledningen. Riktigt dålig energi här dock. Människor här har valt att vara riktigt deprimerade människor och agerar utan moral eftersom de gett upp, det är lite "äckligt". Det ringde en kille imorse till mobilen, visste inte vem det var men insåg det precis efter att jag la på att det var en från helgon jag gav mitt nummer till.. Extremt tråkig tillvaro just nu. Får se vad som händer härnäst.. Åker till Västerås om en vecka och stannar där ett tag..

You may find this to be a time of pleasant, almost party-like atmosphere. Enjoying social situations can be rewarding on many levels. However, the conditions may be caged in protocols and rules of behavior. Look at yourself and observe whether you are being your natural self or putting on a show for others. Political game-playing. Manners and protocol. Who knows who and what it's worth. Being able to speak everyone's language. Issues of being invited. The Caution: Becoming affected by the habit of role-playing. Not being taught to behave in "polite society".

Tänkte på detta med att jag nu väljer att bo på psyket tills jag får ett eget boende inom kort; för att lyckas bryta upp mitt mentala tvång till familjen, och de oerhörda problem med att ha detta att ständigt stå i relation till -vilket ger brist på PERSPEKTIV; som behövs för att skapa nya kreativa livsvillkor. Jag försvagar mig oerhört och jag känner av det rent destrukitva i mig att göra det som jag instinktivt vet drar ner mig.

Jag behöver utmana rädslan för det verkliga hotet att bli nedmedicinerad -vilket är katastrofen (självklart syftar det på att jag ska ÖVERTYGA läkarvården om att jag är frisk, och hålla ett diplomatiskt lugn); även om MILJÖN inte är värre än de OMEDVETNA destruktiva relationer jag har till mina familjemedlemmar hemma. Jag har i min depression de senaste åren bara väntat på en lagom stor nådestöt för att jag intutivt känner till att jag absolut inte får dras ner i samma snäva HELVETE igen; när jag fått ett nytt löfte från livet. Jag måste fullt känna säkerhet i avskärandet från den gamla jorden till den nya.

Genom att dela upp oss och söka våra jämlikar.


Det är som att stå nära en kärnreaktor. Våra familjer HYPNOTISERAR oss att göra fel. Vi UTPLÅNAR oss själva. Visste vid min uppenbarelse att det var denna MILJÖ som sakta ledde till en DÖD -på alla plan.

Det viktigaste är att du har människor omkring dig som VET vem du ÄR -så att relationerna kan tillbakaprojicera ens kärlek.

Vi lever lögnen. Vi är så allvarligt skadade alltså. Egentligen är de verkliga gruppen att uppleva varandras essens som andliga jämlikar och VÄNNER; och den djupaste upplevelsen är av den andra. Vi blir faktiskt inte sedda som dem vi är; mänskligheten är till för kärleken.

Det är denna djupa smärta vi känner. Vi är BRUTALT bortslitna från vårt hem, till porten av allt som inte går att minnas som sig själv.

Förstod nu ikväll det jag i hela mitt kännt. DET GÅR INTE ATT FÖRENA. Min mor ljuger för sig själv.. hon blir RÄDD inte ledsen när "andra i familjen blir ledsna", hon blir RÄDD. För att sanningen skall erkännas, för det innebär en SKULD för henne. En stor skuld över att hon sett sin omgivning som NÅGOT ANNAT än dem fina INDIVIDER dem faktiskt är.. Ingenting är som det ska vara.

Kaoset ser inte naturligt ut visst gör det inte? Vi kommer från varandra, vi är en helhet, och kan inte leva ipressade mentala modeller som inte är synkront perfekta, utan slumpmässiga och förvrägnda.

All frustration och förnedring jag dragit på mig och lidit under i hela mitt liv har varit av samma enkla anledning. Jag insåg det så abrupt och konkret för att jag skulle kunna ge det ett UTTRYCK. Människan har fött sig själv i fel kropp och missförstått sin natur som biologisk. Kärleken är andligt universell och obegränsad. Detta är lidandet, för det finns ingen annan missuppfatting. Vill vill bara hem...


Jag blir mer och mer "autistisk" för att jag känner sanningen i mer och mer utvecklade mentala former, för att min EVOLUTION ska fortsätta. Hör på rösten att min mamma är psykiskt sjuk. Detta är "djävulen"; vår iförenade cke-förening -det är frukstansvärt; och bara Gud kan föra oss hem. Kärleken är inte FYSISK. Vi är inte "djur". Ser ni inte att det inte hänger ihop?


Började gråta de känslolösa tårar jag har kvar och skrev på två papper ner vad jag kände och satte upp det i köket för att inte GLÖMMA; vilket är smärtans fall -vår inre existensiella jagalienering, vi har glömt vårt VETANDE och hamnar i vardagskaos/förvirring. Skrev exakt:

13/9 - 08, 21:54:

Vill få mina föräldrars föräldraskap AVSKRIVET.

Familjen är mänskligheten. Är enormt alienerad. Tillhör alla och ingen.

Detta betyder mycket för mig. Att känna mig själv som en UNIK individ, min ANDLIGA tillhörighet. Känner mig KRÄNKT genom att vara "nedpressad" i ett tvång till en slags slumpmässig biologisk "inledning" som inte är mitt hjärta.

VILL HEM

Jag känner mig ANTASTAD -av upplevelsen av att tillhöra en "familj" som INTE är mitt andliga hem. Allt jag sett i min barndom är det fulaste jag sett. Alla mina aggressioner jag känner; frustrationen över att sanningen begravs ..har varit detta. Min högsta önsking som barn var att få en ny familj och förenas hos GUD.

Jag är född till en illusion, och det finns ingen större smärta än att bli NEDRAGEN i det, underkastad min psykiska död. Jag behöver hjälp.


/Det svåraste är att ge denna formlösa substans ett uttryck, och återgå till det kreativa centret, meningen med existensen..