Deepest heaven

Från början hade jag alltid den där medvetenheten om min styrka i mig, den där beslutsamma förståelsen för sitt eget blod. Ganska länge varade det -in i tragikens yttersta uppoffrande lögn. Senaste året pga. av de omständigheter där fokuset tvingats lega på rent praktisk och fysisk återhämtning, från kemisk misshandel osv. -så har den genuina kärnmedveten aktivt legat under is, dolt i ett utplånande jagmissbruk, av den vidöppna port av min egen förflutna död jag skådat i sin totalitet. I alla fall. Tillslut inser man som från början att det handlar om att överleva -inte alls pga. av att det handlar om att bevara någon projicerad livsviktig betydelse i den yttre världen, utan just för att det i sin medvetenhet är att skrida högt över den jordiska hypnosen till sidornas korsning. Det är därför ingenting går fel -även om allt ser ut att drunka med besked. Överlevnaden är inte maktens och arrogansens mytiska uppenbarelse, det är något odödligt orubbligt i den uppriktiga genuiniteten över att ha levt igenom de verkliga problemen, av sann kärlek till livet, som aldrig behövdes ifrågsättas. Det är passionen, och den söker sig mot solen.

Alla de brutala kapitel av personligt förfall jag skådat när jag tvingats ge upp mina värdsliga ambitioner framför en förlorad gemenskap, gav till slut en hemlig självdestruktion i den oberörda viljan att i åskådandet av dunkla rännstenskonfrontationer och definitiva ärr i förlustens obrydda passivitet -lugnt acceptera skeendet av en våldsam inre inspiration till reformation och egen återförvandling. Det kan nästan gå hur långt som helst, vilket bara intensifierar förståelsen för värdet. Jag kan skratta åt min vulgära obalans och deprevation -det inte mer än det är, och eftersom inget längre är sant vet precis vad jag håller på med. Allting har ändå varit till det bästa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0