Om råkomikens överlevnad på sista refrängen
Upptäckte mig själv tänka på exakt detta på bussen ikväll, bemästrade det vidriga småleendet, och erinrade mig om denna tråd, som jag knappt läst. Har undvikit bussar förut eftersom det intensifierade min depressions komplexitet och bekräftade mitt utplånde personliga människovärde -bara av stilleståndet; och "fulheten" jag ofta sett omkring mig -det undertryckta kollektiva själv-hatet, osv. Men ja vadå? Där har vi "bubblan" -min projektion. (Kände att jag var tvungen att skriva ner detta, eftersom jag inser att det jag annars hela tiden gjort i sådana propotioner att man inte tror att det är sant -är att jag ständigt "dikterat min berättelse" -skapat ett slumpmässigt helvete, där allt verkar "hända" mig -samtidigt som jag ställer mig utanför allt oberörd, och mår jättedåligt av den ständiga ritualen -samtidigt som jag "ser sanningen" -kris.)
Du, det har blivit såhär eftersom du drogat bort egot, eller missförståelsen om -vilket är bra. Saken är bara att man fått en sån stor förståelse för det här med att SKÄMMA UT SIG -vilket gör att man kan alternera mellan de två ytterligheterna ganska labilt -och däri ligger den osanna glädjen.
Den objektivt maniska lyckan är en överdriven LIVSLUST som inte förstår hur att DÖ -den kroniska meningslösheten råder. Allting finns -men vem är egentligen då "jag"?
När jag varje dag "suttit" och larvat mig över "mitt" lidande -har jag tvångsmässigt ägnat mig åt den falska förälskelsen, -det absolut värsta jag vet. Alltså -inte personligt inriktat -utan till allt jag vidrör. Den urvattnade sceniska lyckan/ bisarra avstängdheten/distansen = EGO-PROJEKTIONEN. Det är det som finns kvar i anspråk av egen person när man fattat allt; men inte transcenderat "tiden". Därför rör jag mig alltid instiktivt bort från det patetiska -rädslan för den linjära storheten som det "går ut på" att förstå -vilket personligt mentaliserats som ett skämt -AV REN STOLTHET/egoism.
Exakt så.
Satt egentligen på bussen och tänkte på att skriva ett inlägg -eftersom jag ville ha hjälp, men vet ju själv att jag alltid har svaret färdigt på en armlängds frekvens. Glömmer bort det -och ser inte mitt eget orsakssammanhang. Ganska roligt egentligen.
Hur blir man då av med den hänsynslösa transparenta "stoltheten" -och inte bara blockeras?
Den "påtvingade" hänsynslösheten -att man måste "följa normerna" är den onödiga djupa blockeringen.
Andra sidan av detta; är att jag faktiskt hela tiden skulle kunnat dela ut kunskapen och och hjälpen -alltså rörande det individuella-personliga. Skulle kunnat sagt hur man slutar göra för att röka, osv. I klarspråk - sanningen om "TID OCH RUM"! (Cyklicitetens synkronicerade väsen -eller vad man ska kalla det.)
Gör detta någon gång sällan -men drar mig alltid tillbaka in i mig själv igen; och går på tomgångskörning -äter "frukost" fast jag inte är hungrig eller liknande -jag är överbevisad i mig själv sedan länge. Jag förstår vem jag är upplevelsemässigt, en aning, ibland -återerövrar min "sexualitet" -men det öär svårt att få en VARAKTIG självrelatering! Jag kan liksom genom meditativa filosofier/verklighetsassimileringar vakna som "urpsrunget till allt" -men inte "avskuret"/personligjorts -av skäl. Det är min "förvirring" -jag upplever att "inga säger" vad jag gjort, vem jag är -samtidigt som de pratar om min identitet, om vem jag tror att jag är osv, mina problem så som jag upplever dem (människor jag har ankytning till förstås -förutom i de naturvidriga smärtorna jag lett mig själv in i vid få korta tillfällen.)
Måste träna mig i att vara mig själv -det är svårt. Förstår inte att det är så lätt. Är fortfarande ofta mycket driven av illusioner -om de "andra" sagt är det "naturliga" -hur mycket man behöver sova eller äta och sådant.
Det absolut VÄRSTA med allt det här -är när vi människor tenderar att säga att "ingen vet", "inte ens vetenskapen förstår" etc. -och samtidigt att "bara kärlek behövs, kom med oss" -där är utanförskapet och självföraktet, och man "fattar inget" i projicerade alterneringar.
Du, det har blivit såhär eftersom du drogat bort egot, eller missförståelsen om -vilket är bra. Saken är bara att man fått en sån stor förståelse för det här med att SKÄMMA UT SIG -vilket gör att man kan alternera mellan de två ytterligheterna ganska labilt -och däri ligger den osanna glädjen.
Den objektivt maniska lyckan är en överdriven LIVSLUST som inte förstår hur att DÖ -den kroniska meningslösheten råder. Allting finns -men vem är egentligen då "jag"?
När jag varje dag "suttit" och larvat mig över "mitt" lidande -har jag tvångsmässigt ägnat mig åt den falska förälskelsen, -det absolut värsta jag vet. Alltså -inte personligt inriktat -utan till allt jag vidrör. Den urvattnade sceniska lyckan/ bisarra avstängdheten/distansen = EGO-PROJEKTIONEN. Det är det som finns kvar i anspråk av egen person när man fattat allt; men inte transcenderat "tiden". Därför rör jag mig alltid instiktivt bort från det patetiska -rädslan för den linjära storheten som det "går ut på" att förstå -vilket personligt mentaliserats som ett skämt -AV REN STOLTHET/egoism.
Exakt så.
Satt egentligen på bussen och tänkte på att skriva ett inlägg -eftersom jag ville ha hjälp, men vet ju själv att jag alltid har svaret färdigt på en armlängds frekvens. Glömmer bort det -och ser inte mitt eget orsakssammanhang. Ganska roligt egentligen.
Hur blir man då av med den hänsynslösa transparenta "stoltheten" -och inte bara blockeras?
Den "påtvingade" hänsynslösheten -att man måste "följa normerna" är den onödiga djupa blockeringen.
Andra sidan av detta; är att jag faktiskt hela tiden skulle kunnat dela ut kunskapen och och hjälpen -alltså rörande det individuella-personliga. Skulle kunnat sagt hur man slutar göra för att röka, osv. I klarspråk - sanningen om "TID OCH RUM"! (Cyklicitetens synkronicerade väsen -eller vad man ska kalla det.)
Gör detta någon gång sällan -men drar mig alltid tillbaka in i mig själv igen; och går på tomgångskörning -äter "frukost" fast jag inte är hungrig eller liknande -jag är överbevisad i mig själv sedan länge. Jag förstår vem jag är upplevelsemässigt, en aning, ibland -återerövrar min "sexualitet" -men det öär svårt att få en VARAKTIG självrelatering! Jag kan liksom genom meditativa filosofier/verklighetsassimileringar vakna som "urpsrunget till allt" -men inte "avskuret"/personligjorts -av skäl. Det är min "förvirring" -jag upplever att "inga säger" vad jag gjort, vem jag är -samtidigt som de pratar om min identitet, om vem jag tror att jag är osv, mina problem så som jag upplever dem (människor jag har ankytning till förstås -förutom i de naturvidriga smärtorna jag lett mig själv in i vid få korta tillfällen.)
Måste träna mig i att vara mig själv -det är svårt. Förstår inte att det är så lätt. Är fortfarande ofta mycket driven av illusioner -om de "andra" sagt är det "naturliga" -hur mycket man behöver sova eller äta och sådant.
Det absolut VÄRSTA med allt det här -är när vi människor tenderar att säga att "ingen vet", "inte ens vetenskapen förstår" etc. -och samtidigt att "bara kärlek behövs, kom med oss" -där är utanförskapet och självföraktet, och man "fattar inget" i projicerade alterneringar.
Kommentarer
Trackback
