"framtid"

Jag är tacksam för att jag får ett sådant seriöst svar.

Hej Vattu!

Du skrev: "Du efterfrågar praktiska råd. Det tycker jag låter som en bra början. Frågan du någonstans måste ställa dig själv är: Vill jag leva i verkligheten eller vill jag fly bort i fantasins värld? Mitt inlägg representerar Saturnusprincipen - spelreglerna, verkligheten som de flesta av oss upplever den. Jag är inte käck, inspirerad eller särskilt poetisk. Jag är krass. Du frågar vad du ska göra med ditt liv. Vad vill du göra I ditt liv? Vad vill du arbeta med? Hur försöjer du dig nu?"


Vill bara säga en sak inledningsvis, och det är att jag egentligen inte vill "undersöka mitt horoskop" genom denna tråd, eftersom jag ser principerna/akretyperna som väldigt "uppenbara". Det du skriver om "Saturnusprincipen" snarast DEFINERAR min egen definition på mig själv. Precis sådan känner jag mig som. Jag vet inte vad du menar med att "fly bort i fantasins värld" egentligen, även om jag kan förstå din syn på mitt uttryck. Jag är ytterst medveten om samhällskontraktet, men känner mig "bluffad" av hela systemt eftersom jag sett igenom "funktionen", som jag rapelleras av. Hela mitt horoskop representerar ju en oorganiserad undertryckt rebellnatur, som tidigare har tagit ganska "extrema" manifestationer, genom försökt att skapa "självständighet" genom flykt. Det jag inser numera är att jag själv måste ANVÄNDA min konkretiserade närvaro genom kollektiv metodik; att ta mig in i sammanhang och själv definera "kontraktet". Det jag menar är att jag har börjat "medla" i ett offentligt rum genom att uppmärksamma vad ett samhälle är för något -dvs. inte något som står utanför det individuella medvetandets gränser. Just eftersom jag träffar så många i min ålder som tycker att samhället har "gjort" dem något, och försöker själva "slå tillbaka" med excentriskt utmejslade ideal de själva inte ens tror på. Jag söker alltid att skrida över "gränser" och lösa upp "kulturkrockar" genom att konfrontera sammanhanget för att identifiera kollektivets kontrakt, och återförena "idealet" med sig själv. Enda jordiska ambition jag egentligen haft är den inom gruppen, men jag har lite problem med det där eftersom jag hamnat i någon slags diktatorroll, eller åt andra hållet i väldigt extrema filosofiska/cyniska sammanhang, där medvetenheten är väldigt avancerad, och saknar jordnära ärlighet, vilket leder till kollektivt självbedrägeri och meningslösa misslyckanden...

Jag har sen jag var kanske 13 år haft en tydligt negativ känslomässig inställning till skola/utbildning; och svarat med förakt, och genomskådande aggressivitet. Allting idag handlar fortfarande endast om memoering (av "historian"), och inte det fördjupade pedagogiska utvecklande av individens naturliga kunskap/visdom inom gruppen, som utbildning är för mig. Självklart ligger det ju ett sant motstånd mot detta. Jag har alltså mest sett skolan som ett substititionell behovstrappa; ett "game" som utlovar "belöning" när man tar sig till nästa steg. Jag är inte ens intresserad av "lönen"/respekten, eftersom det dels känns som ett horande. Alla instutioner har skapats med avsikten att assistera/erbjuda tjänster/besvara behov, men har idag perverterats utav bara helvete. Eftersom alla VET vad "de sysslar med", och allt handlar bara om att "få ut något"; innifrån och utifrån "marknanden". Man kan faktiskt inte lita på "människan" längre, utan tvingas "tänka själv" hela tiden.

För mig är "belöning" något som innefattar UPPLEVELSE/sann expansion. Personligen är jag riktigt uttråkad på allt som har med "vuxenlivet" att göra, den YTTRE självständigeheten lockar mig inte för fem öre, jag ser självständighet som en INRE RÖRELSE. Kanske känner jag såhär för att jag istället kände så när jag var runt 10-14, då jag bl.a var väldigt medveten om min sexualitet och förstod innebörden av makt, och planerade hur jag skulle skapa mitt liv som vuxen. Menar att saker har kommit ikapp mig ytligt, och skapar ett ointresse, eftersom de kreativa idéerna är för stora/idealistiska och gränsöverskridande/avancerade, för att hanteras praktiskt. Även om det alltid finns möjligheter.

Angående ekonomi har jag länge varit "helt obrydd av pengar", nästan vårdslös. Kanske för att jag var väldigt uppmärksammad av hur min familj (mamma) hanterade "mina rättigheter" (jag fick inte "barnbidrag"/månadspeng fram till jag var 18 år).. vilket gjorde att jag efter många ambitiösa försökt att få någon form av eget inflytande i mitten av tonåren, struntade totalt i det där. Jag har aldrig fått "värdefulla" (för mig personligt/användbart) saker av min familj (ingenting i t.ex. "julklapp" sen jag varv 14.) Inte så mycket för att vi är "fattiga", för mina syskon får hela tiden "påfyllnig" med dyrt stuff, från min impulsstyrda mamma (min far är ofrivilligt en ekonomisk hönsmamma; försörjer hela familjen och lever under kronisk stress över detta, samt "utmaningarna" på arbetet. Mamma är sjukskriven eftersom hon vill kunna tillfredställa sina mer fysiska "behov" så "fritt" som möjligt.) Tror det handlar om den där grejen om att jag inte gör det DEM VILL; de kan inte "klassa" mig och ser mig som en gåta.. Min mamma har t.ex. sett min personliga planering/önskningar (inom estetik, mest) som "tvång" (OCD) eftersom jag inte vill kompromissa angående mina bestämda val, och egentligen hatar "shopping",etc. Just det, jo.. hon har gett mig presenter, men alltid i en "kupp" om att "mota" mig från min "utseendefixering" och köpt den typen av kläder som hon vet att jag inte är intresserad av. (När det gäller kost/hälsa kallar hon det något mycket värre, och får bekräftelse från expertis för det, och "skvallrar" till psykiatrin som köper hennes förslag att jag ska "balansera min kost".. dvs. "våga" äta tranfetter och vetemjöl. Jag menar allvar. Detta intensifierar mitt "avvikande beteende" inom insitutioner, t.o.m inom sjukvård, även fast de i tester SER stora hälsovinster! Egentligen är det väl för att de ser mig som hotfull.) Nu glider jag ur ämnet, det jag skulle säga var att det alltid har känts som ett omedvetet personlig förgörelse att ta imot materiella "gåvor", vad jag än köper i en affär, så känns det "omoraliskt".. det är något som "fattas" innan; jag vet att jag inte har "förtjänat" det. Det handlar bara om "överlevnad", och jag vill leva i ett FLÖDE, inte i "tröghet".


Var började vi nudå.. Jo, angående ARBETE, just det. Jag har alltid blivit nästan förolämpad av en sådan fråga som "vad vill du göra/arbeta med i framtiden?". Jag tänker att "vem fan tar du mig för?" .. Det är väl bara för att "kraven" är så "in your face", vilket gör mig ointresserad och rädd. Det känns så oseriöst.


Alltså. Det jag menade med min fråga i denna tråd, det handlade egentligen inte om hur jag ska organisera mitt praktiska liv; utan INOM vilka OMRÅDEN jag ska fokusera min KONCENTRATION. Då genom att leta i mitt horoskop, och genom den sitsen man ser hos mig genom mina inlägg. Vad är det jag ännu inte har insett att jag behöver/söker att LÄRA MIG, med andra ord? Var ska jag GÅ? Människor brukar fråga mig om jag "alltid varit såhär"..


Jag tycker att de flesta missförstår astrologins intuitiva potential. När jag har hjälpt kompisar med horoskop så assimilerar jag individens sammanhang, belyser VÄGEN -- i den autentiska studen som är här. (Med RESULTAT!) Man ser vad det "rör sig om"; vad som behövs göras NU, genom att magnetiseras av brännpunktens MÖJLIGHET, rent kreativt/skapande. Det är att VÄGLEDA.


http://sv.wikipedia.org/wiki/Kompass




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0