Backstreet dream

Alltså. Det är den här känslan av att till varje pris uttala den ultimata strukturen om sanningen.

Men det har ju inte med den att göra. Eller hur? En tvångsmässig drift att vara fullkomligt SERIÖS. Vad ÄR det egentligen? Sjävla formeln/konceptet -strukturen som INNEHÅLLER sjävla strukturen.


Ett slags tvångsmässigt skapande av ......kontraktet ("hindret"/restriktionen = resultatet?!)

Inser hur jag vill "må dåligt".. Men eftersom jag samtidigt vill nå absolut sanning/frihet och lycka; så hamnar jag i en psykologisk omedveten ambivalens, vilket skapar labilitet och som följd "uppgivenhet"/kroniska depressions-känslor.
 
Önskan är djupare än så. Den verkliga önskan. Själens potential.

Förstår hur ROTAD min sjukliga lust att förstå mig själv och alla tusentals spektrum av livets skuggsida är! Nästan "planerar" för framtiden (omedvetet lägger upp hinder för mig själv?) ..ett koncentrationsexperiment.

Allt detta påminner om de psykologiska strukturer, den mycket dunka fasthet som jag på något sätt valde i slutet av min barndom. Man kan inte återuppvigla vilka myter som helst. Jag är samtidigt glad för att den iskalla cynismen är överbevisad, på så sätt att jag aldrig tvingas "förföras" av den, även om den är lite av min egen självuppfattning. Allt detta har jag gått IN I; som in en mardröm, för att förstå mitt VÄRDE. Och det är det jag menar; därför undrar jag nu om jag nästan faktiskt har ett behov av att konfrontera den primitiva skuggvärlden, och dess INTELLIGENS -välsignelsen, som den är.

Det finns något "djupare" som jag vill veta om mig själv.

Förstår också att jag som yngre barn faktiskt (i cykler men endå överskridande) haft som en röd tråd av själslig smärta (de fobier, djupa rädslor och traumatiska "insikter" som fanns då.) Ja, det är just denna röda tråd som jag vill penetrera.. Det är SJÄLVA LIVSRÖRELSEN; och dess "ord".

Undviker att omedvetet, dunkelt "anamma" tvivelaktiga "sanningar" (typ psykologiska svårtydda personliga "metodiker"), eftersom jag inte vill ljuga för mig själv.


Detta kom upp nu nyligen när jag började MINNAS .."kraften"/intentionen, det heliga, inifrån min egen person..

Men jag ska bli ännu ärligare. Då kan man sedan även ha "smärta" utan att "lida" av det (men förstå) , eftersom man orädd.

Något om att jag var placerad på en internatskola, ett sorts läger.. Jag hade kommit på något, och de visste dem som jobbade där, de såg igenom mig när jag beställde mat. Jag hade typ kommit på vad hur att visa sanningen genom  att objektifiera kropplängdernas obalans. Läste sedan en bok om "Vattumannen" i Ernst Kirchsteiger bokhylla, som blev svettig och upprörd.

Äsch. Inte ens spännande. I stort alltså.

Måste bara recensera dagens nyaste skämt.. Fortfarande obehagligt.

Detta känner jag till väl; men glömmer alltid bort, eftersom denna individuella "indentitet" inte kan "bekäftas"; det är ett skådespel. Jag har inget annnat val än att fejsa min verkliga närvaro -jag tror inte att det "händer"; vad jag än råkar ut för..

Okej. Går ner i köket, nyligen. Här börjar det otäcka. Pappa ser "förvånad" ut och försöker genom sina moders/faders-känslor TILLRÄTTAVISA mig -genom att fråga vad i all sin dar jag "gör uppe såhär dags..?" Föreställ er hundra hundögon som riktar sig imot er och säger "..nu vet du allt inte vad du gör, du drömmer.."

Mamma kommer ner -trycker tillbaka mig genom sin paranoida aggressivitet; och berättar att hon vet exakt vilket klockslag hon hörde mig gå in till mitt rum i korridoren. Upprepar med UTSTÅENDE ÖGON (halvpsykotiskt) att jag "inte sovit innat".. Ser bokstavligen hur hela hennes DOLDA PLAN (att kväva barnet och göra det till sitt) VÄNDER sig imot mig..

(Detta kan översättas till ALLT jag äter också.. förut "tvingade" hon mig att "äta kolhydrater för hjärnan" -även fast hon har diabetes!)

Jag förstod vad det här på ett djupare plan förra året. Det som hänt är att jag försökt "trotsa tyngdlagen" i hela mitt liv -genom att jag har blivit _o-NATURligt_ TVÅNGS-ANPASSAD till _FRÅN_ LIVETS RYTM; genom barndommen/spädbarnstiden.. fick mat när jag inte var hungrig, och "sövdes" när jag ville vara vaken etc; och bildade DÄR "bilder" av mina föräldrar!

Fick endast välling (med TRANSFETTER) som liten. Mamma åt undermålig vegetarisk skitmat under graviditeterna.

Det är därför inga psykologiska problem existerar i kulturer som lever i harmoni med naturen.. eftersom de inte måste leva sina liv ca 82% i passiva kristillstånd och död.

Det är så kul. Pappa nyligen gråtfärdig över att han har "ont i magen".. Ja, just det.. han kan kanske PÅMINNA sig om att jag inte kunde äta ngt alls i stort sett när jag var 16 år, eftersom jag fick ont i magen av allt, vilket inte syntes i några tester -men kom på att _TÄNKA SJÄLV_!

Sen tror han att han ska "söka.."

Sista sekvens när jag satte mig vid datorn nu, här:

Mamma ropar desperat till Pappa "-X sov inte i natt!"

(Dessutom LJÖG hon till mig och sa att min ögon var illröda, upprepade ggr i köket..)

(HELT vita/klara vad jag ser!)

Just det; passande, eftersom det återknyter till tidigare nämnda makthiearkier.. Så går hon in på vad "X (chef på OCD-hemmet) skulle sagt.." Okej, har med det här att göra ens?

Att jag "skäms" lite för min förflutna "identitet"; egentligen gör jag inte det alls ..men det som är ett hot; är ANDRAS "förutfattade meningar", de tror inte att jag snabbt kan genomgå en totalförändring. Detta gör min paranoid, och drar mig omedvetet faktiskt NER i det gamla mitt uppe i ett uppbrott -för att fortsätta bevara MYTEN. Jag är ingenting ni tror att jag är; eller jag själv tror att jag är; jag respekterar andras obundenhet, jag är kravlös, lojal och okomplicerad i min relation till andra.


Jag skulle (barnsligt) "vilja" gå in i "rummet" -som den jag ÄR; och inte varit..


Jag är rädd för att andra ska "misstänka" mig genom den de tidigare trodde att jag var -som jag faktiskt kanske inte VAR, alls. Som ni förstår. Jag BÄR på mina RE-aktioner.. för att alla andra hela tiden "påminner" mig om dem. Som min mamma t.ex. som tror att jag ska "skrika" på henne, när jag är helt lugn. "Relationen" mellan mig och henne är så naturvidrig att det inte ens går att förstå själv..

Jag hade ofta en "tvångstanke"/hemlig idé om att typ byta namn, eftersom jag liksom hör min "gudmor" säga till mig att "vi" kommer "leta efter dig" när jag frågar filosofiskt vad de skulle göra om jag flyttade härifrån och lämnade allt.. (Det ÄR ett övergrepp!) Oxejävel. Har blivit TVINGAD i hela mitt liv; vilket skapat det frånkopplade föraktet (som är så närvarande att jag inte lägger märke till det..) -och depressionen, givetvis. Ni vet, när man blir tvingad till typ hårtvätt när man är 5 år, och lämnar kroppens identifikation; och ser SKITEN i sina föräldrar.. att de aldrig trodde på en, aldrig respekterade en som en vuxen individ, osv. Det är väl därför jag numera inte är intresserad av fysisk sexualitet som inte innefattar SJÄLEN; jag känns bara som ett mord, SJÄLVISK ömsesidig onani.


Anledningen till att jag gör detta nu, skriver de här inläggen är.. att det har aldrig lett NÅGONSTANS när jag har provat att prata med psykologer, etc. Dels för att jag i verbala samtal glömmer bort mig själv; och det blir bara ett meningslöst tidsfördriv, eftersom "konfrontation" oftas inte ingår i "kontraktet". Det blir ett existensiellt ältande, och som att prata med mig själv, verkligen alltså, vilket intensiferar mina känslor av hopplöshet.

KBT är väl det närmaste man kan komma något konstruktivt; men eftersom de flesta inom den ramen INTE förstår de djupare existensiella/andliga blockeringarna/neuroserna, så faller det, och det blir jag som blir "läraren" hela tiden. En roll som jag är trött på. Dessutom skulle de se mina idéer/andliga uppfattningar som "fixa idéer", typ psykotiska tvångstankar; alltså helt OMVÄNDT. Något som jag riskerade att "förföras" av som yngre tonåring.. med min mors påtvingade "hjälp".

Alltså jag måste bara säga en sak.. jag VET att hon, eftersom hon "skryter" om sin prydhet/celibat -att hon omedvtet eller ej TÄNDER på att "hjälpa" andra med t.ex. hygien, hon vill t.ex. alltid demonstrera hur man rengör sår, t.ex.. och lägger sig i min mens hela tiden, och jagar mig om jag inte säger vilken dag jag fick mens.. (Eftersom hon "behöver veta det" ..ifall jag skulle råka "bloda ner" ett lakan.) Det är väl därför jag har fått ett sånt äckel inför publika verbaliseringar om "biologi". Hon brukar stå utanför toaletten när man är där inne. Hon försöker bevisa sin renhet för sig själv, och riktigt djupt inne i det.

Jag har sett/hört alla mina familjemedlemmar utöva hemligt självsex, vilket då ledde till RIKTIGT DJUPA kriser, och känslor av sorg.. Jag har i hela mitt liv haft en mycket känslig RADAR ang. människors sexualitet/sexuella preferenser.. speciellt i familjära sammanhang. Det är det första jag ser hos andra, vilket jag då blev personligt sårad av, eftersom jag på något sätt förstår att de gjort Gud till ett självreflekterande runkobjekt. Vem fan vill investera i någon som sätter DET ...före... vänskap/kärlek, och framför/före allt annat?

Jag känner vad andra "tänker på" och blir kränkt..

Vet inte varför jag har känt mig så personligt kränkt av andras behov av onani.. jag bryr mig inte nu; men när jag var ca 11-15 år.. då jag började se igenom/förstå att de flesta bara brydde sig om sitt "personliga liv" och sin familj/mat/tomt sex.. Kände mig oerhört utvisad och oälskad. T.ex. en gång när jag som 15 åring såg min rumskompis på ett frireligiös språkresa (jag var ej religiös) onanera, samtidigt som hon läste Bibeln varje kväll.. och la sig med "händerna på täcket" precis som alla andra där. Hycklare! Fattar dock inte varför jag tog åt mig så mycket och var så OMOGEN.

Mina föräldrar har aldrig haft ett fysiskt inimt liv; har inte ens kramats utom några få ggr, då extremt löjligt. Att barn "lär sig" att föräldrarna "har sex" är annars något som ger dem trygghet, eftersom de tror att det är "det naturliga"/"så som man gör"..

Alla i min familj har sexuella neuroser.




Jag är oerhört djupt intresserad av AVANCERADE behandlingdmetoder som förenar existensens essens, s a s. Skulle kunna tänka mig att arbeta med det i framtiden. Har ibland förut "kommit på uppfinningar" om t.ex. nya förlossningsmedoter som eliminerar och naturliggör födelsetraumat ..men glömt bort hur jag tänkte.


Provade att prata med en präst nu under vintern/våren (som också har Solen i exakt konj till min Jupiter, som "gudmor".) Men han är så oskäker på sig själv, och vill bara "filosofiera", och BEKRÄFTAR istället mina invanda idéer, eftersom de är "rätt" uträknande. Det känns som om han OMEDVETET utnyttjar mig, dels för de "insikter" jag som nonstop delar med mig av; och pengarna ..det har blivit rätt mycket nu.


Grejen är att jag MÅSTE --- SE mina avtryck; det är min ENDA CHANS i stort sett; dialogen i text/konst/handling, etc. Dessutom har jag alltid haft svårt att skriva saker på vanligt papper, eftersom jag vet inte ..någon blockering, innebörden försvinner.. använder det i syfte att anteckna dock, jämt -och glömmer bort att "publicera" det, eftersom det blir "för mycket"..

Här kommer en kort påminnelse/medvetandegörande:

Det blir ofta så att jag försöker förstå mina känslor genom t.ex. musik. Kanske där var det all den här "förståelsen" för "helvetet" började, eftersom jag har försökt göra den till en vetenskap, just för att jag är så medveten om strukturerna i livet.

Tar det mycket kortfattat. Jag har hela tiden "lidit" av att jag aldrig nått fram till en ultimat svar, en stablitet ang. min person, utan låses istället av den mentala medvetenheten, det egna priva ansvaret över identiteten, eller identitetskrisen snarare. Okej, obvious. Vad handlar det om då? Jo, jag pendlar mellan identifiering med KÄNSLAN, och identifiering med SYFTET; och genomgår dagligen blixtsnabba nästan "valda" TRANSMUTATIONER i mitt hjärta, vilket gjort mitt vardagsbudskap "handikappat"..

Jag har hela tiden sett "den olyckliga kärleken till mänskligeheten"/omöjligheten och dess mänskliga ideals ur-sorg som "kärlek". Där jag tar åt mig av allt (dvs. allt som INTE är "personliga saker") utan fel/obalans/sorg/förnekande -i samhället. Jag har aldrig någonsin upplevt lycklig människokärlek vad jag minns, just eftersom det objektiva syftet är mitt "andra hem"; och innebär att jag just "inte bryr mig".. Samtidigt är den endå den som jag inser är "den verkliga kärleken" (motsatt till hur det känns); men eftersom det endå bygger på ärliga KOLLEKTIVA ideal, och det frånkopplade hoppet om att "alla ska förstå" RESPEKTEN för andra människors LIV, någon dag.. För det jag förstog är att kärlek är något som DELAS. Hur skulle då "sorgen" kunna vara kärlek, när det är att stirra in i sig själv endast? Speciellt intimt blir det då jag har Solen i Vattumannen; apropå "delande av förståelsen (objektivismen)"; filantropins formula..

Jag har alltid varit djupt förälskad i mitt hjärta (att "bryr sig djupt") -som ett "objekt" jag aldrig vill släppa taget om. (Jag har alltså varit RIKTIGT "inlåst"; begränsad.)



Men, men.. lyssna nu.

Om vi tar musiken igen, som ett exempel, eftersom det är så lätt att relatera till..

Såhär: Om vi lyssnar på musik/en låt -så är sanningen; att man känner ...samma sak... FÖR -- LIVET/Gud/en själv!

Man är BÅDE mottagaren av sanningen/budskapet - OCH den som uttrycker kärleken/the author..

= DEN FRIA VILJAN


Om man säger och tror att man "vet hur det känns"; att man har inlevelseförmåga -då BORDE man ju kunna älska sig själv, som man brukar kalla det, inte sant? Att "älska sig själv" är snarare att KÄNNA ("igen") sig själv!


Men vad är det då man älskar?

Jo, allt som hjärtat har ett SYFTE med, helheten/dramat som livsrörelsen VIDRÖR. Och det är det som är själva MENINGEN..





http://en.wikipedia.org/wiki/Author

Saken är att denna "intellektualisering" är ännu mer intensiv -inne i själva förställningen, i mitt hem framför allt.


Jag ser faktiskt ingen annan VÄG än att -som jag sa, försöka OFFENTLIGGÖRA verkligheten. Jag är inte lika insatt som för t.ex. 1 ½ år sen; "inom ramarna". Men jag måste lära mig en grundläggande, mer raffinerad andlig pedagogik för att inte riskera personliga katastrofer i framtiden.

Jag förtränger som sagt "verkligeheten", och dess förmåner och villkor; analyserar endast min närvaro -nonstop, vilket ger en bild av vad "verkligheten" är för mig. Om du förstår vad jag menar.

Jag vet intuitivt någonstans inuti mig att det enda jag kan göra för att låta min icke-existens RASA, är jag helt enkelt berättar om hur det är; för att se hela bilden; och inte endast "religionen".. Jag tror inte att denna "lösning"/sanning existerar, eftersom svaren är så uppenbara och närvarande att jag inte ens ser dem. Jag fick en idé igår, om att binda fast mig vid en stol vid en dator, och bara säga som det är, utan plan/flykt, för att TA TAG i min SAMHÄLLSROLL, nångång.. Jag känner insiktivt att jag inte riktigt tar mitt ansvar, vilket istället gör mig lite snobbig, när jag genom andra, glömmer bort vilka premisser verkligheten baseras på.

Blogg försökte jag med, men jag förlamas av självrelateringens platthet, och fattar inte vad jag håller på med.. Poesi har jag aldrig någonsin kunnat närma mig ett resulat med, även om jag uppskattar andras djupt, och har fått en mer holistisk bild av sanningen, genom det (men som de själva inte ens verkar SE.) Den verkliga poesin är för mig de existensiella strukturerade utläggningar som andra (men inte jag) kan skriva, när de hamnat så långt utanför sin faktiska "verklighet"; att endast sanningens termologi/struktur kvarstår -tillsyntes frånkopplad från ingen religiösa innebörd. Kanske för att det påminner mig så mycket om mina egna "känslor", och går rakt in mig.

Stod i hallen nyligen; och min mamma räckte en ring till mig och sa "är inte den här din?" (en ring jag fått av hennes tvillingsyster som yngre.) Jag är inte intresserad av släktsaker direkt.

Inser att detta försegår helt tiden; på alla sätt, inte bara ang. "bevarande" av materiell historia.

Innan jag gick ner till datorn kommer mamma nästan springande och frågar om jag vill "-ha den här"; (en antik träknopp!)

Jag vet att det varit en EXTREM avundsjuka/skuldbetingad rivalitet mellan systrarna när min moster levde. Jag har aldrig i hela mitt liv skådat ett mer rättvise-patos någonsin, än mammas släkt. Mamma och min moster = Våg/Vädur, dessutom hade jag två tvillingmorbröder = Vädur/Tvilling ..tänk sen med en utpräglad helgonlik Fisk-mamma med som IMITERAR pappans SAMLARTVÅNG (Kräfta med Solen i konj Neptunus/Tvillingmåne) -ang. ett specifierande; när pappan/min morfar, får sina första parkinssonverkningar, och flyttar ifrån gården och sitt enda nöje (riskfylld hästmarknad).. Min mormor börjar istället ta över hans tvång,och fyller hela lägenheten med tidningar/gamla kesobrukar, etc. Jag frågade mamma en gång om hennes självbild, och pratade om hur mycket jag identifierar mig med andra.. och mamma svarade ungefär att "herregud, absolut inte", och sa att den "enda hon är lik" är hennes mamma. (Vilket inte kommer längre från sanningen.)

Alltså. Det är riktig förvirring där. Min mamma har alltid försökt återuppliva en glaumorös myt, men jag har alltid varit helt ointresserad av släkthistoria, etc. När jag var yngre, tidiga tonåren, var jag väldigt omoget förvirrad ang. "klasstillhörigheten" (vilket jag helt står utanför idag förstås).. Jag har alltid upplevt min bilogiska familj som en slags syntes mellan "historiskt-mytiskt klassvärde"/rikedom och total misär/fattigdom. Vilket upptog mycket tid, eftersom det förgrumlade min filosofiska outlook/sanningen.


Tror hela den här distinkta familjegrejen som jag instiktivt förhäxas av, även fast jag skiter totalt i det, handlar om att min mamma "tagit" alla värdesaker i familjen (samt äran/"hybrisen")..vilket skapat konstanta intriger och, från hennes sida; teatraliska pendlingar mellan sympati och antipati (scener) mellan syskonen. Samt det som är så oerhört tydligt -att hon har försökt "hjälpa" hennes syster (eller tror att hon gjorde)-"den andra", som började isolera sig i hemmet som 16åring.. Mamma har hela tiden varit gräsligt beundrad över sig själv; maniskt STOLT, över att hon s a s "vann"; och tillslut blev "snyggast"; när min moster tillslut blev överviktig och fick diabetes (samt svår depression/kronisk kris), etc. Jag tycker det är ovärdigt.

Mamma har ofta t.ex. "tagit exempel" på vad Ann, som heter, kunde säga. Typ "-du är ful" (som 14åring kanske.) Och? Ser hon inte vad min lillasyster säger till mig? ("-Jävlapsykopatjävel, jävla psykpatientjävelhora") =)

Skulle kunna verkligen måla upp den oerhört obehagliga ur-kontexten här, med då är det nästan soc-varning.


Som sagt. Jag VET att den potentiella sanningen genom om mitt liv ligger någonstans i mitt analytiska förflutna, rent jordiskt. Jag minns hur jag fick en insikt om själva ROTEN till den andliga syskonrelationer/genetiken; och exempelfierade för mamma hur hon i hela sitt liv sett hennes syster som "den defekta" -och KVÄVT hela sin omgivningen med samma vansinne. Första gången i mitt liv som mamma öht LYSSNAR på mig; och tar rask fram den protabla telefonen som ligger i soffan och ringer instiktivt till BANKEN (för att se om hon hade SKULD!) Allvarligt. Smyger sedan upp i hennes sovrum och ringer mormor "-jag gråter mig medvetslös, mamma, mamma..."

Min moster dog sin outgrundliga död förra hösten; men mamma konfronterar fortfarande inte sin tvingade självrelaterande rättvisemani (helt i ordning med kristallierade roller) -vilket UNDERBLÅSER hennes systers tragedi med tvångsintagning på Falköpings psyke; vilket troligen orsakade hennes förgiftningstillstånd, och död.

Min mamma är livsfarlig; eftersom hon undermedvetet PÅTVINGAR alla sin särtypiska "HJÄLP-AKTION".. och i hemlighet drömmer om att "hitta felen" och återförenas med "familjen".. som hon av djup SKAM inte vågar möta autentiskt.

Insåg en sak i samband med min uppenbarelse förra nyåret (det var inte "insikter"/"förståelse"; det var helt enkelt en "uppenbarelse", eftersom man "såg sanningen" genom ren alkemi som inbegrep alla de MINNEN man burit på i hela sitt liv..

Nämligen: Min moster blev intagen på psykiatriska avledningar med tung gammaldags neuroleptika två gånger tidigare. Första gången efter att hon hade hittat sin bror död i ett badkar (-90).. och gör revolt mot sin familjehistoria ..precis som (-00) när mormor håller på att dö, vilket var hennes STORA konstanta RÄDSLA, vilket gjorde att hon av TVÅNG levde i egoistisk symbios med henne, mormor -under hela sitt liv. Det hon hur som helst "pratar högt om inför alla"; eftersom hon övergått i mani, när ingen "tror på henne" -är den "andliga synkroniciteten" i sin FAMILJ.

Det är samma sak som de "psykotiska" tillstånd som (ALLA VET EXISTERAR IDAG!) -och folk kan hamna i, när de SER SANNINGEN, helt enkelt.. ser SKÅDESPELET omkring sig, KOMIKEN som ingen voyeur någonsin kan se.. Det som riskerar att hända om man har en tvivelaktig VERKLIGHETSBILD (9.e huset) baserad på den "sanning" som man tvingas "försvara" idag; är att man blir "paranoid".. Precis som alla "religiösa fanatiker" kan övergå i tillslut. Därför är det oerhört viktigt att börja UTBILDA människor i grundläggande metafysik.

Det är just det, som är min känsla av "personligt hyckleri". Jag anger inte källan! Det därför "alla" tror att jag "har läst det där någonstans" eller att jag har hybris, etc. Men det är svårt, eftersom jag inte kan initiera alla min egen religion. Det värsta grejen är att jag "inte kan" ("omoraliskt"/fel) säga/skriva något som jag redan har "tänkt" (i dialogen)-eftersom det känns som lite perverst.. även fast jag såklart gör det ibland, men då som en "teori", vilket gör det till ett löst fragment, eller en "ägodel".

Jag "måste" vara spontan!

Det är också anledningen till min dragning till "spontant", galen ironi/livlig fantasi ..som jag antar får konsekvenser.


Det är föresten liknande "fuisoner" som skapar ofruktsamma mytiska tankecirklar kring "sanningen" (mytiskt).. som många människor ägnar sig åt, och kallar för andlighet (bara för att de inte ägnar sig åt en enskild religion.) Alltså nåogt utanför dem själva.. och det är dör självförgiftningen (självbedrägeriet) långsamt föds.

Måste bara säga att jag inte riktigt var tydlig, eller uppriktig snarare, med detaljerna kring när polisen hämtade mig från OCD-hemmet.

Fan. Nu var det något riktigt sjukt litet sjukt orm-skratt här. Från mig menar jag. Alltså.. rent holistiskt ser jag ju vad det är som är så sarkastiskt kul, men detta låg djupare/planlagt..



Det jag ville säga var att jag utelämnade vissa detaljer kring en självdramatisering jag hade på "mitt rum" på hemmet, av vissa skäl. Som jag sa började jag upptäcka alla de lögner från fd. vänner som jag gått på, t.ex. de hycklande inre pakter som den frireligiösa skola hade, som jag gick på, och hur svårt de måste haft för att ta sig själva på allvar, osv. Någon gång här någonstans börjar jag känna att jag långsamt "blir till" en Skorpion/Lejon ..och jag tänker att "nej, fy fan vad löjligt", och känner att det är något som inte stämmer. Men det som hände när jag började bli arg ..då menar jag helt personliga överläggningar, inget utåt. (Jag brukar INTE prata högt så som jag gjorde då, det är bara i väldigt extrema sammanhang.) Okej. Det jag "inser" där är hur samhället spelar på sex, för att tjäna pengar. Känner en "ilska" mot Katarina Janouch, och den lögn hon infekterar samhället med, samt förstår hur naturens resurser "omtumlas", och slår sönder en vit dalahäst som stog på en hylla över sängen, som en symbol för naturen, samt att jag ser att "den bara är av vanligt trä".. (Fattar ni?)

(Känner ofta en undertryckt/dold avsky mot "dyrbara ägodelar" hos förfinade människor som ser sitt värde genom det, t.ex. som min mamma gör ..känner ofta en lust att göra sönder "dyra" saker bara för att det inte stämmer, även fast jag inte gör det, men även det där är ju heller inte helt rätt..)


Glömde säga att jag först åkte till Ulleråker i Uppsala, och var där en natt, sen till St Göran + Danderyd, eftersom jag tillhör Sthlms län.

Jag åker i polisbilen från stället till psyket, även fast de inte ens säger var vi ska. Börjar återigen bete mig lite vårdslöst och skickar ut lite filosofiska spontana signaler ..inser här någonstans att det är jag som är "filosofen"/"berömmelsen", och får en djupt mystisk förnimmelse-insikt om Linda Goodmans sanna avsikt med Soltecken, eftersom jag redan innan fattat att hennes sjukdom var en planerad avsikt på något sätt. Detta hade med "andra universum" att göra ..men jag är så vidöppen så jag känner att jag inte riktigt att rätt att diktera några villkor utan sitter och tänker på den information jag börjar förstå..

Inne i något slags väntrum på Ulleråker sitter en Polis som jag börjar prata med, in kommer sen en gubbe, väldigt gammal och "galen" -det är han som är filosofen.. han pratar lite "för sig själv" -till oss, och jag hör hur han använder samma refernenser som jag själv kan knyta till min historia, dvs. han drar en massa "namn" om vad han heter, osv, vilket tidsmässigt överensstämmer med mina personliga referenser/minnen. Och han frågar mig lite perverst om jag "gillar att/brukar rida" hela tiden..

(Det som händer när jag går därfrån på morgonen är att han, gubben, sitter vid ett frukostbord tillsammans med poliskillen ..och jag hör gubben säga "-det var Cia alltså", vilket en gammal kompis till mig heter.. och jag får den där stora/jordiska känslan av trygghet -i alla fall begreppsmässigt, jag nästan ser in i min framtid, och att han -filosofen, nu suttit hela natten och "kommit fram till svaret/sanningen" ..och får förnimmelser till Antroposofi, etc. Han säger även att "hon ville ha av en bara" ..och det låter ungefär som om jag skulle velat skära av någon kuken, för att få ett bevis på något sätt.)


Känner mig här nästan 100% som "Skorpionen", fast absolut inte lika intensivt och högt som jag gjorde vid nyår, drygt 2 månader innan. Det är här fortfarande själva "svaret" som fattas, för att jag ska kunna landa i mig sjölv, jag sorterar fortfarande instiktivt bland mitt minne/avsikt..

En del andra unika personliga möten händer också.

Är oerhört telepatisk på morgonen, efter att jag har konfronterat min relation till kroppen genom en spegel..

Aha. Nu fattar jag! Jag ville dölja det för mig själv.. jag vet det. Därav våldtäkten och tillintetgörelsen. Jag hade sex med en tjej när jag var 12 år, som ett rent utnyttjande från min sida, och fortsatte att förakta henne för hennes intelligens.. (Inget yngre "barn" eller släkt eller så..) Detta minne började förfölja mig dagen innan.

= Hjärnan -som jag blockerades.

Då fick jag ju svaret där.


För vet ni vad den där skötaren TELEPATISKT "sa" till mig när jag som en zombie går upp från "sömnen" på medicinen.. Jag frågar "-är du en våldtäktsman", eftersom jag inte riktigt har sorterat minnet än, och säger saker rakt ut, osv. "-Det finns de som våldtar våldtäktsmän också.." sedan, högt "-Ja, slå dig ner.." (Jag "visste" vad som hade skett när jag vaknade, dessutom blodig analt, osv.)


En sak som jag inte riktigt förstår, och skäms lite inför mig själv för, är en sak som hände precis innan en annan polistrupp hämtar mig och kör mig till Sthlm.

Detta skedde rent INSTINKTIVT. En kille, typ 30 år, ska undersöka min väska (ganska stor, pösig resväska) och går igenom allting för att se om det ligger någon kniv eller droger eller något där i.. Minns precis allt som var i väskan. Ser extremt prudentligt/rent/felfritt ut. Hade börjat skriva i en röd läder/plast-bok som jag hittade när de rensade ut i min mosters lägenhet när hon dog. Det här var mellan typ 28/1 tills början av mars, och ville ha den som en "nödbok" för att göra "riktiga/kliniska" religösa innebörder till mig själv, när det behövdes ..supertöntigt. Den, och en de där två andra böckerna. Ser hur killen reagerar på astrologiboken ..och får en känsla av att han är bög, fast att han egentligen älskar kvinnor asexuellt ..och är en sån där passionerad, filantropisk människa som jag såg som "goda"/sanna, under den tiden. Okej, det pinsamma är när det på botten ligger ett armband i en nödutgång-plastbubbla, som jag var tvungen att dra loss för att komma in i rummet när jag hade råkad glömma nyckeln där inne.. väldigt märkligt, men för mig -perfekt rum, eftersom jag teatraliskt sa til mina föräldrar att jag önskade mig en "pansardörr" som present på födelsedagen, så att jag kunde få ha min "dagbok" i fred.. (den där grejen med att skriva på väggarna, som löjlig provokation, bland annat.)

Ja, den.. och så en lila krita som luktade precis som i en kyrka, som jag la ner i väskan när jag åkte, vet inte varför ..tyckte den symboliserade något.

(Det är väl svaret kring varför jag var så JÄVLA BARNSLIG, där i två månader när jag hade genomgått en misslyckad återfödelse vud nyår.. jag försökte återuppliva myten; eftersom jag nu hade sett igenom det "helvete" som jag som bra mycket mer mentalt mogen ägnande mig åt hösten där innan..)

Det jag säger till honom är att "-vet du vad det här är?", och håller upp armbandet i bubblan.. "-nej" .."-min mammas döda tvillingsysters armband", och sen tar jag upp kritan och säger "-lukta, det luktar precis kyrka.."

Alltså.. fy fan. Detta var helt insiktivt, jag FÖRSTÅR inte vad jag säger..

Det som händer sen är att han, när jag går ut i rummet.. ber mig sätta mig framför alla i en rottingfotölj, samtidigt som han lägger armen på min axel, och säger typ "-jo, sitt ner" och tittar mig i ögonen hela tiden (för att lugna mig helt enkelt, eller för att spela på dramat, jag vet inte..) Jag får i alla fall en oerhört stark telepatisk överföring igen.. "Jag älskar Skorpionen." Reser mig efter typ en minut från fotöljen

..och jag är så jävla OMOGEN att jag säger det rakt ut, och replikerar med att "jag är Vattuman, för fan" och går och välter bord och säger -fortfarande rent INSTIKTIVT att "-jag VISSTE att jag gick hem från skolan samma dag som Knutbymordet.." (?)



Riktigt pinsamt. Men jag förstår det där inte riktigt fortfarande. Vill bara säga att de där halvmaniska, teatraliska utspelen var något jag höll på med i en mellanperiod innan jag fått en stablit identitet, under vintern 07.


Och; viktigt är ju att lära att den RENHET i varje cell i min kropp jag kände då vid nyår var SANN -eftersom jag FÖRSTOD ALLA mina SKÄL till min historia, och förlät livet genom "formulan". Det går inte att lura sig själv så..


Kollade i den där röda boken.. Skrev en sida efter att jag hade fått hela tre sprutor tydligen, den 14.e mars. Minns t.o.m varför jag skrev det.. "Jag ska återfå min naturliga själ. Väldigt snart -liv igen.", och visste att jag skickade ut en signal i universum med det. Men jag förstod på något sätt i det tillståndet ändå sanningen ..men BESTÄMDE MIG (Pluto) för att skapa en ny "vision"/myt, och helt enkelt beslutade mig för att vara ÄNNU SANNARE i framtiden ..som är detta nu. Trots att jag var TÖMD på minnet, och ingenting jag gjorde/skrev visste jag var genuint eller sant på något sätt -men så stark är endå Plutos vision alltså.


En sak som slår mig är att hela detta inlägg känns så barnsligt och inte riktigt representerar den jag egentligen är.. och det är ju just det jag menar med Lejonet och Skorpionen. Möjligen har det med min mamma att göra också, tyvärr.


Jag har ju annars förstått att min familj är min "livvakt" ..varför ingen större personlig reformation ang. t.ex. eget boende har kristallierat sig ännu, just för att det är för "osäkert" eftersom jag inte har integrerat sanningen/min personliget i yttervärlden/verkligeheten ännu..


En annan märklig sak som utspelar sig på psyket när min "gudfar" kommer dit och hälsar på efter nån vecka där när jag vaknat.. är att det FÖRSTA han säger, i stort sett, är att "-du borde bli skådespelerka.. jo jag menar det, du är född till det." Jag menar i det läge jag befann mig i.. (Och fortfarande har jag aldrig någonsin känt att något jag har sagt eller gjort står utanför verkligheten/dramat..) Men; men Neptunus -att åter plocka av dramat ..jag förstår, men endå märkligt. Kanske något jag måste lära mig i framtiden, eller snarast.. svårt att formulera, men ni kanske förstår (då menar jag inte att söka roller eller så, självklart..)


En sak som hände på psyket när jag vaknade upp "till döden"/intellektuell kollaps/själlöshet ..är mycket obehagligt. Min moster som dog September 06.. på något sätt försöker "ta över"/inkarnera i min kropp..

Jag befinner mig som i en MARDRÖM hela dessa dagar, eftersom det känns som om jag hela tiden håller på att "somna in".. (alltså verkligen, dö, fysiskt)..samt alla emotionella minnen som rann ur mig..

Går och ringer till min mamma i en telefon och säger "-Jag ÄR Ann! Gräv upp henne då" (Eftersom jag tror på något sätt att "alla fattar" det här, hemma..) Mamma säger ".-Du fantiserar..", och förstår påsätt och vis hur dialogen/relationen mellan mamma och hennes syster varit.. mamma som med sin HYBRIS och mostern med sin SKULD ..sanningen ligger INOM relationen.

Det värsta är att hon fortfarande är så dum att hon säger att den där var en "sorgreaktion" från min sida, och t.o.m har tagit upp det med folk.. Jag har känt mig lite "förföljd" av min moster sen hon dog, men "blev av" med den grejen när jag hade min djupa återskapande av Självet några månader innan där..

Jag vet inte riktigt vad det handlar om.




En sak som jag vet om, men glömmer bort/håller för mig själv.. är att jag "sitter och tänker" i exakt sådana där banor, i den inre monologen (som jag GLÖMMER BORT att jag har/min närvaro..)

I de inre DIALOGERNA.. där jag kommer på mig själv med att försöka "predika" för en odefinerad låtsas-person, är att jag istället omdefinerar/anpassar sanningen - för att det ska "bli en sanning" ..om något.


Men alla SVAREN ältar jag omedvetet (nästan samtidigt/i bakhuvudet)..och kan börja var som helst.

Det kanske vore bättre att som sagt, vara lite mer UPPRIKTIG.

Alltså, Atum, vill bara säga att du verkar vara en ödmjuk människa, och jag är tacksam för att du inte helt avvisande.

Okej. Du frågar om jag har någon diagnos. Svar: Nej. Även om min MAMMA har försökt definiera felet på mig under hela min tonår. Undersök textbitarna där jag har tagit upp detta, för vidare referens. Kort -så försöker hon "komma undan" konfrontationen med hennes egen odefinierade skuld (över de stora problem hon ev. har "åsamkat") -GENOM att skuldbelägga MIG för den lögnen hon viglat in mig i -genom att "hitta felet".

Märk nu att detta beteende är något hon utövar genom hela hennes släkt. Det är väldigt .."uppseendeväckande".


Nu undrar jag förstås varför du frågar mig detta? Ger jag dig "avvikande"/labila signaler på något sätt? Säg då rakt ut vilka "funderingar" du har, gör verkligen det, var inte rädd för att "såra mig"..

Jag äter ingen medicin, vilket jag antog borde framgått genom mina tidigare inlägg. Jag har dock tvångsmedicinerats med en hel del skit under förra vintern/våren: Theralen (det första jag fick på nyårsafton, som genererade medveten psykologisk död/själ-ut-slitning), Stesolid, Stilnoct, Cyprexa, Ciscordinol, Risperdal.. Har även testat SSRI/antidepressiva som 14 och 16 år, vid två korta tillfällen, men slutade direkt eftersom jag fick zombiekänslor och (vid första tillfället); den enda självmordsbenägenhet jag haft någonsin..


Saken är att jag var väldigt desillusionerad ang. all denna "psykiatri" (som kunskap/tro) när jag var i början av tonåren (11-15), även inom kost/hälsa. Jag "gick på" "sanningar" om neuropsykiatri och läkarbokspsykologi, och min mamma verkligen "accepterade" mig, eftersom jag var så prefekt..

Om detta inte verkar TYDLIGT på något sätt kan jag ta fler, ännu mer obehagliga exempel från mammas del i mitt liv.

Som sista kommentar ang. detta DRAMA, kan jag kort objektifiera hur det såg ut när jag -som jag sa i inläggen innan; återgick till min genuina personlighet/själ & hjärta. Jag lyckades genom ett transcendentalt medvetandetillstånd KONFRONTERA illusionerna om mig; via mina föräldrar. Det som händer är att jag tar en morgonpromenad på en lördag/söndag vilket mamma "går igång på"; och kallar mig "manisk". Varför då? Jo, för att jag brukar var passiv och deprimerad vanligen!!! Eftersom hon VARJE DAG har koll på om jag har "sovit natten ut" eller inte -så för hon vidare; befruktar detta "rykte" till min far som agerar budbärare och säger till mig (utan att själv undersöka det/ta snavar för sanningen) -att "du har ju inte sovit inatt". Men okej. Jag går ut på en promenad, och när jag kommer tillbaka till mitt rum, ser jag att blomkrukorna är nedtagna på golvet. Mamma har alltså öppnat fönstren för att "speja" på mig, vilket min far tillslut "förstår" (även fast han aldrig tar mer medmänskligt ansvar än så..) Jag börjar förstå innebörden av den omedvetna total-manipulationen när mamma på min fråga om krukorna svarar med extremt NERVÖSA bortförklaringar! Det värsta är de uttryck hon använder VARJE DAG "-jag är stressad, jag VET INTE VAD JAG GÖR.." Jag blir väldigt medveten om detta kontrakt/konflikt och min uppgivna roll/delaktighet i den. Jag förstår innebörden av jurdik och använder termer för att spela upp en "riktig" rättegång hemma bara för att få mamma att SE sig själv. Som på "skämt" går jag halvt in i en roll för att få henne att förstå; och frågar på allvar om jag ska ringa till en läkare/psykiatrisk mottagning och berätta om hennes förvirringstillstånd -frågar även om hon vet vad hennes KONSTANTA "minnesstörning" beror på..

Hon "tar bilen" och går ut. Pappa säger: "GE UPP.. du vet hur hon är", och bidrar endast med ett barns hjärta.


Precis så som hon säger när alla saker i hemmet FLYTTAS PÅ (eller slängs) -att hon "inte minns.. kanske even har slängt dem, vet inte.." Exempel: Letade efter en låda/påse med min systers och mina bikinis. Och hon svarar med att "hon kanske har slängt dem, minns inte".

Jag tycker det inte är intressant att gå mer in på det än så.

Jag tycker hur som helst ALLTID att det känns obehagligt och aggressivt att höra utsagor och diagnoser (och medicin), som du säkert förstår. Jag kommer ALDRIG någonsin "förglömma" av "mjukhet", den LÖGN som psykiatrin våldför sig med på människor. Ta till exempel de utsagor om "sjukdom" jag etiketterades med i en rättegång ang. tvångsvård i april förra året; när denna överläkare använder sig utav vaga historier i journalen, från min pappa (som när det gäller verkligheten, alltid "ödmjukt" fantiserar ihop en idé av den han helt vill ha mig som..) dvs. meningar så som att jag "har förkovrat mig ibland annat astrologi" och "är intresserad av filosofi". De lyssnar inte! Jag gav så autentisk mänsklighet jag kunde i relation till den kemiska/neurologiska misshandel jag verkligen ännu inte hade börjar återhämta mig ifrån. Ja, som sagt.. då fick läkaren chans att överlägga med sitt ombud eller var det var, 5 minuter innan.. "att, ja, det har kommit smygande (att jag blivit intagen med så frekvent under tre mån -aldrig annars) ..det här med astrologi, det är hjärtskärande.."

Jag kan låta väldig självhävdande och barnslig nu, därför drar jag mig ofta ifrån att måla upp sådana här saker, jag är lite rädd för att andra ska tror att jag "tycker synd om mig själv".. Jag utgår från gruppen när jag hanterar sån här fakta; och jag tycker det är allas vårat ansvar att hjälpa andra från att undvika sådana här maktmissbruk. Till att börja med.



Kommentarer, för ev. astrologisk analys: Jag blev intagen i Uppsala 28/12 -06 (efter att min mamma hade ringt polisen när jag gick hemifrån); vidare för "utredning" på barnpsyk i Sthlm, i ca 2-3 veckor -som rent svek från läkaren, eftersom jag naivt nog förolämpade hans religion/verklighetsuppfattning. 31 jan ringer min far som sagt till psyket igen (precis som han ringt till polisen ett antal ggr när min SYSTER försökt döda/slå mig -och sagt att "VI slåss", när jag låst in mig på mitt rum för att jag exempelvis "rört hennes dator"..), blir inlagt i ca en vecka; efter att jag får en advokat när jag förklarar min situation för någon där; och pratar helt automatiskt/utmattat när jag inte har sovit på sex dygn (eftersom det är sådan kompakt personkemi på avledningen, som jag blir inviglad i) -om "estetik och asymmetri/symmetri" och min mammas "förvirring" ang. mig i den här föreställningen.. Den första känslan jag får när jag ser/träffar henne är att "detta är en riktig våg", min "riktiga mamma", eller snarare den mamma vill vara/tror att hon är. Kollade upp hennes namn på birthday.se och såg att hon hade Venus på 24 graden Lejonet (min MC). Mammas ENDA påpekande väl hemma är att "hon var snygg"!

Den 7.e mars åker jag -mot min egen magkänsla till ett "OCD-hem", eftersom jag vill "släppa taget" och känner alltså viss personligt hyckleri.. det som får mig att "ge med mig", är en djup känsla av att "detta är ödet". Är som jag skrev i en tidigare tråd tror jag; boende där en dag, är provocerande frispråkig, eftersom det låg som ett "tryck" i luften av "osanning" i hela huset. Åkte två dagar innan upp till stället i Uppsala, efter mammas "påtryck", och bara för att visa min självständighet och ärlighet -går jag upp ur sägen i bara trosor och bh och ett täckte omkring mig, och åker ditt så. Det här är alltså när jag börjar återkomma till min personlighet, eller hade gjort.. men kände efter några dagar den här "passionen" och lusten att be dem FLYTTA PÅ SIG.. dock, inte "aggressivt" alls. Pratar genuint med personalen där, känner föresten hur meningsfull ett samtal är i det "verkliga livet".. Grejen att jag gjorde sådär är att jag ville visa att det inte var något "fel" på mig.. samt ge min analys på vad dessa vuxna OCD-patienters neuros handlar om, och går lite in på barnpsykologi.. påminner mig om en mycket fd. dominant lärares son, som blivit paniskt för ljud -och försöker ge förståelse till dem, vilket VERKLIGT "helvete" dessa barn/vuxna haft hemma.. Säger att och att perfektionismens "religion" är jämförbart med "Knutby" och att det skulle kunna "ske mord här inne"..

De ringer alltså till polisen, eftersom de börjar bli nervösa för mig.. jag känner att den här Ascendent-stöten som Lizard kallar det, är närvarande, och har lite svårt att vara superharmonisk, eftersom massa "lögner" från mitt förflutna dyker upp i mitt medvetande, inser liksom hur saker verkligen har varit, och vilka jag inte borde litat på, sveken, etc.

De -tycker jag, beter sig dock konstigt mot mig, så jag blir lite "olustig" av den rädsla/fascination de har på mig, eftersom jag vet att det bara handlar om "mystik" och jag vill inte dras ner i något självbedrägeri och tro att jag är speciell på något sätt. Med mystik/synkronicitet menar jag t.ex. det personliga "budskap" som jag fick, när jag "slet ner några böcker" från bokhyllan hemma, när jag kände den där "ödes-grejen", och skulle åka. Eller, det var bara två stycken egentligen, inga speciella. "Soltecken" (...) och L.O Johanssons "Noveller". Slår upp en slumpmässig sida i den sistnämda när jag kommer in på mitt rum på kvällen där.. står ungefär ordagrant "så satte de sig med täckena inlindade omkring sig, på väg mot den stora resan.." Läser sedan passionerat första novellen som godnattsaga; "...men Oxen dog." Precis som när jag dagen innan, i min meditation/transcedens mitt i natten slog upp en sida i den "gamla Bibeln" (som 16-17åring) "Soltecken", och jag fattade vad skapande handlade om egentligen/andlighetens grunder -för att "välja vem jag är idag".. Oxekvinnan -med någon mening om någon som höll på att skaffa sig ett nytt hem/lägenhet.


Jag tyckte det var så löjligt och pretentiöst bara.. men, eftersom jag upptäckte det då så hade allt en annan innebörd.


Ska kanske skriva lite mer om mitt praktiska liv, eftersom det liksom inte är någon än jag själv som kan få problemet avslöjat.

Varför glömmer jag bort detta?

Allt handlar bara om TID - sammanhang - SYFTE

Astrologi/Stjärntecken är i själva verket de LEVANDE MYTERNA; fastklamrande vid JORDEN. Vafan den går väl inte under, eller gör den det? Fokusera er inte på fel sätt vid detta.

STIG UR -psykosen, innan nu tror att DET är "på riktigt".

Insåg det här när jag satt med astro-datan brevid mig när jag publicerade saker på (alltså sponant) internet under några dagar konstant (nyår 06/07), och "blev verklig" (förstod sanningen av mitt medvetande) -och kunde alltså "bjuda in" andra i ett OFFENTLIGGÖRANDE AV VERKLIGHETEN.


Astrologi skall ses som en djuppsykologisk medvetande-terapi där man REDER UT syftet med sitt liv ..de flesta, i stort sett alla, vet ju inte vad vad livet har för mening = tidig död.

Try now, to understand
Sometimes we all need a helping hand
So don't cry now behind your door
Asking the stars what we're living for
I will show you
How you
Get to the shelter of peace
Where our minds are at ease
And believe me
Love is the reason we're here

Smile now, wipe off your tears
It's only human to show your fears
So don't hide now your innocence
Lean on my shoulder with confidence
I'll console you
Hold you
'til all your agony's gone
And I'm sure that you're strong
So believe me
Love is the reason we're here

Take me along for a cosmic trip
Leave the earth on a flying ship
Empty skies are every where
Life will be so lonely here
In the silent Milkyway
Where the trees can't grow
And children can't play
Tell me who's gonna stay

You say there is a better place
Than this earth we walk and the sky we face
Must be more than the atmosphere
Tell me why we're stranded here
On this planet close to Mars
Where the shining stars
Decide who we are

Hear me, I wish to say
Sometimes our needs are a touch away
So don't fear me, I've also cried
I know how it feals to be pushed aside
You must trust me
Touch me
There is no cause for your doubts
What this world is about
And believe me
Love is the reason whe're here




..det var det där jag "förstod" då, nästan chockartat/mirakulöst. Hur allt "hörde samman" -SYFTET. Förstod att att ens KUNNA SE tecken-arketyper är en PSYKOS.


Fortfarande -IMITERAD "mystik" -ingen religion (hyllande av solen!)

drack te i köket när jag kom på mig själv med en fantasi om att bli inlåst i ett fängelse, typ guanatanamo-basen.

Det jag kort just gör är att endast assimilera sanningens STRUKTUR och inte omständigheten/verkligheten, vilket gör att jag alltid har "skitit i mitt liv"; eftersom som jag skapar en illusion om att jag "mår bra" -genom tillfällets identifikation med den konkreta bilden..


Jag har hela tiden egentligen längtat efter att bli EXISTENSIELLT "arresterad"; eller snarare inordnad i den samhällsroll som är min naturliga -men den "syns" inte förens jag förstår vem jag verkligen är -- genom att jag kapitulerar från mina intellektuella höga hästar.

Minns i 30 jan 07 tror jag det var, när jag för andra gången kördes till psyket -för att min pappa hade ringt polisen eftersom jag hade ett "filosofiskt perfomance" hemma och skrev saker på min tapet i mitt rum..

Fattar ni? Jag har gjort det hela tiden! De ARRASTERAR MIG -- i DERAS NAMN.

Detta är den enorma "paranoia" som skapas inom uppväxtkontexter så som dem som "Astrol" beskriver.

Det var detta jag var så "frälst" på för ett och ett halv år sen, när jag hade min värsta (accelererande) kris någonsin. Grejen var bara att jag var ÖVERTYGAD av min egna uppväxt-psykologiska sagobok i "freudiansk" grotetsk-existensiell kontext. Jag förstod inte att astrologin är rörlig och kan fördjupa/utveckla/förändra arketypiska uttryck. Samtidigt som jag var övertygad om den, och låg bara och väntande på min egen död, ungefär. Jag visste i flera månder att jag på något sätt skulle förintas/dö. VISSTE att jag hade nått "ålderdommen", och inte hade något mer att förstå.


Jag börjar nu ÅTER FÖRSTÅ de "inlåsta" panoraman (förklätt till subjektivism) mot de "lurade" som jag förstod för över ett år sen, mest i mitt hem, men även farligt uppenbart när jag såg MIG SJÄLV på psyket -i alla barn/ungdommar -i relation till deras föräldrar. Det är riktigt SKADADE barn, som OSKYLDIGT -fått ta ansvar för treeninghetens mysterium; mellan mamma-pappa-barn; när föräldrarna INTE är "med på" vad det handlar om -utan OMEDVETET skyller allt på barnet. Såg skiljsmässobarn, incetsoffer, föräldrar som är livrädda för varandra/kommunikationsflykt.. Dessa människor får en slags "dold boderliner"/en icke-identitet .."det spelar ju ingen roll"/"jag är ingen"/"jag är allt det du tror jag är"...

Så oerhört INTELLIGENTA barn -som SETT komplexiteten, och istället gjort FINA TECKNINGAR, eller blivit självlära gitarrister..

Men det var bara jag som hade sett igenom det här (och därför blev mest illa behandlad av personal..)

Minns en kille. 16 år. Narkoman. Jag hjälpte honom på något outgrundligt sett att urkristalliera beroendet, och ersätta det med förståelsen för attraktionen.



Det jag skulle säga var..

Ser två poliser komma in i mitt rum på morgonen. Börjar teatraliskt gråta snabbt -ner MIN BARNDOMS-KÄNSLA (livet), när på något sätt håller fast mig eller något. Hela livet handlar i kroppen, och jag säger "-vad har jag gjort?" och börjar "förklara allt".. En polis sätter sig nära mig och säger "-du har bevisat universums existens?", och säger "det här handlar om dig"..

Han måste varit oerhört transcendental.

Har precis gått igenom en misslyckad "åtefödelse", en månad innan, och hade bara varit hemma från barnpsyk i ca 10 dagar. Jag betedde mig som en manisk wannabe, åkte till Norrtälje och fick ESTETISKA AHA-UPPLEVELSER när jag pratade med folk -såg att allt var "helt symmetriskt" och började med min "peronliga religion" och "egenskapade" arketyper..


Det som hände när jag poliserna "arresterade" mig var att det där MINNET kom tillbaka -min barndom. Jag "drabbades av mitt eget liv"..


Det som händer där är att jag blir SJÄLVA ARKETYPEN "tonåringen"..

Andra gången jag kom tillbaka till min barndom (som aldrig ens funnits på riktigt) -så känner jag mig som själva arketyperna "MÄNNISKAN" och "KVINNAN"..

Jag tror att jag på något sätt har kommit på ett sätt att "lurat universum"/karma, eftersom jag känner mig som "en mogen kvinna" mycket äldre än 18, och eftersom jag nu är en "BESÖKARE" i mitt EGET LIV.. jag går och tittar på mina "anteckningar" spridda i skrivbort, etc. och ser "religionen", "beundras"/sörjer personligt över att jag "aldrig förstod att jag förstod", och DET ville jag aldrig förlåta. Jag går som på en personlig konsutställning och tittar in i mina syskons rum och tänker "herregud, det är det här som VAR MITT LIV.." Det här är min bror. Det här är min syster. Det var nästan för enormt för att förstå.. En sån OBESKRIVLIG jordiskt lycka och "äntligen" ett raffinerat/BALANSERAT DJUP i hjärtat..

Jag har alltid vetat att svaret finns i mitt eget minne. Jag kände här tidsepokernas NÄRVARO -kände att "60-talet", "90-talet" är HÄR på JORDEN.. "allt finns nu".. vilket är den JORDISKA FRIHETEN.


Det som hände var att (ca 1 mars 07): Lyssnade mycket på Ted Gärdestad som 15-17 åring, och såg alltid honom som en slags Jesus-symbol; jag vet hur det är att vara så "god", men bara begreppsmässigt-intuitivt. Ligger och lyssnar på mp3 och hör hans "Reason" och FALLER HELT i MUSIKEN; vilket bokstavligen VÄNDER UT OCH IN PÅ UNIVERSUM.

Jag förstår att det är jag SJÄLV som varit den där "bra människan".. känner nästan att "Ted Gärdestad" INKARNERAR i min kropp och smälter samman med mig.


Observera nu allt det här, och lär er något.


Nån vecka senare åkte jag till Danderyds psyk och BEGICK min stora rädsla mot mig själv -att bli nedrogad och våldtagen -att komma tillbaka till "så som det alltid varit".. Det har FAKTISKT alltid varit SÅHÄR, mina idéer om kärleken till mina föräldrar är en analytisk efterkonstruktion.

3.apr.2008, kl.03:53

Jag har fattat en grej

Angående. min ständiga intensiva dialog med "den andre" inom mig; som används som ett självrelaterande verktyg för att hela tiden utöka det filsofiska sammanhanget.. (det är GENOM detta; själva insikterna/FÖRSTÅLESEN för mig själv skapas -i en evig "påhittad" dialog..)

Min Venus i Vattumannen är oerhört intensiv, dels eftersom jag inte haft några könsliga/fysiska sexuella intressen på två år, men är naturligt väldigt intresserad av att "förstå vilka människor är". Samt att jag LEVER I ett konstant tillstånd av att PROJICERA endast en METODIK, av den avancerade repertoar av "existensen" jag har, det är ganska extremt. Jag skulle gärna vilja ha input/reflektioner -om hur att fördjupa begreppet/omfamningen av det vi kallar "verkligheten"; omdefinera min Saturnusfunktion.



Jag har blivit paranoid genom det här, och tror hela tiden att andra ska känna sig "attackerade".

Saken ÄR att det jag gör i varje möte är att ställa mig och säga "hej, här bor jag!" -jag försöker hela tiden initiera andra i min "nya lösning", eftersom jag inte har NÅGOT ANNAT "personligt liv".

Det som hände när jag fick en "uppenbarelse" (lösningen/insikten) förra vintern, var att jag alltså hade skapat tillräckligt/nödvändigt konfronterande genuin involvering i "er" -för att "bjuda in" omvärlden i denna sanning -som raserade hela bilden av mig själv.


Jag får inte ut NÅGOT av "filosofiska diskussioner" annat en som praktiskt nödvändighet. Jag kan heller inte riktigt bara "släppa taget" hur okomplicerat som helst, eftersom många tidigare intensiva försökt till detta endast känns som ett HYCKLERI, vilket gör att jag tappar i min kvinnliga självkänsla. Jag menar att.. det räcker inte med att sätta sig och "lugnt ha en dialog och lyssna på varandra", det är djupare och bredare.


Jag vill lära mig mer om Saturnus potential, generellt!


Jag har ju min Neptunus på Sol/Måne -MC/IC nu, men jag har verkligen inga känslor av "andigt genombrott" eller ens upplösning.

Jag vet redan hur Neptunus effektivitet fungerar. Neptunus styr ju femte huset. Det är alltså "heartbeats, intimt/alturistiskt", som "löser upp" mentala strukturer I HJÄRNAN, faktiskt -dvs. urkristallierar alla de intellektuellt/familjärt betingande föreställningar om "mitt helvete" (FAST relaterat till dömmandemodeller som upplevs som "självklara", i symbios med min självbild -"Vattumannen", som en mentaliserad ägodel.*)


*har alltid haft något märklig tvångstanke om mig själv som "Vattuman". Det började långt innan jag ens studerade astrologi, jag vet inte vad jag fått det ifrån, och kan inte bli av med det. Jag tror det var min mamma som brukade säga att jag var "konstig/orginell" för att "jag är Vattuman" i barndommen. Kort: Jag "tror" att jag är "på det här sättet" eftersom jag "är Vattuman", även fast jag intellektuellt/existensiellt förstår att det inte stämmer. När jag gick på dagis (ca 1,5 - 2 år) satt jag varje dag och höll i en pusselbit med en kvinna på, för att extremt SENTIMENTALT "sitta och titta på idéen" -om all den trygghet/hjärta -som jag förlorade när jag isolerade mig från min mamma -som jag trodde "aldrig skulle komma tillbaka" varje gång hon lämnade mig på dagis.

Hur pusselbiten såg ut har andra berättat, men jag minns t.o.m speciella tankeföljder som jag i "avskildhet från behovet" -sorgen- tänkte när jag kände/såg hur personal "inte brydde sig när jag grät hysteriskt". Jag kände alltså den där känslan av "vuxet medvetande" redan då -vilket ÄR samma sorg I SIG -dvs. FÄNGELSET -att isoleras av den organiserade fullmaktens illusioner...

Jag är tacksam för att jag får ett sådant seriöst svar.

Hej Vattu!

Du skrev: "Du efterfrågar praktiska råd. Det tycker jag låter som en bra början. Frågan du någonstans måste ställa dig själv är: Vill jag leva i verkligheten eller vill jag fly bort i fantasins värld? Mitt inlägg representerar Saturnusprincipen - spelreglerna, verkligheten som de flesta av oss upplever den. Jag är inte käck, inspirerad eller särskilt poetisk. Jag är krass. Du frågar vad du ska göra med ditt liv. Vad vill du göra I ditt liv? Vad vill du arbeta med? Hur försöjer du dig nu?"


Vill bara säga en sak inledningsvis, och det är att jag egentligen inte vill "undersöka mitt horoskop" genom denna tråd, eftersom jag ser principerna/akretyperna som väldigt "uppenbara". Det du skriver om "Saturnusprincipen" snarast DEFINERAR min egen definition på mig själv. Precis sådan känner jag mig som. Jag vet inte vad du menar med att "fly bort i fantasins värld" egentligen, även om jag kan förstå din syn på mitt uttryck. Jag är ytterst medveten om samhällskontraktet, men känner mig "bluffad" av hela systemt eftersom jag sett igenom "funktionen", som jag rapelleras av. Hela mitt horoskop representerar ju en oorganiserad undertryckt rebellnatur, som tidigare har tagit ganska "extrema" manifestationer, genom försökt att skapa "självständighet" genom flykt. Det jag inser numera är att jag själv måste ANVÄNDA min konkretiserade närvaro genom kollektiv metodik; att ta mig in i sammanhang och själv definera "kontraktet". Det jag menar är att jag har börjat "medla" i ett offentligt rum genom att uppmärksamma vad ett samhälle är för något -dvs. inte något som står utanför det individuella medvetandets gränser. Just eftersom jag träffar så många i min ålder som tycker att samhället har "gjort" dem något, och försöker själva "slå tillbaka" med excentriskt utmejslade ideal de själva inte ens tror på. Jag söker alltid att skrida över "gränser" och lösa upp "kulturkrockar" genom att konfrontera sammanhanget för att identifiera kollektivets kontrakt, och återförena "idealet" med sig själv. Enda jordiska ambition jag egentligen haft är den inom gruppen, men jag har lite problem med det där eftersom jag hamnat i någon slags diktatorroll, eller åt andra hållet i väldigt extrema filosofiska/cyniska sammanhang, där medvetenheten är väldigt avancerad, och saknar jordnära ärlighet, vilket leder till kollektivt självbedrägeri och meningslösa misslyckanden...

Jag har sen jag var kanske 13 år haft en tydligt negativ känslomässig inställning till skola/utbildning; och svarat med förakt, och genomskådande aggressivitet. Allting idag handlar fortfarande endast om memoering (av "historian"), och inte det fördjupade pedagogiska utvecklande av individens naturliga kunskap/visdom inom gruppen, som utbildning är för mig. Självklart ligger det ju ett sant motstånd mot detta. Jag har alltså mest sett skolan som ett substititionell behovstrappa; ett "game" som utlovar "belöning" när man tar sig till nästa steg. Jag är inte ens intresserad av "lönen"/respekten, eftersom det dels känns som ett horande. Alla instutioner har skapats med avsikten att assistera/erbjuda tjänster/besvara behov, men har idag perverterats utav bara helvete. Eftersom alla VET vad "de sysslar med", och allt handlar bara om att "få ut något"; innifrån och utifrån "marknanden". Man kan faktiskt inte lita på "människan" längre, utan tvingas "tänka själv" hela tiden.

För mig är "belöning" något som innefattar UPPLEVELSE/sann expansion. Personligen är jag riktigt uttråkad på allt som har med "vuxenlivet" att göra, den YTTRE självständigeheten lockar mig inte för fem öre, jag ser självständighet som en INRE RÖRELSE. Kanske känner jag såhär för att jag istället kände så när jag var runt 10-14, då jag bl.a var väldigt medveten om min sexualitet och förstod innebörden av makt, och planerade hur jag skulle skapa mitt liv som vuxen. Menar att saker har kommit ikapp mig ytligt, och skapar ett ointresse, eftersom de kreativa idéerna är för stora/idealistiska och gränsöverskridande/avancerade, för att hanteras praktiskt. Även om det alltid finns möjligheter.

Angående ekonomi har jag länge varit "helt obrydd av pengar", nästan vårdslös. Kanske för att jag var väldigt uppmärksammad av hur min familj (mamma) hanterade "mina rättigheter" (jag fick inte "barnbidrag"/månadspeng fram till jag var 18 år).. vilket gjorde att jag efter många ambitiösa försökt att få någon form av eget inflytande i mitten av tonåren, struntade totalt i det där. Jag har aldrig fått "värdefulla" (för mig personligt/användbart) saker av min familj (ingenting i t.ex. "julklapp" sen jag varv 14.) Inte så mycket för att vi är "fattiga", för mina syskon får hela tiden "påfyllnig" med dyrt stuff, från min impulsstyrda mamma (min far är ofrivilligt en ekonomisk hönsmamma; försörjer hela familjen och lever under kronisk stress över detta, samt "utmaningarna" på arbetet. Mamma är sjukskriven eftersom hon vill kunna tillfredställa sina mer fysiska "behov" så "fritt" som möjligt.) Tror det handlar om den där grejen om att jag inte gör det DEM VILL; de kan inte "klassa" mig och ser mig som en gåta.. Min mamma har t.ex. sett min personliga planering/önskningar (inom estetik, mest) som "tvång" (OCD) eftersom jag inte vill kompromissa angående mina bestämda val, och egentligen hatar "shopping",etc. Just det, jo.. hon har gett mig presenter, men alltid i en "kupp" om att "mota" mig från min "utseendefixering" och köpt den typen av kläder som hon vet att jag inte är intresserad av. (När det gäller kost/hälsa kallar hon det något mycket värre, och får bekräftelse från expertis för det, och "skvallrar" till psykiatrin som köper hennes förslag att jag ska "balansera min kost".. dvs. "våga" äta tranfetter och vetemjöl. Jag menar allvar. Detta intensifierar mitt "avvikande beteende" inom insitutioner, t.o.m inom sjukvård, även fast de i tester SER stora hälsovinster! Egentligen är det väl för att de ser mig som hotfull.) Nu glider jag ur ämnet, det jag skulle säga var att det alltid har känts som ett omedvetet personlig förgörelse att ta imot materiella "gåvor", vad jag än köper i en affär, så känns det "omoraliskt".. det är något som "fattas" innan; jag vet att jag inte har "förtjänat" det. Det handlar bara om "överlevnad", och jag vill leva i ett FLÖDE, inte i "tröghet".


Var började vi nudå.. Jo, angående ARBETE, just det. Jag har alltid blivit nästan förolämpad av en sådan fråga som "vad vill du göra/arbeta med i framtiden?". Jag tänker att "vem fan tar du mig för?" .. Det är väl bara för att "kraven" är så "in your face", vilket gör mig ointresserad och rädd. Det känns så oseriöst.


Alltså. Det jag menade med min fråga i denna tråd, det handlade egentligen inte om hur jag ska organisera mitt praktiska liv; utan INOM vilka OMRÅDEN jag ska fokusera min KONCENTRATION. Då genom att leta i mitt horoskop, och genom den sitsen man ser hos mig genom mina inlägg. Vad är det jag ännu inte har insett att jag behöver/söker att LÄRA MIG, med andra ord? Var ska jag GÅ? Människor brukar fråga mig om jag "alltid varit såhär"..


Jag tycker att de flesta missförstår astrologins intuitiva potential. När jag har hjälpt kompisar med horoskop så assimilerar jag individens sammanhang, belyser VÄGEN -- i den autentiska studen som är här. (Med RESULTAT!) Man ser vad det "rör sig om"; vad som behövs göras NU, genom att magnetiseras av brännpunktens MÖJLIGHET, rent kreativt/skapande. Det är att VÄGLEDA.


http://sv.wikipedia.org/wiki/Kompass

Insåg en sak

När jag var yngre trodde jag att min "depression"/"olycka" handlade om att jag "inte hade" saker som "egentligen var mina". Detta var överväldigande starkt, hela mitt liv kring kretsade kring det. Jag minns t.o.m exakt när jag "gav upp" i en protest som 16åring, när jag såg att mina egna "privata idéer/planer" om utmejslad design/nya unika kläd-kombinationer var avantgardets trend i Elle-tidningar.

Illusionen jag levt i är att jag hela tiden trott att jag måste "ta tillbaka" mina "ägodelar" när förstörelsen har stillat. Jag har inte ens varit speciellt aggressiv med det, jag trodde det var att "städa upp" (illa.) Det jag menar är att människor ofta automaitskt tror att de ska återskapa SAMMA FORM, igen och igen, tills den är förstörd/värdelös. Detta är väldigt subtilt, och man måste lära sig att i varje ögonblick sluta "bevara" identiteten.

Förvirringen är vi tror att vår "makt" har med vår identitet att göra!

Det jag insett är: Ofta när någon "tagit" något från mig; t.ex. som jag nämnde -raderat en längre text på ett diskussionsforum; så har jag försökt återskapa den samt förtydliga sammanhanget.

Saken är att vår själ VET vårt sanna existensiella VÄRDE.

Vi ska inte "åter dominera scenen" för att "hävda vår integritet". Det jag pratar om är mycket subtilt. Ofta höjs detta upp.

Det handlar istället om att vi "bär" på en FÖRLEGAD FORM, som INTE har med oss att göra överhuvudtaget. Det värsta som kan hända är att vi "samlar" på existensiellt material.

Vi bör istället vara evigt tacksamma när våra "rättigheter" konfronteras. Vi ska ALDRIG någonsin försöka återskapa den STATISKA (tidigare/förutsägbara) FORMEN --

..Pluto visar nämligen HELA TIDEN oss den SANNA VÄGEN; den genuina formen. Detta vet alla Skorpion-personer som avancerat djupt inom något område.

När vi inser att INGENTING KAN TAS IFRÅN OSS; kommer behovlösheten och oräddheten. Vi återskapar oss själva hela tiden genom själva intuitionen.



Detta VET VI, jag vet, men endå. Jag ville bara PÅMINNA er.

Jag har en fråga

När något hotar min kropp/liv på något riktigt hotfullt sätt så "reagerar" inte jag som jag antas göra. Jag nästan "vill" detta, även om jag aldrig någonsin varit självmordsbenägen. Jag kan kolugnt "stå och titta på" när jag går mot döden/djup personlig förstörelse (kanske eftersom jag föraktar mig själv så.) Men varför känner jag inget djupare? Kanske eftersom jag DÖR av vetskapen av att jag är "släkt" med min familj; jag har i hela mitt liv känt mig "sjuk"/djupt blockerad av att veta att jag har biologiska band till min familj. Jag känner hur "minnet"/förståelsen för min släktmässiga tillhörighet är det som orsakar min PERSONLIGA SKAM för mig själv. Ibland får jag t.o.m en existensiell ångest över att tänka på att jag skulle ha "släkningar" sörjandes på min begravning. Det ovärdigaste och mest tillintetgörande jag kan tänka mig. De kommer FORTFARANDE inte KÄNNA MIG! Jag fan vill nästan DÖ pga. av denna djupa ångest över värdelöshet; men samtidigt är det ju nästan den (allvarligt) som gör att jag lever kvar i den privata visonen om "ett nytt liv". Detta är krisen.

Det är hur som helst nästan det enda sammanhanget när jag kan vidröra någon djupare form av emotionell trygghet. Egentligen handlar det om att jag vill "bort" från min familj.

När jag var i mitten av barndommen var det tvärtom; jag var hypokondrisk, och "hotet" gav mig möjligheten till "belöning" från mamma/pappa i form av "nya löften om trygghet".

Samma MISSBRUK existerar fortfarande, på ett annat sätt.

Men som ni säkert ser är det saker INOM mig som jag "hela tiden" är rädd för att förlora -jag är rädd för att "SANNINGEN om livet ska begravas"; mest av allt är jag rädd för att på något sätt få min "hjärna" sabboterad genom t.ex. droger. Livet känns nästan som en enda stor "defekt" för att droger/kemiska substanser existerar, jag känner mig "utmattad" bara av att jag vet att det finns neuroleptika på världens sjukhus. Jag skulle våga göra vad som helst annars. Jag kände en trygghet till sjukhus när jag var yngre, jag t.o.m "fantiserade" om att få cancer INNAN jag fick en tumör i skelettet.


Detta handlar förstås om min "oförmåga" att släppa taget på intellektet.


Alltså jag FATTAR! Mitt "nya" hem kan inte skapas när jag inte återfötts i mig själv; det skulle bara långsamt leda till döden. Reformationen måste ske INOM detta, FÖRST och främst! Allt jag letat efter kommer endå brinna, eftersom "sanningen" kommer lysa så klart i alla fall.


Hur ska jag hantera det här egentligen?

Kan säga att..

det är det personliga HATET över att "familje-konstruktionen" existerar som gör att jag upplever dysfunktionalitet över att älska andra människor i praktiken. Minnet från min bilogiska bakrund kommer jag inte ifrån. Det är endå inte dem jag älskar. Jag blir alltid påmind av min "första kärlek" när jag är inne i en ny djup romantisk förhållande som innefattar någon form av sexualitet; jag minns/vet endå att det är "dem/ni" jag älskar med hjärtat. Något annat. Känner då romantiska vänskapskänslor för den manliga sidan av mitt förflutna -men närmar jag mina drömmar vänds allt 180 grader åt andra hållet igen.


Relationen till min familj speglar alltid min KÄNSLA av/till OMVÄRLDEN.

Jag vet liksom inte "hur jag ska göra".. är det någon som ser bättre?


Det blit lite tjatigt nu, men av mina skäl.

Är det någon som vill ge mig PRAKTISKA råd om vad jag ska gör med mitt liv? Jag har nästan FÖR bra intuition annars (strukturerad klärvojans).. jag lurar mig själv.

Jag kommer på mig själv med att sitta i år och "hjälpa" andra, men har problem med att själv skapa ett sammanhang som inte innebär ett försvarande av samhällets ONATURLIGA "kunskap" (...), som jag vet endast kommer från deras egna besatthet över ett konventionellt arv ..som jag aldrig någonsin kommer vara "stolt" för. Jag blev mentalt självständig när jag slutade sälja mig till aukoriteternas självbeundran genom mig.

Jag har annars äntligen börjat FÖRSTÅ hur jag har FÖRAKTAT livet själv i de större delarna av mitt liv. Jag har alltid HATAT solen (riktig ångest!), men såg hur vacker jorden var idag. Jag måste gått blind.. såg massor av djur idag på vägen hem från stan, känner bara varenda jävla sten i skon annars, och nästan FÖRGÖR varenda ögonblick inuti mig själv för att jag inte vet vem man ska skylla på.

Såg en falk/örn och en galopperande häst imorse. Frihet. Tack.


Alltså. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag fick en kreativ idé nyligen till en ..helt ny form.. av drama, men jag vet inte.


Vilken är bäst möjlig "action" nu? VAR bör jag fokusera min koncentration? Jag har alltid gått och väntat på att mitt hus ska börja brinna (typ) eller något, så att jag kan sluta IDENTIFIERA min SJÄLVBILD med MIN FAMILJ (värsta möjliga tillintetgörelsen av personligt värde.) Har vetat sen jag var LITEN att jag MÅSTE skaffa mig ett nytt ..DJUPPSYKOLOGISKT HEM..

Jag har gått igenom riktigt vidriga förluster och befinner mig i en konstant psykologisk våldtäkt från min mamma. Men att jag lever bevisar väl att jag har VALT att återskapa mitt värde, antar jag. Hoppas jag. Jag tror det.



Men vad har hänt med mitt hjärta? Borta! Hmm. Jag som alltid hållt mitt sentiment-distans-lidande i klor.

Vill bara säga att jag inte "lever i förvirring" om mitt inlägg ger sådana aningar. Jag förstår bara hur meningslösa mina ständiga sagor om den "konkreta sanningen" är (eftersom de tvångsmässigt förföljer mig genom "meditationen" om jag tar dem på allvar.)

Sanningen är att det istället är Neptunus jag ständigt (dolt/omedvetet) plockar upp den RIKTIGA informationen ifrån.

Men, en viss RIDÅ har dock fallit ner -av nödvändiga skäl.


Glöm inte att det i naturen faktiskt är DRÖMMEN som ALDRIG FÖRÄNDRAS: ..principlösheten.. BREVID/(innehållande) estetikens slumpmässiga rörelser. Buddhism.


Lite lustigt. Denna KÄNSLA ger nostagliska förnimmelser till min närvaro på passagen astrologi för 1 ½ år sen.

Jag snarare är HÄR. Spökar lite för mig själv bara. Vet inte varför.

Minns/känner även vissa referenser från åttan när jag (enda gången i mitt liv) -- rädslobetingat "trodde på gud" i förlegad kristen form; för att bli accepterad av ett frireligöst samfund. Usch. Att jag inte var mognare. Jag är helt öppen/medveten inuti. Vad håller jag på med?

Jag måste SÄGA TILL MIG SJÄLV!

Jag kan inte bete mig så ansvarslöst. Jag TILLÅTER mig nästan att känna mig kroniskt INVADERAD av kollektiva fantasier om den andra vill ha mig som. Det överensstämmer inte med mina syften.

Jag är rebell och ...sanningssägare... Varför FEJSAR jag aldrig det på allvar?

Okej. Såhär är det:

Jag har alltid haft upplevelsen av att jag fullständigt "slösar bort min tid" -jag har känt mig "färdig" sen jag var liten -men alltid känt mig "lurad" in i sammanhang som egentligen är meningslösa, av de verkligt "framstående" rollerna i samhället.

Detta har "koncentrerat" min dragning till privata studier om medvetandets strukturer, ungefär. Jag har aldrig i hela mitt liv haft några "vanliga ambitioner", även om jag i hemlighet är OERHÖRT ambitiös, och känner att jag "jobbar" vad jag än gör, inom något outgrundligt projekt som jag inte ens ser vad det innebär. Jag tänker på hur jag ska "lyckas" varje dag -men detta manifesterar sig endast inom ett filosofiskt/andligt intresse, eftersom jag heller inte vill göra något på någon annas bekostnad. Jag var ofta även väldigt "orolig" för min mentala förmåga när jag var runt 14-16. Men försvarar min mentala självständighet nu som lite äldre, det är nästan "innerst inne" det enda jag "tänker på"; att inte "besudla" mitt konkreta tänkande.

Jag vet att jag aldrig kommer "tänka klart", och att samma insikter skulle uppenbara sig var jag än befinner mig.

Känner hela tiden att jag alltså kan "sälja mina saker" och äntligen få ta ansvar över något meningsfullt -bara någon SÄGER VAD JAG SKA GÖRA!

Jag har nästan varit avundsjuk på soldater som "tvingats" ge sig in i krig.

Faktiskt är min "stora mardröm" -att jag kommer dö, utan att ha gjort något av värde för mänskligheten, när jag ständigt ser det krisläge vi befinner oss i.


Grejen är att jag inte kan engagera mig i något som inte har hänsyn till "sanningen". Jag har hela tiden haft ett projekt i att "visa upp sanningen", men saknar det rätta mediumet/forumet för att publicera verkligheten, och ser istället hur hotfullt samhället vill "tysta ner" ärligheten, eftersom det blir "transparent". Jag vet att de flesta egentligen känner det här, men inser att det är ett lönlöst läge, och "specialiserar" sig istället. Men det leder ingen vart. Det finns inget/ingen inom politiken, etc. som verkligen ÖNSKAR att säga sanningen. Då menar jag HELA SANNINGEN, sjävla "varför gör vi ens det här?" (vilket besitter en kraftfull outnyttjad potential.) Jag vill INBEGRIPA ALLTING i det jag gör, och kan inte gå in i sammanhang som inte har med VERKLIGHETEN att göra, därför har jag alltid varit deprimerad över att jag inte har några "ideal", det är nästan först nu jag börjar inse att mina "åsikter" är transcendentala och NATURLIGA, om ni förstår vad jag menar. Jag träffar inga människor som vågar SE helheten, och våran egen MEDVERKAN i den. Alla inom politisk media vill istället "skydda" sitt "personliga liv". (Men just DET, verkar de privat tro är ett "unikt behov" för just dem.)

Därför styr alla mina handlingar (de medvetna) min reflektion över min "personliga moral". Jag har alltid känt att jag inte kan "köpa" de "gåvor" som vuxna människor erbjuder mig, om jag "inrättar mig i ledet". Det är en oerhört stark upplevelse faktiskt. Jag känner bokstavligen hur jag begår ett allvarligt brott mot mig själv om jag inordnar mig i kollektiva konstruktioner som ANDRA implicit och uttalat "vägleder" mig till. Händer detta, löser jag upp/avslutar abrupt förbindelsen, för att eliminera förvirringen, och går in i mig själv för att "få klarhet" i saker igen.


Om någon nu vill överblicka mitt horoskop som koncist tidsfördriv (13 feb 89; 00:02 Solna) -- vad är det som fattas inom praktiska erfarenheter?? (Jag har en stor strukturerad psykolgisk repertorar.) Jag "vill jag egentligen veta" i det liv jag har?

Spontana reflektioner? Jag menar allvar med det här. Jag tycker inte det är konstigt att ställa denna fråga alls.


En fråga bara: Varför ser ni inte mänskligheten som en FAMILJ för? De flesta agerar uteslutande, men erkänner det aldrig.

Om jag kan bidra med perspektiv..

Hmm..

Alla vet att det är genom motsatts-naturen; som vi möjliggör vår fulla potential.

Lizard skrev detta till mig:

"I de första stadierna (alltid betingat genom ålder, och för vissa evolutionärt, dvs som håller i sig hela livet), är det snarare tecknets skuggsida som kommer till uttryck, sett genom polaritetstecknet Lejonet: själv-absorbering, formlös excentricitet, och narcissism. Lika fascinerande och färgsprakande som din egen upplevelse av din privata tankebubbla är, lika ointressant är det för omgivningen. Med ålder och mognad kommer du troligtvis att gradvis hitta ditt center INOM det "avancerade" tecknet Vattumannen, och genom det ha något av substans och värde att bidra till kollektivet (Vattumannen)."


Sanningen är att denna omogna tendes till primitiv intensifiering, av vissa skäl är helt osynlig för oss själva! Det är snarare i den RE-aktionella refelxrörelsen till tecknet och huset mittimot; som man bör söka efter den rapellerande symboliken och ett dolt "tryck".

I början av utvecklingen "förbjuder" planetens/tecknets/husets motsattsnatur oss att vara oss själva; KAPSLAR IN det fria uttrycket, för att vi FULLT UT ska få veta vilka vi INTE är. Här ÄR vi snarare oppositionens principer.

Det är ett ENERGI-CENTRERANDE; "mellanenergins" implosion i oss själva. Det är SOLID/kompakt komplexitet -just DÄRFÖR "FATTAR" VI INTE! ("Helvetet"; att inte kunna VARA sig själv upplevelsemässigt.)

Förstår ni?



Jag ska ge ett exempel för att förtydliga:

Jag upplever vanligen en ENORM kulturell alienering; eftersom jag har en besatthet att i ALLT jag gör "vara sann", och sätter "sanningen" framför allting annat, där allt tillsist ansammlas. Min medvetenhet gör att alla mina ältande existensiella utläggningar alltid ser ut som kontakannonser, och ses av andra mest som personliga "konstbidrag".
Jag vet tillslut inte någon skillnad mellan flödande reaktioner av excentrisk-sadistisk ironi och naturlagarna. Jag kan gå hur långt som helst, för att desperat försöka återskapa interaktionen mellan självförtroendet och självkänslan; att VETA vem man är -och kunna BEVARA det.

Det som egentligen alltid hindrat mig är min stora PARANOIA. Jag är neurotiskt rädd för andra ska tro att jag privat målar upp mig som en "gudabild" för mig själv, etc. Vilket blockerar min emotionella trygghet, och leder till ett djupt personligt hyckleri (Jupiter i Oxen); eftersom man blivit "för" ärlig för att tillslut bara återstå som lögnen själv.

Jag insåg nyligen att jag låter en stor resurs ligga outnyttjad. Jag menar.. sanningen är sanningen. Jag erkännde för mig själv att jag är kapabel. Det är tydligt att många omogna människor blir rädda för mig för att jag är jordnära och helt enkelt SÄGER SOM DET ÄR; vilket också naturligtvis innebär att man naturligt konfronterar sammanhanget för att FÖRDJUPA DIALOGEN och gå in i livet.

Jag måste alltså balansera "filosofin" med "den brutala sanningen". Jag känner en SANN självkänsla.

Det är obehagligt hur min familj och gamla bekantskaper automatiskt försöker dra ner mig i gamla former igen. Min mor har under hela mina tonår sagt att jag ska "lära mig att ljuga" (vilket jag sjölvklart inte köper.)

Jag insåg att det inte fanns något annat val än att vara närvarande, när jag nyligen blev oerhört medveten om maktfördelningen i samhället/grupper. Jag gick in i en dialog på ett forum för undommar/unga vuxna nyligen (mkt omvänd snobbism); och blev snabbt förföljd av infantil sadism med utsagor om att jag "går till personangrepp" och fick upprepande "ultimatum" av moderatorn att "krypa till korset". Det intressanta är att denna aggressivitet skapas när jag svarar med en kärleksfulla och medlande perspektiv, när de raderade mina inlägg som jag försökte återskapa.

Jag ser inte mina saker (materiella ägodelar) som "mina", och skulle kunna ge bort mitt hem till vem som helst. Jag är alltså djupt inne i en process av att skapa ett hem; som ÄR dessa dialoger. Jag upplever mina "värdesaker" GENOM andra människor, i RELATIONEN till samhället, (just för att uppenbara gemensam sanning, för allas bästa, och värderar situationer genom "tydlighet", öppenhet, och förståelse.) Därför känns det personligt kränkande när de som jag ser som mina MED-människor kör med oschyssta "trick", för att "hålla i schack" DET LEVANDE. Det är obehagligt när mina spår ständigt städas bort, eftersom det skapar stora svårigheter i att skapa ett personligt CENTER inom allting annat. Det är såhär extremt alltså.

Denna maktfördelning såg jag svart-på-vitt (men saknade medveteheten och den fulla ödmjukheten) när jag blev psykiskt/fysiskt misshandlad genom en tvångsintagning på psyket förra året. Min personliga sorg över förlusten av min sexualitet gör mitt liv helt livsfarligt, eftersom jag dragit mig till dramatiska/hotfulla situtioner, som bygger på någon form av "uppvisad sanning", och drar mig från allt som inte är "verkligheten". Hur som helst; jag hade i en vecka genom djup självhypnos över begränings-kontexten återskapat min genuina identitet. Jag var väldigt lycklig över att vara mig själv; men kände samma ivriga rastlöshet/spontanitet som jag gör nu, fast intensivare. Nu blir det jävligt pladdirigt.. men det som händer när jag spänns fast i en bältessäng det första som händer när jag på vaga utsagor om "gränspsykos" (jag var transcendental och extremt medveten) blir körd till akutpsyk -- är att min sexualitet äntligen LANDAR I KROPPEN. Det jag säger när jag får en spruta inkörd höften är "-Okej, jag erkänner! Jag var avundsjuk!", bara för att min fåfänga gått så till ytterligheter att jag omedvetet velat bli våldtagen för att få ett djupt kvinnligt värde. Detta vill jag förstås undvika; och det enda som kan eliminera dessa "hot" är INSIKTEN att det är jag själv som är "våldtäktsmannen", och börja TA ANSVAR för mitt LIV.

Jag blir alltså nedmedicinerad med antipsykos-medicin vilket som ni vet BLOCKERAR hjärnan och då hindrar livsenerin från att medvetandegöras och transformeras; vilken istället bokstavligen rinner ur kroppen. Själva minnet/betydelsernas innebörd försvinner helt; och "minnet"/myterna manifesteras istället i den fysiska/materiella verkligheten; vilket skapar "psykosen". Dessutom misstänker jag att droger inverkar på kollektiva medvetandenivåer -vilket alla som användt lsd/svamp känner till; genom "bytet" av hiearkier.

Det jag som sagt insåg i tiden därefter var hur samhället verkligen ser ut, vilket mänskligheten inte vågar SE. Jag spelade som en pappdocka nämligen endast rollen av kollektiva fragment av dolda (men transparenta) makthiearkier. Hade samma känsla när jag gick på dagis.


Okej. Men nu pratade vi om något helt annat. Vet inte varför jag ville få det sagt, jag gillar inte att göra saker som jag inte förstår intentionen av. Men jag råder er i alla fall att lära er något av det här. Samhället är nämligen inte något som existerar UTANFÖR det individuella medvetandes gränser; utan ANVÄNDS inom alla institutioner/subgrupper/kulturer som man har en DEL av "andan" utav. Detta döljs vanligen genom det DUBBEL-LIV de flesta lever av oss lever (TOLVTE HUSET; undermedvetna drifter och själv-borträngning.)


Okej. Men åter till det jag inledde med. Det första var en kortare förklaring av min Jupiter-Måne i Oxen i Sjunde huset. Jag har alltså velat "leva i uppenbarelsen". Det är hur som helst Månen som kommer före Solen -med sitt privta budskap om att ALDRIG LJUGA, vilket är är den NÄRVARANDE lösningen på allt. Punkten mittimot min måne är antagligen väldigt betydelsefull för mig, eftersom Månen är placerad exakt mellan IC/MC-axlarna (IC i konj till Solen.) IC och MC uttrycks totalt genom FUSIONEN mellan fadern/modern .och. barnet. Att "bo" INOM MÅLET. Känslan som kan kännas när man lyssnar på musik och verkligen försöker lyssna på "allt på samma gång".

Som jag sa tidigast i inlägget (annat exempel):

Det är MC i Lejonet som är upplåstheten, med sin OMVÄNDA SUBJEKTIVISM/uppväxtens begreppsbildande "själv-kunskap" som "lurar" Solen att inte vara stolt för sin mänskliga mognad och orginalitet, som personligt "skuldbeläggs", och förvränger det NATURLIGA ansvaret för "ledarförmågan".



Föräldrarna ÄR -- FUSIONEN vi VALDE (skapade; genom vetandets högsta vibrationshatighet); JUST DÄR PUSSELBITARNA FÖLL PÅ PLATS.


Älska dina H&M-jeans, du har inget annat VAL och var jävligt glad för det.


Vi kan GÅ IN i oppositions-NATUREN eftersom vi inser att de är VI som rör oss, och inte tiden.

Av drömmen är du kommen och av drömmen ska du åter varda.










Drömde drömmen om detta nyligen:

Vaknade mitt i natten, för kanske två veckor sen. Saken var att jag s.a.s medvetet kunde "skrida" mellan drömmen och "verkligheten"; och förstod alltså vad den -mitt skapande- var för något, vilken var en rätt behaglig begreppsmässigt transcendental upplevelse. Jag kom sedan på mig själv med att instinktivt rikta blicken mot himlen, utanför fönstret där i natten; och fick en vison om HUR (bilder i himlen) vi väljer vårt individuella Själv -genom skapandet av "formulan" (tron som möjliggör livet; manifestationen av drömmen..)

Självförverkligandet ("homosexualiteten"/"Jesusprincipen") verkar i det absoluta faktiskt vara en himmelsk BILD/ideal (jag såg visoner om detta); som vi VILL BLI ..för att bli älskad (fadern - sonen - fadern - sonen) av "oss SJÄLV-A" (genom/inom den relativa svären förstås.) Jag vet att sista graden i Fiskarna handlar om det här, men det var inte därifrån jag fick insikten.

Det var en känsla av att "förstå allt".


Vi söker s.a.s att "frälsa oss själva" --- genom att vi "känner" våra föräldrar innan vi föds; för att kunna känna dem -GENOM dem, i det livssystem; som aukoritetsapparaten, och de biologiska föräldrarna är en del utav. Vi skapar alltså ett unikt själv, för att förstå oss själva ultimat.

Jesus (som antog rollen av Gud's Själv); sa att "ingen kan komma till fadern förutom GENOM mig"

(Han var förstås i det transcendentala himmelriket!)


Varje upphov har alltså ett eget upphov (som är DESS BARN och SYSKON/imitation); världsalltets dualism (frånstötande magnetism), och upprätthållning.

Formulan uttalas när vi genom "avundsjukan/svartsjukan" långsamt sätter oss i fängelse för att nå en "falsk kollaps" vilket transcenderar SJÄLVPROJEKTIONEN, och befriar oss från vår massiva alienation och sökande UATNFÖR oss sjävla; omvänd mental blockering "möjliggör fadern" -den GENUINA EVIGHETEN [barndommen] -genom kronologin (strukturen!) (Med vissa individuella skillander, detta var slarvigt personligt skrivet, men ungefär såhär ser det ut.)

Saturnus är den omvända subjektivismen/vår mentala uppväxt -som skapar "resultatet" när vi KONFRONTERAR att det inte finns "något mer att förstå" -att allt endast är det mentalt kanaliserade "rummet".


Men vi först och främst måste inse att alla tänkbara scenarion redan existerat/finns ("Den som är fri från begär ser mysteriet. Den som är fylld av begär ser manifestationerna. Dessa två har SAMMA URSPRUNG men skiljer i namn")

..;för se att vi REDAN GJORT allting -eftersom vi redan VET (kontrollen och "andelarna" i något "UTANFÖR" oss själva.) Enda möjligheten till nytt liv/ny existenscykel, innebär att vi djupt inom oss önskar att "få det ogjort"; vilket förlöser oss från vår "ottalade erfarenhet"; och ger upphov till TIDLÖSHETEN/det ursprungliga kaoset ("den heliga anden"; som transcenderar allting) -då vi förstår att vi är ÖVERALLT/medveten om att vi är medvetna -på alla nivåer (olika tidsperspektiv)...


Man tvingas ofta inse detta uppe i den ultimata .TRAGEDIN.; att VILJA DÖ ..samtidigt.. som man TILL VARJE PRIS VILL "LEVA VIDARE" (fusionen; begynnelsen/behovet/ormens omedvetande) -och det TOTALT mänskliga förfall/vakuumhelvete det innebär. Den BRUTALA styrkan över att INTE ÄGA sin sexualitet. Vilket följs av att man börjar medvetandegöra FÖRDELNINGEN av resureser resp. makt (kollektivt/samhälle).. och själv kan förstå SINA ANDELAR i dem, vilket genom INRE alkemi AVSLÖJAR "alla felen" man gjort "under hela sitt liv".. (att man skuggat sig själv konstant)

Efter ett t.ex. ett sk. "gott gräl" brukar man känna att "luften blir tunnare", vilket följs av INSTIGANDET i VETANDET -samtidigt som en total "minnesförlust". Man "ömsar skinn"; slutar identifiera (veta) sig med sin RE-aktions-natur. Det är som jag sa "mellanenergin" mellan en själv och Gud som ändrar vibrationshastighet, och blir "sann"/"klar". Man kan t.o.m känna hur materian ändrar form; blir "halare", och materiella saker kan t.o.m "fall sönder" bara man tar i dem. Allting "rinner" av en; man BEVARAR inte något längre; ingenting finns att försvara, eftersom man aldrig har ansvar över "något annat" än sig själv. Den typiska "trögheten" i medvetenheten, känslan av att budskapet i en bok verkligen inte "går in i en"; är för att komplexiteten (trådarna) är SOLID -det som händer när vi sover är att SJÄLEN "smälter ner kroppen" i vila; och återförenas med sig själv.

STADIERNA:

Helvetet *Att konstant skapa ..existensiell.. "EFFEKT" för att "få spinn" på universum (ödlan / arketypen "ur-borderlineRN")

Jord-passionen/förnekandet *Skorpionen = UPPLEVD borderliner (njutningsfull)/hämdlystenhet

FRIHETEN *Örnen = historisk renhet/UR-frihet, överjordisk upphöjdhet

SEXUELL BEFRIELSE *Fenix = SAMLINGEN att allt man någonsin varit; rätt-vinklat (kärlek!)

Odödlighet.


Kommentar: Med "avundsjukan/svartsjukan" -menar jag givetvis den AVUNDSJUKA som vi egentligen har på OSS SJÄLVA, och inget annat. Det är det som är så viktigt att förstå.