Mytologi
Att jag "skäms" lite för min förflutna "identitet"; egentligen gör jag inte det alls ..men det som är ett hot; är ANDRAS "förutfattade meningar", de tror inte att jag snabbt kan genomgå en totalförändring. Detta gör min paranoid, och drar mig omedvetet faktiskt NER i det gamla mitt uppe i ett uppbrott -för att fortsätta bevara MYTEN. Jag är ingenting ni tror att jag är; eller jag själv tror att jag är; jag respekterar andras obundenhet, jag är kravlös, lojal och okomplicerad i min relation till andra.
Jag skulle (barnsligt) "vilja" gå in i "rummet" -som den jag ÄR; och inte varit..
Jag är rädd för att andra ska "misstänka" mig genom den de tidigare trodde att jag var -som jag faktiskt kanske inte VAR, alls. Som ni förstår. Jag BÄR på mina RE-aktioner.. för att alla andra hela tiden "påminner" mig om dem. Som min mamma t.ex. som tror att jag ska "skrika" på henne, när jag är helt lugn. "Relationen" mellan mig och henne är så naturvidrig att det inte ens går att förstå själv..
Jag hade ofta en "tvångstanke"/hemlig idé om att typ byta namn, eftersom jag liksom hör min "gudmor" säga till mig att "vi" kommer "leta efter dig" när jag frågar filosofiskt vad de skulle göra om jag flyttade härifrån och lämnade allt.. (Det ÄR ett övergrepp!) Oxejävel. Har blivit TVINGAD i hela mitt liv; vilket skapat det frånkopplade föraktet (som är så närvarande att jag inte lägger märke till det..) -och depressionen, givetvis. Ni vet, när man blir tvingad till typ hårtvätt när man är 5 år, och lämnar kroppens identifikation; och ser SKITEN i sina föräldrar.. att de aldrig trodde på en, aldrig respekterade en som en vuxen individ, osv. Det är väl därför jag numera inte är intresserad av fysisk sexualitet som inte innefattar SJÄLEN; jag känns bara som ett mord, SJÄLVISK ömsesidig onani.
Anledningen till att jag gör detta nu, skriver de här inläggen är.. att det har aldrig lett NÅGONSTANS när jag har provat att prata med psykologer, etc. Dels för att jag i verbala samtal glömmer bort mig själv; och det blir bara ett meningslöst tidsfördriv, eftersom "konfrontation" oftas inte ingår i "kontraktet". Det blir ett existensiellt ältande, och som att prata med mig själv, verkligen alltså, vilket intensiferar mina känslor av hopplöshet.
KBT är väl det närmaste man kan komma något konstruktivt; men eftersom de flesta inom den ramen INTE förstår de djupare existensiella/andliga blockeringarna/neuroserna, så faller det, och det blir jag som blir "läraren" hela tiden. En roll som jag är trött på. Dessutom skulle de se mina idéer/andliga uppfattningar som "fixa idéer", typ psykotiska tvångstankar; alltså helt OMVÄNDT. Något som jag riskerade att "förföras" av som yngre tonåring.. med min mors påtvingade "hjälp".
Alltså jag måste bara säga en sak.. jag VET att hon, eftersom hon "skryter" om sin prydhet/celibat -att hon omedvtet eller ej TÄNDER på att "hjälpa" andra med t.ex. hygien, hon vill t.ex. alltid demonstrera hur man rengör sår, t.ex.. och lägger sig i min mens hela tiden, och jagar mig om jag inte säger vilken dag jag fick mens.. (Eftersom hon "behöver veta det" ..ifall jag skulle råka "bloda ner" ett lakan.) Det är väl därför jag har fått ett sånt äckel inför publika verbaliseringar om "biologi". Hon brukar stå utanför toaletten när man är där inne. Hon försöker bevisa sin renhet för sig själv, och riktigt djupt inne i det.
Jag har sett/hört alla mina familjemedlemmar utöva hemligt självsex, vilket då ledde till RIKTIGT DJUPA kriser, och känslor av sorg.. Jag har i hela mitt liv haft en mycket känslig RADAR ang. människors sexualitet/sexuella preferenser.. speciellt i familjära sammanhang. Det är det första jag ser hos andra, vilket jag då blev personligt sårad av, eftersom jag på något sätt förstår att de gjort Gud till ett självreflekterande runkobjekt. Vem fan vill investera i någon som sätter DET ...före... vänskap/kärlek, och framför/före allt annat?
Jag känner vad andra "tänker på" och blir kränkt..
Vet inte varför jag har känt mig så personligt kränkt av andras behov av onani.. jag bryr mig inte nu; men när jag var ca 11-15 år.. då jag började se igenom/förstå att de flesta bara brydde sig om sitt "personliga liv" och sin familj/mat/tomt sex.. Kände mig oerhört utvisad och oälskad. T.ex. en gång när jag som 15 åring såg min rumskompis på ett frireligiös språkresa (jag var ej religiös) onanera, samtidigt som hon läste Bibeln varje kväll.. och la sig med "händerna på täcket" precis som alla andra där. Hycklare! Fattar dock inte varför jag tog åt mig så mycket och var så OMOGEN.
Mina föräldrar har aldrig haft ett fysiskt inimt liv; har inte ens kramats utom några få ggr, då extremt löjligt. Att barn "lär sig" att föräldrarna "har sex" är annars något som ger dem trygghet, eftersom de tror att det är "det naturliga"/"så som man gör"..
Alla i min familj har sexuella neuroser.
Jag är oerhört djupt intresserad av AVANCERADE behandlingdmetoder som förenar existensens essens, s a s. Skulle kunna tänka mig att arbeta med det i framtiden. Har ibland förut "kommit på uppfinningar" om t.ex. nya förlossningsmedoter som eliminerar och naturliggör födelsetraumat ..men glömt bort hur jag tänkte.
Provade att prata med en präst nu under vintern/våren (som också har Solen i exakt konj till min Jupiter, som "gudmor".) Men han är så oskäker på sig själv, och vill bara "filosofiera", och BEKRÄFTAR istället mina invanda idéer, eftersom de är "rätt" uträknande. Det känns som om han OMEDVETET utnyttjar mig, dels för de "insikter" jag som nonstop delar med mig av; och pengarna ..det har blivit rätt mycket nu.
Grejen är att jag MÅSTE --- SE mina avtryck; det är min ENDA CHANS i stort sett; dialogen i text/konst/handling, etc. Dessutom har jag alltid haft svårt att skriva saker på vanligt papper, eftersom jag vet inte ..någon blockering, innebörden försvinner.. använder det i syfte att anteckna dock, jämt -och glömmer bort att "publicera" det, eftersom det blir "för mycket"..
