Passagen forum

Är det någon som vill ge mig PRAKTISKA råd om vad jag ska gör med mitt liv? Jag har nästan FÖR bra intuition annars (strukturerad klärvojans).. jag lurar mig själv.

Jag kommer på mig själv med att sitta i år och "hjälpa" andra, men har problem med att själv skapa ett sammanhang som inte innebär ett försvarande av samhällets ONATURLIGA "kunskap" (...), som jag vet endast kommer från deras egna besatthet över ett konventionellt arv ..som jag aldrig någonsin kommer vara "stolt" för. Jag blev mentalt självständig när jag slutade sälja mig till aukoriteternas självbeundran genom mig.

Jag har annars äntligen börjat FÖRSTÅ hur jag har FÖRAKTAT livet själv i de större delarna av mitt liv. Jag har alltid HATAT solen (riktig ångest!), men såg hur vacker jorden var idag. Jag måste gått blind.. såg massor av djur idag på vägen hem från stan, känner bara varenda jävla sten i skon annars, och nästan FÖRGÖR varenda ögonblick inuti mig själv för att jag inte vet vem man ska skylla på.

Såg en falk/örn och en galopperande häst imorse. Frihet. Tack.


Alltså. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag fick en kreativ idé nyligen till en ..helt ny form.. av drama, men jag vet inte.


Vilken är bäst möjlig "action" nu? VAR bör jag fokusera min koncentration? Jag har alltid gått och väntat på att mitt hus ska börja brinna (typ) eller något, så att jag kan sluta IDENTIFIERA min SJÄLVBILD med MIN FAMILJ (värsta möjliga tillintetgörelsen av personligt värde.) Har vetat sen jag var LITEN att jag MÅSTE skaffa mig ett nytt ..DJUPPSYKOLOGISKT HEM..

Jag har gått igenom riktigt vidriga förluster och befinner mig i en konstant psykologisk våldtäkt från min mamma. Men att jag lever bevisar väl att jag har VALT att återskapa mitt värde, antar jag. Hoppas jag. Jag tror det.



Men vad har hänt med mitt hjärta? Borta! Hmm. Jag som alltid hållt mitt sentiment-distans-lidande i klor.

Vill bara säga att jag inte "lever i förvirring" om mitt inlägg ger sådana aningar. Jag förstår bara hur meningslösa mina ständiga sagor om den "konkreta sanningen" är (eftersom de tvångsmässigt förföljer mig genom "meditationen" om jag tar dem på allvar.)

Sanningen är att det istället är Neptunus jag ständigt (dolt/omedvetet) plockar upp den RIKTIGA informationen ifrån.

Men, en viss RIDÅ har dock fallit ner -av nödvändiga skäl.


Glöm inte att det i naturen faktiskt är DRÖMMEN som ALDRIG FÖRÄNDRAS: ..principlösheten.. BREVID/(innehållande) estetikens slumpmässiga rörelser. Buddhism.


Lite lustigt. Denna KÄNSLA ger nostagliska förnimmelser till min närvaro på passagen astrologi för 1 ½ år sen.

Jag snarare är HÄR. Spökar lite för mig själv bara. Vet inte varför.

Minns/känner även vissa referenser från åttan när jag (enda gången i mitt liv) -- rädslobetingat "trodde på gud" i förlegad kristen form; för att bli accepterad av ett frireligöst samfund. Usch. Att jag inte var mognare. Jag är helt öppen/medveten inuti. Vad håller jag på med?

Jag måste SÄGA TILL MIG SJÄLV!

Jag kan inte bete mig så ansvarslöst. Jag TILLÅTER mig nästan att känna mig kroniskt INVADERAD av kollektiva fantasier om den andra vill ha mig som. Det överensstämmer inte med mina syften.

Jag är rebell och ...sanningssägare... Varför FEJSAR jag aldrig det på allvar?

Okej. Såhär är det:

Jag har alltid haft upplevelsen av att jag fullständigt "slösar bort min tid" -jag har känt mig "färdig" sen jag var liten -men alltid känt mig "lurad" in i sammanhang som egentligen är meningslösa, av de verkligt "framstående" rollerna i samhället.

Detta har "koncentrerat" min dragning till privata studier om medvetandets strukturer, ungefär. Jag har aldrig i hela mitt liv haft några "vanliga ambitioner", även om jag i hemlighet är OERHÖRT ambitiös, och känner att jag "jobbar" vad jag än gör, inom något outgrundligt projekt som jag inte ens ser vad det innebär. Jag tänker på hur jag ska "lyckas" varje dag -men detta manifesterar sig endast inom ett filosofiskt/andligt intresse, eftersom jag heller inte vill göra något på någon annas bekostnad. Jag var ofta även väldigt "orolig" för min mentala förmåga när jag var runt 14-16. Men försvarar min mentala självständighet nu som lite äldre, det är nästan "innerst inne" det enda jag "tänker på"; att inte "besudla" mitt konkreta tänkande.

Jag vet att jag aldrig kommer "tänka klart", och att samma insikter skulle uppenbara sig var jag än befinner mig.

Känner hela tiden att jag alltså kan "sälja mina saker" och äntligen få ta ansvar över något meningsfullt -bara någon SÄGER VAD JAG SKA GÖRA!

Jag har nästan varit avundsjuk på soldater som "tvingats" ge sig in i krig.

Faktiskt är min "stora mardröm" -att jag kommer dö, utan att ha gjort något av värde för mänskligheten, när jag ständigt ser det krisläge vi befinner oss i.


Grejen är att jag inte kan engagera mig i något som inte har hänsyn till "sanningen". Jag har hela tiden haft ett projekt i att "visa upp sanningen", men saknar det rätta mediumet/forumet för att publicera verkligheten, och ser istället hur hotfullt samhället vill "tysta ner" ärligheten, eftersom det blir "transparent". Jag vet att de flesta egentligen känner det här, men inser att det är ett lönlöst läge, och "specialiserar" sig istället. Men det leder ingen vart. Det finns inget/ingen inom politiken, etc. som verkligen ÖNSKAR att säga sanningen. Då menar jag HELA SANNINGEN, sjävla "varför gör vi ens det här?" (vilket besitter en kraftfull outnyttjad potential.) Jag vill INBEGRIPA ALLTING i det jag gör, och kan inte gå in i sammanhang som inte har med VERKLIGHETEN att göra, därför har jag alltid varit deprimerad över att jag inte har några "ideal", det är nästan först nu jag börjar inse att mina "åsikter" är transcendentala och NATURLIGA, om ni förstår vad jag menar. Jag träffar inga människor som vågar SE helheten, och våran egen MEDVERKAN i den. Alla inom politisk media vill istället "skydda" sitt "personliga liv". (Men just DET, verkar de privat tro är ett "unikt behov" för just dem.)

Därför styr alla mina handlingar (de medvetna) min reflektion över min "personliga moral". Jag har alltid känt att jag inte kan "köpa" de "gåvor" som vuxna människor erbjuder mig, om jag "inrättar mig i ledet". Det är en oerhört stark upplevelse faktiskt. Jag känner bokstavligen hur jag begår ett allvarligt brott mot mig själv om jag inordnar mig i kollektiva konstruktioner som ANDRA implicit och uttalat "vägleder" mig till. Händer detta, löser jag upp/avslutar abrupt förbindelsen, för att eliminera förvirringen, och går in i mig själv för att "få klarhet" i saker igen.


Om någon nu vill överblicka mitt horoskop som koncist tidsfördriv (13 feb 89; 00:02 Solna) -- vad är det som fattas inom praktiska erfarenheter?? (Jag har en stor strukturerad psykolgisk repertorar.) Jag "vill jag egentligen veta" i det liv jag har?

Spontana reflektioner? Jag menar allvar med det här. Jag tycker inte det är konstigt att ställa denna fråga alls.


En fråga bara: Varför ser ni inte mänskligheten som en FAMILJ för? De flesta agerar uteslutande, men erkänner det aldrig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0