Hmmm
Insåg en sak
När jag var yngre trodde jag att min "depression"/"olycka" handlade om att jag "inte hade" saker som "egentligen var mina". Detta var överväldigande starkt, hela mitt liv kring kretsade kring det. Jag minns t.o.m exakt när jag "gav upp" i en protest som 16åring, när jag såg att mina egna "privata idéer/planer" om utmejslad design/nya unika kläd-kombinationer var avantgardets trend i Elle-tidningar.
Illusionen jag levt i är att jag hela tiden trott att jag måste "ta tillbaka" mina "ägodelar" när förstörelsen har stillat. Jag har inte ens varit speciellt aggressiv med det, jag trodde det var att "städa upp" (illa.) Det jag menar är att människor ofta automaitskt tror att de ska återskapa SAMMA FORM, igen och igen, tills den är förstörd/värdelös. Detta är väldigt subtilt, och man måste lära sig att i varje ögonblick sluta "bevara" identiteten.
Förvirringen är vi tror att vår "makt" har med vår identitet att göra!
Det jag insett är: Ofta när någon "tagit" något från mig; t.ex. som jag nämnde -raderat en längre text på ett diskussionsforum; så har jag försökt återskapa den samt förtydliga sammanhanget.
Saken är att vår själ VET vårt sanna existensiella VÄRDE.
Vi ska inte "åter dominera scenen" för att "hävda vår integritet". Det jag pratar om är mycket subtilt. Ofta höjs detta upp.
Det handlar istället om att vi "bär" på en FÖRLEGAD FORM, som INTE har med oss att göra överhuvudtaget. Det värsta som kan hända är att vi "samlar" på existensiellt material.
Vi bör istället vara evigt tacksamma när våra "rättigheter" konfronteras. Vi ska ALDRIG någonsin försöka återskapa den STATISKA (tidigare/förutsägbara) FORMEN --
..Pluto visar nämligen HELA TIDEN oss den SANNA VÄGEN; den genuina formen. Detta vet alla Skorpion-personer som avancerat djupt inom något område.
När vi inser att INGENTING KAN TAS IFRÅN OSS; kommer behovlösheten och oräddheten. Vi återskapar oss själva hela tiden genom själva intuitionen.
Detta VET VI, jag vet, men endå. Jag ville bara PÅMINNA er.
Jag har en fråga
När något hotar min kropp/liv på något riktigt hotfullt sätt så "reagerar" inte jag som jag antas göra. Jag nästan "vill" detta, även om jag aldrig någonsin varit självmordsbenägen. Jag kan kolugnt "stå och titta på" när jag går mot döden/djup personlig förstörelse (kanske eftersom jag föraktar mig själv så.) Men varför känner jag inget djupare? Kanske eftersom jag DÖR av vetskapen av att jag är "släkt" med min familj; jag har i hela mitt liv känt mig "sjuk"/djupt blockerad av att veta att jag har biologiska band till min familj. Jag känner hur "minnet"/förståelsen för min släktmässiga tillhörighet är det som orsakar min PERSONLIGA SKAM för mig själv. Ibland får jag t.o.m en existensiell ångest över att tänka på att jag skulle ha "släkningar" sörjandes på min begravning. Det ovärdigaste och mest tillintetgörande jag kan tänka mig. De kommer FORTFARANDE inte KÄNNA MIG! Jag fan vill nästan DÖ pga. av denna djupa ångest över värdelöshet; men samtidigt är det ju nästan den (allvarligt) som gör att jag lever kvar i den privata visonen om "ett nytt liv". Detta är krisen.
Det är hur som helst nästan det enda sammanhanget när jag kan vidröra någon djupare form av emotionell trygghet. Egentligen handlar det om att jag vill "bort" från min familj.
När jag var i mitten av barndommen var det tvärtom; jag var hypokondrisk, och "hotet" gav mig möjligheten till "belöning" från mamma/pappa i form av "nya löften om trygghet".
Samma MISSBRUK existerar fortfarande, på ett annat sätt.
Men som ni säkert ser är det saker INOM mig som jag "hela tiden" är rädd för att förlora -jag är rädd för att "SANNINGEN om livet ska begravas"; mest av allt är jag rädd för att på något sätt få min "hjärna" sabboterad genom t.ex. droger. Livet känns nästan som en enda stor "defekt" för att droger/kemiska substanser existerar, jag känner mig "utmattad" bara av att jag vet att det finns neuroleptika på världens sjukhus. Jag skulle våga göra vad som helst annars. Jag kände en trygghet till sjukhus när jag var yngre, jag t.o.m "fantiserade" om att få cancer INNAN jag fick en tumör i skelettet.
Detta handlar förstås om min "oförmåga" att släppa taget på intellektet.
Alltså jag FATTAR! Mitt "nya" hem kan inte skapas när jag inte återfötts i mig själv; det skulle bara långsamt leda till döden. Reformationen måste ske INOM detta, FÖRST och främst! Allt jag letat efter kommer endå brinna, eftersom "sanningen" kommer lysa så klart i alla fall.
Hur ska jag hantera det här egentligen?
Kan säga att..
det är det personliga HATET över att "familje-konstruktionen" existerar som gör att jag upplever dysfunktionalitet över att älska andra människor i praktiken. Minnet från min bilogiska bakrund kommer jag inte ifrån. Det är endå inte dem jag älskar. Jag blir alltid påmind av min "första kärlek" när jag är inne i en ny djup romantisk förhållande som innefattar någon form av sexualitet; jag minns/vet endå att det är "dem/ni" jag älskar med hjärtat. Något annat. Känner då romantiska vänskapskänslor för den manliga sidan av mitt förflutna -men närmar jag mina drömmar vänds allt 180 grader åt andra hållet igen.
Relationen till min familj speglar alltid min KÄNSLA av/till OMVÄRLDEN.
Jag vet liksom inte "hur jag ska göra".. är det någon som ser bättre?
Det blit lite tjatigt nu, men av mina skäl.
