Svar på fråga -("detta är alltså jag"; nu)
Saken är att denna "intellektualisering" är ännu mer intensiv -inne i själva förställningen, i mitt hem framför allt.
Jag ser faktiskt ingen annan VÄG än att -som jag sa, försöka OFFENTLIGGÖRA verkligheten. Jag är inte lika insatt som för t.ex. 1 ½ år sen; "inom ramarna". Men jag måste lära mig en grundläggande, mer raffinerad andlig pedagogik för att inte riskera personliga katastrofer i framtiden.
Jag förtränger som sagt "verkligeheten", och dess förmåner och villkor; analyserar endast min närvaro -nonstop, vilket ger en bild av vad "verkligheten" är för mig. Om du förstår vad jag menar.
Jag vet intuitivt någonstans inuti mig att det enda jag kan göra för att låta min icke-existens RASA, är jag helt enkelt berättar om hur det är; för att se hela bilden; och inte endast "religionen".. Jag tror inte att denna "lösning"/sanning existerar, eftersom svaren är så uppenbara och närvarande att jag inte ens ser dem. Jag fick en idé igår, om att binda fast mig vid en stol vid en dator, och bara säga som det är, utan plan/flykt, för att TA TAG i min SAMHÄLLSROLL, nångång.. Jag känner insiktivt att jag inte riktigt tar mitt ansvar, vilket istället gör mig lite snobbig, när jag genom andra, glömmer bort vilka premisser verkligheten baseras på.
Blogg försökte jag med, men jag förlamas av självrelateringens platthet, och fattar inte vad jag håller på med.. Poesi har jag aldrig någonsin kunnat närma mig ett resulat med, även om jag uppskattar andras djupt, och har fått en mer holistisk bild av sanningen, genom det (men som de själva inte ens verkar SE.) Den verkliga poesin är för mig de existensiella strukturerade utläggningar som andra (men inte jag) kan skriva, när de hamnat så långt utanför sin faktiska "verklighet"; att endast sanningens termologi/struktur kvarstår -tillsyntes frånkopplad från ingen religiösa innebörd. Kanske för att det påminner mig så mycket om mina egna "känslor", och går rakt in mig.
