Märkligt, eller inte så märkligt

Har sakta börjat tala ut -med LIVET själv.

Jag har insett att jag i mitt tvångsmässiga lidande (...) haft ett EXTREMT subjektivt förhållningsätt till andliga sanningar. Istället ständigt skuldbelagt mig själv till och med för upplevelsen av kausalitet.




Föresten. (Jag har passerat den värsta intellektuella hårdheten (därmed trögheten) och börjat med en mjukare inställning till livets detaljer..)

Därför -är det jag tänkte säga här inte helt apropå.. men i all fall. Det är något som är så löjligt. Föreställer mig (eller rent av minns) hur psykiatrin, och övriga språkrör för samhällets omhändetagande självvärde, påstår/hävdar att det handlar om typ "stressrelaterade förståliga kollapser", när någon av oss "går in i väggen" (bara för att äckla er lite, och intensifiera kollektivets machosism)...

Det jag syftar på är när typ "Hillary" i den amerikanska såpan blir tagen på sängen med 16 år bakom sig av "kreativ bokföring" och djupa emotionella dubbelliv och självbedrägerier..

Vad är det som faktiskt händer när vi säger att "vi kommer bli galna"? Vad handlar pressen om? Jo, vi försöker "komma undan", dvs. fortsätta manipulationen, verklighetsförfalskningen. Men finns det någon utväg, kommer vi "undan"? Nej, just det. Sanningen ÄR sanningen, och allt annat existerar inte -där återstår bara ett SYSTEMFEL. Det går inte, det vet vi ju.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0