Fy fan vad sjuk hon är. Herregud. Ingen människa skulle kunna upphålla sig i ..
"-Om Jaaag nuu vore som Saaaara.." Hon upprepar samma mening för sig själv uppe i köket. Förvränger rösten genom sitt djupa von Oben-komplex. Fy fan.
Jag kan ju inte ens verbalisera situationen längre. Jag sitter fast.
Varför ser jag inte religionen längre!? Meningen som komiken i det 'uppenbara'. Som att UTELÄMNA poängen i ett skämt eftersom det är så kristallklart. Tankens renhet är ett fantasiprogram.
Jag ser bara resterna av "behoven" utan att leva och identifiera mig med dem, sen jag har ställt mig över mig själv när jag förstått vem jag verkligen är. Det är löjeväckande.
Det finns en sån omvänd egosim bland människor i cynismbåten. Många säger att "alla är unika", men samtidigt att vi har samma typ av "system". (Bl.a. psykiatrin bygger på det.) Egentligen är det tvärtom. Det är ju just "systemet" som ger oss våra speciella behov. Behoven av att vara "dem vi är" dvs. Men; det är när vi helt och till fullo upplever (manifesterar) oss själva [meningen] som vi just INTE är det, eftersom vi är "allting". Eftersom vi MiNNS ALLT -INOM en intersubjektiv möjlighet.
Erik minns att han "var överlägsen". Johanna att hon "gav upp". Nina att hon "såg balansen", osv.
För min del har hela identifikationsapparaten traumatiserats till en inneboende omöjlighet; att genom den existensiella ångestens bottenschakt penetrera min hemlighet och fly från fängelset -ett nytt liv. Och då spelar inte speglen; den första reflektionen, någon roll -förutom sin egen.
|
