Fortsättning; 3
Jag skriver:
24.jan.2008, kl.17:56
Lite rörigt blev det
Ingen behöver svara på detta, jag vill egentligen bara klargöra saker för mig själv, för att inte känna att andra har fel bilder, som jag sa.
Svar:
24.jan.2008, kl.22:36
Så där ja..
då hann du med ytterligare 269 "jag" och plussade på statistiken betydligt - samt distanserade dig ytterligare från andras förmåga att ge dig respons, feedback, och reflektion(sjunde huset)i din självsvåldliga monolog och besatta försvarande av din "identitet" (Pluto i första huset). Du har tydliga problem med att regenerera din Plutoenergi - den går just nu på tvångsmässig automatik och äger dig. Det blir bättre med åren när du tvingats släppa taget.
Jag kanske återkommer med tankar och reflektioner om det du skriver; hinner inte just nu!
/lizard
Jag skriver:
24.jan.2008, kl.23:15
...
Okej. Jag ska tänka på detta. Men jag förstår inte.
Hm.. minns själva stunden i mars när jag faktiskt förstod att min identitet är en TVÅNGSTANKE -och att allting den yttre rollen "vet" är "jag", och jag insåg att jag tog "allting" personligt, istället för "ingenting". Vilket säger något om min tvingande aggressivitet, att omedvetet ständigt känna mig personligt förolämpad av massans "lögner" (om "min" själ).
Hmm...
Nu:
Jag insåg snabbt vad det är jag verkligen gör. Men det är fortfarande väldigt viktigt att förstå att Jaget är en relation, inte en halva av en. Dessutom ÄR ju en "diskussion" på passagen LIKVÄL en "övning" i självreflektion om ämnet. Hur som helst. Den felande punkten i mitt livsproblem ligger i att jag undermedvetet tvångsmässigt försöker få "alla att förstå" denna ICKE-identitet. Men vad finns det att förstå som inte ens finns där? Denna "identitet" som jag mest av allt vill rasera. Jag är min egen MYT...
Det är denna mystifisering; MYTOLOGISERING av självet som upplevs som det "orena" (lögnen.) Identiteten blir endast en imitation av en tidigare levande existens (som till varje pris vill upprätthålla sig själv) -det ÄR en perversion av Livet. Precis som alla kommer se den passionerade, perfekta självkritikerns missuppfattning om sig själv och sin dualistiska renhet.
Jag är uppenbart ärlig och slingrande hal, oförutsägbar, så sliskigt söt i en förblindad ironi.
Men ni är precis som jag, de flesta av er.
Jag hoppas att jag någon gång kommer bli ett bra föredömme, och inte ens egen hypnos av det förflutna. När man lurar sig själv kan man lura vem som helst. Men jag är i alla fall öppen med det.
