Såg Leif G.W Persson i en bil igår morse på en sorglig morgonpromenad (med gumminstövlar.) Fint att ha hela torget för sig själv. Snöade lite. Gick ner till min gamla högstadieskola. Får den där transcendentala förnimmelsen igen. Livet är ett rollspel. Men vem var jag?
Min personliga människorkärlek har den senaste tiden fördjupat sig något. Jag börjar verkligen förstå andra, att människan har legat på där på köksoffan i alla tider och känt samma saker som jag. Och där i ligger nyckeln.. Att gå från distans till gemenskap. Upplevelsen av genuin "mänsklighet" skapas när man bollar med förståelsen och tillslut delar på den, en slags intim humanism. Man tar ner framtiden på jorden och inser att man är lekkamrater. Jag får skuldkänslor när allt kommer omkring för att jag "attackerat" oskydliga offer. Jag kan gå hur lång som helst för att bli sedd som en jämlike. Precis hur långt som helst. Jag är en jävla mardröm.
Jag är själv inte överhuvudtaget medveten om mina egentligen intentioner förens det kommer till kritan och jag inser vad jag håller på med -att hela tiden försöka "överföra" min verklighet på "den andra" för att kunna "bevisa min oskuld" och frigöra mig från "straffet" att inte kunna uppleva mig själv; Genom sexuell alkemi omvandla mig själv till allting som både är inom och inte är "något annat". Det är därför jag omedvetet alltid utmanar mig själv genom att dras till de som "hatar" mig -för att jag vill omvandla Dem, så som jag ser det.
Jag är fortfarande en idealist. Därtill kan jag inte avsluta projekt, allt tar alltså för stora propotioner.
FÖR FAN. Mamma skriker. "-Sara ljuger" (det är maniskt att gå upp tidigt tydligen.) Pappa: "-Nu har du förstört hela dan för mig". Man får aldrig vara ifred. Sen är det något med skrik jag inte klarar av, jag får vaga självmordstankar.
|
