O/VÄRDIG -beroendet

Jag kan inte fortsätta så här längre. Det är en dött lopp. Om inte ännu värre.



INGENTING överstiger besvikelsen på mitt dåtida mig själv, när jag inser hur jag dag efter dag svikit mig själv.


Ska det vara så jävla svårt att vara ärlig? Vem i helvete försöker jag lura?



Jag måste umgås med mig själv. Jag kan inte bete mig såhär. Det är ovärdigt.
 

Så jävla manipulerad. Det är alltså sant, jag ÄR såhär. Dåså.
















...spontantitet intensifierar synkronociteten när hemligheten spricker..
 


Vad är det vi ser egentligen? TITTA NÄRMARE.





Sanningen. Jag är inte förvirrad, jag är verkligen verkligen inte det.





Någongång (kanske snart) ska jag tillåta mig att aldrig mer komma tillbaka. Jag vet inte riktigt vad som.. så att säga, saknas, ännu.

Det ÄKTA är det som föder tanken och inte tvärtom. Jag är upphovet till min egen upplevelse, men detta har jag ju redan sagt, inte sant? Alltså.. det jag försöker säga här är..






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0