Backstreet dream

Jag har en tendes att överanvända logiken på en holistisk nivå, och alltid skapa en sann mening i det sagda/lästa, även om den andra parten bara skojade, osv.

Detta är det centrala i mitt trauma.


Mitt specifika sökande efter harmonin föder en filosofisk alienering och hindrar mig konstant från att återuppfinna mig själv, som är det stora nödvändiga. Men det är även detta som gör att jag så oberörd överlever trots allt det tvättäkta relativistiska helvete jag nu och då manifesterar mig själv som.

Jag återkommer alltid till samma punkt, genom upplevelsen att jag "löser allting", och vet hur jag ska börja om nästan gång; vilket mest handlar om en existensiell/psykologisk operation som alltid är för avancerad för att kunna integreras i det jag redan "växt ifrån". Jag förstår således problemet, men har inget annat val eftersom ett potentiellt hyckleri skulle vara lika dåligt -jag är för snäll för att bli en psykopat, dvs. Allt detta intensiferar min farliga frånkopplning, liksom känsla av yttre missförståelse. Jag tvingas istället till kroniska, meningslösa IMPLOSIONER, genom extremerna mellan det gamla/nya, och detta är frukstavsvärt frustrerande. Jag förstår bilden av min identitet mycket väl, men saknar möjligheten till att kommunicera den, andra ser hela tiden den motsatta bilden. Detta är löjeväckande och gör mig självironisk och småmanisk.


Det här gör mig rädd mer än något annat. Mitt "sunda förnuft" och  försvarande av min personliga moral. Jag är så förblindat stubborn så att det är något fruktansvärt. Men detta förnekar jag ju ledig genom min "logik".. och allting spinner bara automatiskt framtida ÄNNU större propotioner.

Mina föräldrar lever i konstant, total konflikt har tydligt obalanserade könstillhörigheter och brukade "tävla" om mig som barn, genom fantastiska löften om trygghet, som visade sig aldrig komma kunna infrias, på ett abrupt sätt "avsöljas" detta i det ekorrhjulsformade förvirrade liv jag försökte ty mig till och få en ordning, ett svar och ett syfte på.

Det hela gör ju det inte bättre när jag nu verkligen blivit hårdhudad och istället projicerat allt detta oerhört strukturerade kaos som kollektiva fragment, som känslomässigt idealistisk bild av "mänskligheten och hela världen"..


Hur hanterar man något sådant?


Här blir det också obehagligt uppenbart hur svårt det blivit för mig att utbilda mig ("gå i skolan")..