Rädslan driver (med?) oss
Mammas allvarliga ärrvävnads haltande lyser mer och mer igenom. Jag har en känsla av att detta kommer bli till ett uppenbart kristillstånd ganska snart..
Påminner mig om min instikt för ett år sen, när jag förstod att de flesta inte vet skillnanden mellan kärlek och desperation.. Saker börjar faktiskt blir KLARARE nu, det känns otroligt bra för en gång skull. Jag ser igenom det resursmaterial jag själv börjat virka en lappväv utan, och når gen gemensamma punkten..
Var på labbet igår och tog blodprover. Flög lite när jag hade sprutan i armen, men penetrerade den blotta KONSTRUKTIONEN, och överger det medvetet. Det finns ingen rädsla inblandad, ens. Mina djupt dunkla fetischer är låsta pga. av mina fördommar om "morgondagen" och dess slentrianmässiga hjulspår.. Det är något jag enbart tar för givet. Bundenheten håller kvar mig i en cynisk svartvit stillbild, arresterar mitt förstånd, och jag ser inte livet för vad det är. När jag väl gör det, inser jag vad en ny dag verkligen innebär.. Framtiden är så ren att den inte går att fånga..
