Hmm.
Mamma har "ropat" (tvångs-oroligt mästrande) på mig, flera gånger, t o m skickar pappa att överföra samma uppmaning, precis som om jag vore "mentalt handikappad" -och sagt att jag ska städa upp i mitt rum, eftersom en mäklare ska komma hit imorgon. De har tydligen hittat någon lägenhet någonstant -jag anar t o m att de tror att jag skulle följa med in i den döda historian igen. [Nej.] Kanske är det bra för mina syskon att "tvingas" riva upp de gamla -som skapat nästan estetiska minnen av bottenlöshet i vår tillvaro hemma -och därmed finna ett verkligt ansvar.
Själv har livets detaljer alltid varit för överhängande för att jag ska kunna lämna över min stolthet till det praktiska -och nyttja en tvivelaktig resurs till "ansvar", vilket inte känns öppet, och därmed förgrumligar mina idealistiska behov! Men en renare upprinnelse som jag öppnar genom en friare sikt -just genom att jag abdikierar ansvaret för all familjär mänsklighet, och definierar min egen reality i något betydligt STÖRRE, känns helt rimlig. Vilket då ÄR den verkliga familjära mänskligheten -dvs. befrielsen från kursen / koncentrationslägret -in i den VERKLIGA händelsemeningen, livet. Saker sätter sina tydliga spår.
Blir ju så barnslig annars -eftersom jag förgiftat mitt eget allvar -med dunkel självdestruktion och självförnedrande njuting i att alienera mig genom att öppna dörren till avvikande misstankar, bara för tillgången till det obskyra. Det är liksom.. ser det så klart hur jag hamnat så; fanns liksom inga utrymmen för speglingen, vilket naturligt lett till en upplösning på andra sidan ridån, och den enorma tillgång det skapar. Men jag ångrar det inte. All skit, den verkliga -jag måste göra det bästa av det i tid bara.
Själv har livets detaljer alltid varit för överhängande för att jag ska kunna lämna över min stolthet till det praktiska -och nyttja en tvivelaktig resurs till "ansvar", vilket inte känns öppet, och därmed förgrumligar mina idealistiska behov! Men en renare upprinnelse som jag öppnar genom en friare sikt -just genom att jag abdikierar ansvaret för all familjär mänsklighet, och definierar min egen reality i något betydligt STÖRRE, känns helt rimlig. Vilket då ÄR den verkliga familjära mänskligheten -dvs. befrielsen från kursen / koncentrationslägret -in i den VERKLIGA händelsemeningen, livet. Saker sätter sina tydliga spår.
Blir ju så barnslig annars -eftersom jag förgiftat mitt eget allvar -med dunkel självdestruktion och självförnedrande njuting i att alienera mig genom att öppna dörren till avvikande misstankar, bara för tillgången till det obskyra. Det är liksom.. ser det så klart hur jag hamnat så; fanns liksom inga utrymmen för speglingen, vilket naturligt lett till en upplösning på andra sidan ridån, och den enorma tillgång det skapar. Men jag ångrar det inte. All skit, den verkliga -jag måste göra det bästa av det i tid bara.
Kommentarer
Trackback
