no more lies
En text jag skrev på filosfiforum. Fick en känsla av att jag skulle arkivera den här, vet inte varför.
Vet inte varför jag tycker det är så intressant att rota i narkotisk mytologi.
Grejen med att man sympatiserar med tillvaron där droger är förusättningen, handlar ju om något rent "nostagliskt", en stol man redan gett passform, minnet av ens mods bedrift som lönat rummets varaktighet, -och inte "grundfenomenets" allmänna"resultat" (njutningen och uppgivandets storhet.) Alla reagerar ju helt olika pga. vad det söker att ses "uppenbaras" i deras utforskande -det är vår personlighet. Genom drogerna hanterar man sin "inre resurs" (minne) -där man har så att säga "hittat sig själv", men tillskrivit något annat själva "händelsen" [myten/meningen].
Ofta handlar rituell meningssymbolism om att söka sin "styrka" -typ händelser där man gett upp integritetens mening. Typ den skinny bitch som byggt sin självmedvetenhet på råkollen i näringsintag och träning, som sedan abrupt har en upplevelse av att trycka i sig en hamburgare med hydrerade fetter och sliskig sås på McDonalds. Bara för att förstå att överträdelserna inte kostade oss någonting av värde "-jag finns fortfarande", vilket ger en helt ny reflektion om den egna styrkan. Men detta kan bli ett "missbruk" -man blir tillslut "imun mot sig själv" (något jag känner jag till.) Ju mer orgier i karaktärssvaghet och spontant bortkastande av självständig kursriktning man hanterat utan att klaga -desto suddigare blir motivet -vilket leder till "förvirring". Tillslut har man tappat de ursprungliga inre frågorna som händelsemysteriet var svar på. Man är inte så spontan som man utger sig för att vara, och processen börjar ses som "naturlig", i och med att man vänjer sig vid sina signaler. Skuggans "perservitet" tar över, identiteten blir "statisk" i och med filosofins kammarrum, i det passiviserade sinnets föreställda förankring. Man har "gått med på allt" (utifrån sitt så att säga "filosofiska" beslagtagande) -bara för att uppvisa hur tolarant, öppenhjärtad och generös man är. (Samtidigt som "livsstilen"/det existensiella signumet, gör att man inte längre vet hur man bygger ett utökat värde, något konstruktivt av erfarenheternas inre talanger -eller kapaciteten till, utan låter detta VILA, i cirklarnas distrahering -som vi accepterar och inte eliminerar i kaosets härledning.) Då "är" man tillslut inte något av det där -eftersom man hanterat uppbyggnanden -gått IGENOM SIG SJÄLV. Den larviga konsten i att visa hur obehindrat man klarar av att snubbla hur man än vrider sig blir överlevnaden -just eftersom man har en sådan inre självklarhet och jagtolerans -det finns inga andra förslag, än att finna sig själv i det "ostrukturerade" (genom försvaret av reflektionernas riktighet och värde) ..samtidigt som man försöker förhålla sig till det strukturerade, som förolämpar ens "individ"/kunskap, vilket gör en till "liberal". Man lever alltså i två läger; för att man kapitulerat från verklighetens absurditet.
Jag menar att det ligger en sårbarhet och lögnaktighet i detta. Typ "-kolla, jag överlevde, jag är stor numera" -vilket avslöjar en desperation i det missbruk som detta kan bli. Samtidigt tycker jag människans förmåga att alltid förstå (nivåerna) är stort, alltså ..sin egen, komplexa anledningskonstruktion som "värdig" ("sann".) Det är allas inre latenta alturism, egentligen. Det är alltså en förståelse för -HUR sanningens väsen skapas! Vilket ÄR sanningen.
Angående det där med Gud, eller det "andliga" snarare. Problemet med den uttömda seriositeten handlar om att det gäller att att välja mellan detta andliga och en själv -och det är det man vet. Väljer man "det andliga" kan man inte välja -sig själv (och det är mycket viktigare.) Samtidigt BLIR andligheten/Gud -allt det man själv är, när man fixerats av "intresset". När man hur som helst fortfarande sitter fast i frihetsrestriktionen, lidandets långsamma upplösning -och man börjar tränga in i sin egen kommunikation, då kan man inse att det andliga har kommit FÖR NÄRA -vilket leder till existensens "fulhet". Begreppets soliga "Gud" känns som en vulgär androgyn dominans som "tagit sig in i hjärnan och erbjuder vilorum -under tvång"; i och med den breda, men mosiga verklighetsuppfattingen i en alldelles för långvarig reflektion av jaget. När man släpper taget och förstår att "Gud" är mycket större förstår man sig själv, eftersom alla "delar"/ens SANNA JAG -börjar "vakna" i VERKLIGA "andliga insikter" -som inte är profilerade, utan mer tillstånd av att börja kunna assilimera högre/bredare strukturerar av världen/verkligeheten -en känsla av jordisk medvetandeutvidgning.
Grejen med att man sympatiserar med tillvaron där droger är förusättningen, handlar ju om något rent "nostagliskt", en stol man redan gett passform, minnet av ens mods bedrift som lönat rummets varaktighet, -och inte "grundfenomenets" allmänna"resultat" (njutningen och uppgivandets storhet.) Alla reagerar ju helt olika pga. vad det söker att ses "uppenbaras" i deras utforskande -det är vår personlighet. Genom drogerna hanterar man sin "inre resurs" (minne) -där man har så att säga "hittat sig själv", men tillskrivit något annat själva "händelsen" [myten/meningen].
Ofta handlar rituell meningssymbolism om att söka sin "styrka" -typ händelser där man gett upp integritetens mening. Typ den skinny bitch som byggt sin självmedvetenhet på råkollen i näringsintag och träning, som sedan abrupt har en upplevelse av att trycka i sig en hamburgare med hydrerade fetter och sliskig sås på McDonalds. Bara för att förstå att överträdelserna inte kostade oss någonting av värde "-jag finns fortfarande", vilket ger en helt ny reflektion om den egna styrkan. Men detta kan bli ett "missbruk" -man blir tillslut "imun mot sig själv" (något jag känner jag till.) Ju mer orgier i karaktärssvaghet och spontant bortkastande av självständig kursriktning man hanterat utan att klaga -desto suddigare blir motivet -vilket leder till "förvirring". Tillslut har man tappat de ursprungliga inre frågorna som händelsemysteriet var svar på. Man är inte så spontan som man utger sig för att vara, och processen börjar ses som "naturlig", i och med att man vänjer sig vid sina signaler. Skuggans "perservitet" tar över, identiteten blir "statisk" i och med filosofins kammarrum, i det passiviserade sinnets föreställda förankring. Man har "gått med på allt" (utifrån sitt så att säga "filosofiska" beslagtagande) -bara för att uppvisa hur tolarant, öppenhjärtad och generös man är. (Samtidigt som "livsstilen"/det existensiella signumet, gör att man inte längre vet hur man bygger ett utökat värde, något konstruktivt av erfarenheternas inre talanger -eller kapaciteten till, utan låter detta VILA, i cirklarnas distrahering -som vi accepterar och inte eliminerar i kaosets härledning.) Då "är" man tillslut inte något av det där -eftersom man hanterat uppbyggnanden -gått IGENOM SIG SJÄLV. Den larviga konsten i att visa hur obehindrat man klarar av att snubbla hur man än vrider sig blir överlevnaden -just eftersom man har en sådan inre självklarhet och jagtolerans -det finns inga andra förslag, än att finna sig själv i det "ostrukturerade" (genom försvaret av reflektionernas riktighet och värde) ..samtidigt som man försöker förhålla sig till det strukturerade, som förolämpar ens "individ"/kunskap, vilket gör en till "liberal". Man lever alltså i två läger; för att man kapitulerat från verklighetens absurditet.
Jag menar att det ligger en sårbarhet och lögnaktighet i detta. Typ "-kolla, jag överlevde, jag är stor numera" -vilket avslöjar en desperation i det missbruk som detta kan bli. Samtidigt tycker jag människans förmåga att alltid förstå (nivåerna) är stort, alltså ..sin egen, komplexa anledningskonstruktion som "värdig" ("sann".) Det är allas inre latenta alturism, egentligen. Det är alltså en förståelse för -HUR sanningens väsen skapas! Vilket ÄR sanningen.
Angående det där med Gud, eller det "andliga" snarare. Problemet med den uttömda seriositeten handlar om att det gäller att att välja mellan detta andliga och en själv -och det är det man vet. Väljer man "det andliga" kan man inte välja -sig själv (och det är mycket viktigare.) Samtidigt BLIR andligheten/Gud -allt det man själv är, när man fixerats av "intresset". När man hur som helst fortfarande sitter fast i frihetsrestriktionen, lidandets långsamma upplösning -och man börjar tränga in i sin egen kommunikation, då kan man inse att det andliga har kommit FÖR NÄRA -vilket leder till existensens "fulhet". Begreppets soliga "Gud" känns som en vulgär androgyn dominans som "tagit sig in i hjärnan och erbjuder vilorum -under tvång"; i och med den breda, men mosiga verklighetsuppfattingen i en alldelles för långvarig reflektion av jaget. När man släpper taget och förstår att "Gud" är mycket större förstår man sig själv, eftersom alla "delar"/ens SANNA JAG -börjar "vakna" i VERKLIGA "andliga insikter" -som inte är profilerade, utan mer tillstånd av att börja kunna assilimera högre/bredare strukturerar av världen/verkligeheten -en känsla av jordisk medvetandeutvidgning.
Kommentarer
Trackback
