Backstreet dream

Jag ser alltid direkt vad människor i deras meningskapande kan göra för att få bekräftelse och känna sig "värda" den. Därför har jag instiktivt motarbetet allting som inom det ALLMÄNT strukturerade, inom "systemen" i kulturen -dragit mig så långt bort från self-expression som man kan komma. Samtidigt är detta en inre lag i naturen -att undgå att komma för nära sig själv. Skulle alltså aldrig någonsin försöka mig på att "klättra upp" på den soliga behovsstegen efter konventionella riktlinjer, med löften om den sceniska belöningen. Många gör som jag. För sanningen är att när vårt LIVS MENING -dvs. individualitetens SANNA dramatik, av dunkla anledningar fastnar i bondage, mentala burar, bortträngda rädslor, och så vidare -det är då vi "döljer" vårt SJÄLV inom all sorts flummig KREATIVITET -det enda som blir "roligt" eller intressant för oss, till slut. Minst lika dominant och uppblåst hur som helst -vi ser om varven igenom oss själva, men den förlorade tidsmissbrukaren i oss FLYR snabbt i all botten av självförakt och intentsägande tomhetscentrering.

Nu handlar ju detta om så mycket mer -vår innersta önskan, kanske mystiska arv, eller djupaste mänskliga sanning.. Den RENA kärleken i egots uppgivande och transpersonella känslontensitet, när våra inre ambitioner och fragmentariska assimileringar, kaotiska passiviserade upplösta kärlekssignaler -icke-överenstämmande med den linjära verklighetens behov av fristående drömvävar ..Kollapsen, det kroniska trasslet är karman eftesom vi inte kan bevara sanningen i erbjudanden om vansinniga omoraliska fake-tröst-versioner.


Mänskligheten får börja stå upp för sig själv och tala om hur vi har det. På riktigt. Allt är ganska konstigt egentligen.