Nödvändigheter
Jag bestämmer själv. Det vet vi redan.
Så, jag tror att jag min abrupta och erhört smärtsamma förslust av min själ för ett drygt år sen, och påföljande utflykt till de döda sumpmarkerna -var av mycket goda skäl.
Jag inser numera att jag var för osympatisk med de ovetande lidande. Icke-sanningen kommer någongång brinna, och det vet vi redan. Men varför hänger man kvar i det sista kapitlet i absrudum då? Jag gör ju det återigen. Det finns något vackert där. Det är en orerhörd estetisk restriktion att förneka det, t.o.m något ännu värre.
Jag söker allså någonstans att förstå SAMTLIGA nivåer av mänsklig evolution.. Det innebär ju kort bara det jag hävdade att jag visste från början. Själv-motsägelse slår tillbaka till en själv.
Jag fick en bekräftelse på detta igår när jag hade en diskussion med en man, och sponatant försvarade renheten, genom att i detalj säga sanningen om de mycket stora manipulationer i sveriges instituioner, och det DUBBELLIV i det kollektiva medvetandet, som dessa samhällslögner fixerar!
Hon hade inte gjort någonting. Hon blev bara sig själv, och blev brutalt psykiskt misshandlad och tystad för det. Hon har haft det minst lika mörkt som jag. Jag unnar henne verkligen det, jag menar det. Jag gör verkligen det. Vi är människor för fan.
"Hon hade inte gjort någonting. Hon blev bara sig själv, och blev brutalt psykiskt misshandlad och tystad för det."
Jag blev också plågad för den jag är.
/Certus
