S-k-i-t-s-n-a-c-k

Som sagt. Mammas stora dödsrädsla lyser igenom mer och mer. Funderar på om det är faktiskt är jag som har blivit lugn i mitt inre och att det alltid varit såhär aggressivt. Men det borde ju ha varit ett rent helvete för mig som liten i så fall. Förstår inte hur lillebror står ut. Är alltid rädd för att han ska ta livet av sig eller något. Är nästan ännu mer "övermogen" än jag var.

Hur som helst. Jag ser extremt mycket HAT i henne, det är obehagligt att det går ut över oskyldiga. Jag tar ju en ytterligt objektiv och hårdhudad ställning, men andra..


Igår när hon kom hem och hade varit och handlat, tog jag mycket lätt ifrån henne en av de två tunga kassar hon bar på och ställde på köksbordet. Hon blev mycket ilsk och sa något i stil med "att vad skulle folk säga om jag berättade att du RYCKTE ifrån dig din mammas kasse så fort hon kom hem".. Vidare går hon in på vad som skulle hända med mig, och provar att hota mig lite, med anspelningar på de eventuella "psykiska avvikelser" som hon anser att jag har. Fortsatte samma stil idag och visade papper/brochyrer på olika insutioner för "tvång-forskning" eller liknande. Hon hade fått en inbjudan från Örebro till något större föredrag, ang. tvång runt mat t.ex. Så böjer hon orden på det där ltie sjuka sättet, som om jag "inte hade erkännt"..

En högre nivå av ironi infinner sig när hon bara en kort stund efteråt säger "-Har inte det där jättehögt GI?", när jag tog en tsk honung.


Nytt ord för veckan: Boendestödjare.

Min mamma tycker att jag behöver det tydligen. Något hon tvingats hitta på för att hon inte får en kontur (samhällsstruktur) på mig, eftersom jag inte studerar det hon vill. Endå är det jag som lagar maten till mina syskon, och hon som koncerverar sin diabetes med att sitta framför TVn.


Skitsnack. På hög nivå.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0