25.e april
Ett kortfattat inlägg. Lite saker strök förbi i tanken bara. Angående Månen/Nadir, och MC/Saturnus i andra hand.
Föresten.. precis nu när jag skrev det där, kom jag på att tänka att jag till min förvåning såg att många skådelspelare har Månen i Stenbocken. Inte ett tecken som är förknippat med subjektiva känsloutspel direkt. Tittade upp detta för ganska längesen. Ni kan ju fundera på varför det är så, dvs. vad det innebär att ta autentiskt ansvar för det som man faktiskt VERKLIGen känner..
Men det var inte detta jag skulle säga. Det är såhär att jag reflekterade lite över det här med att "ta åt sig"..
Kom in på det här nyligen när jag numera har börjat att TALA UT med LIVET själv (finns inget annat kvar nu), inser föresten att jag haft/har ett EXTREMT subjektivt förhållningsätt till naturen/andligheten och kausalitet -skuldbelägger istället tvångsaktigt mig själv, s.a.s.
Äsch. Hur ska jag beskriva.. Kan säga såhär (nu, personligt): Det är som om VARENDA MINNE som jag "samlar på mig" ÄR en SÅRAD KÄNSLA, var och en, även om ALLT är totalt mentalt bundet (och utgör min självbild!) Förstår t.ex. hur jag assimilerat mängder av material från tillvaron, och bildat mig rättfärdiga sanningar om verkligheten på så sätt.. Alltid allvarligt och känsligt för att inte riskera att "förstå fel". Och detta är mina "tankar", mitt intellekt och verklighetsuppfattning.
Typ som att vara upplevelsemässigt "hatad" av "hela världen", och samtidigt neka till det.
Antar att man fortsätter att "minnas minnena" -som överensstämmer med vad föräldrarna sagt till en som barn.
Vet inte vad det är jag vill känna. Känna mig älskad? Eh.. Ja, men som VEM då? "Vem" vet sanningen om mig? Ingen, inte ens jag själv. Har alltid mest brytt mig om vad jag själv tycker om mig.
Har stora svårigheter med att.. vad ska jag säga.. frågar mig hela tiden VEM GUD ÄR.
Ser hur svårt det kan bli för någon att uppfatta vad det är jag "frågar" här, men..
Ärligt talat så är det väl såhär att jag hela tiden känner inte kan tänka mig att vilja bli älskad av "någon" som inte älskar som jag; dvs. de andra som RIKTIGA MÄNNISKOR, individuellt unikt och personligt. Alltså, jag är inte helt dum i huvudet och tror att universum är kosmisk cyborg.. Men man blir bara så jävla trött när man känner hur man hela tiden "anar" alltings uppenbara "löfte", och vill bara isolera sig i stiltje. (Tror föresten min tillvaro, som är ganska extrem i sitt kroniska icke-upplevande -kan vara en vald paus från allt. Se: "Violently Happy" av Björk.) Jag menar; den verkliga KONSTEN bakom konceptet -ÄR passionen/lidelsen; att tänka med SJÄLEN, och instinktivt "bara göra"..
Detta är inte ett tillstånd av intellektuell desillusionering och "förvirring" bara om ni undrar. Jag tillåter mig att ha en mjukare inställning till detaljerna bara.
Skulle gärna också vilja "diskutera" HYPNOS (frågetecken?), eftersom jag vill få en så sann bild av det som möjligt (funderat en längre tid på att testa det fär att släppa taget om gamla tvångstankar om "hjärnan", etc, men vill inte bli manipulerad/blockerad..) Har använt självhypnos vid enstaka tillfällen ..undrar hur personligt detta faktiskt är.
Övrigt: Jag insåg snabbt att det nästan är skadligt att inte aktivt skriva så som jag gjorde för två veckor sen på forumet här. Men det ska jag inte fortsätta med, det håller inte, och andra har inte det intresset. Söker nya kreativa former och jobbar med att "sluta tänka", osv.
Tar åt mig mycket mer än jag tror. För det handlar inte om att jag "blir sårad personligt" som man brukar säga. Jag blir aldrig "stött" på ett "personligt" sätt, det är alltid upphöjt till min upplevelse av "vad som är sant och inte". På det sättet är jag ju väldigt "sårbar"..
Antar att det är så att Gud "älskar mig" GENOM min vilja att "veta vem jag är", min stora lust att VARA MIG SJÄLV (se mina Plutoaspekter + placering; tight ägande, osv.) På något sätt inser jag att "Gud" och jag är samma i faders-reflektionen, men samtidigt att min personliga idé om "mänskligheten" inte betyder något, jag skulle vilja veta att den var VÄRD mer ..än så, liksom.
Antar att vi måste förlösa denna missuppfattning. Eftersom som allt är sammanvävt. Jag kanske är otydlig nu, men jag tror att vi förstår.
Det skulle vara mycket enklare att tala till varandra (vi människor emellan) som JAG och DU (dvs. naturligt/normalt) -alltså rikta vår fulla KONCENTRATION på LIVET, utan manipulationer.
Men vad dum jag är..
Det finns förstås "INGEN ANNAN" upplevelse än DEN HÄR. Eftersom vi sysslar med astrologi här, måste vi förstå att vi aldrig ska "dölja" VÅR SANNING; bara för att vi kanske tror att det är våra "helt individuella ramverk". Det är snarare VAR vi står; och vi alla pratar om samma sak.
Nödvändigheten är att man väljer BÅDE "Gud" och "ens själ".
VIKTIGT: Föresten kan vi inte göra MYTOLOGISKT ANSPRÅK på livet. Det ett steg rakt ner i en långtidverkande kollaps. Somliga (många) väljer medvetet en intensiv destruktiv nedgång i (bearbetning av) Guds ickeupplevda JAG (som är välsignelsen) -detta för att förstå Logos och återskapa SJÄLENS vision BORTOM "identiteten" -t i l l i t e n! Så tydligt som möjligt: Att "TRO på" "stjärntecknen" -i en mystisk ödesform; det är det värsta övergreppet man kan göra på sin person. Jag menar det, det är väldigt kraftfullt. Lärorikt. Det är att TACKLA ..världarna.
Man måste förstå HEMLIGHETEN ..bakom.. eller snarare IGENOM (Neptunus assimileringsprocesser, bl.a, hur är det exakt?) LIVETS URÅLDRIGA JAG-METODIK och individualiserings struktur, dvs. = VEM Gud vill VARA. Det är exakt vad detta handlar om!
Arketyperna är det vi GÖR, det vi sysslar med, för att förstå våra förflutna FORMER [karma]. Detta är VERKLIGHETEN. Som jag sa; ANSPRÅK på "ödet"/MYTologin -vad tror ni DET leder till? Ja, gissa! TOTAL SEPERATION (som kyrkan.)
