Ärligt

Kanske är jag lite passiv-aggressiv, subjektiv eller primitivt förutsägbar nu men..

För första gången på många år ..börjar jag känna mig själv som mänsklig in the flesh.


Allt det SJÄLVHAT jag under tidens gång vävt in i ytterligare ritualmystik (intellektuellt) -allt rinner från en och samma inre (förträngda) DÖD; dvs. frustrationen och FÖRLUSTEN över att tvingas underordna sig den biologiska ILLUSIONEN (genom den konventionella "verklighetsbilden") -att man måste "hantera" sin familj genom värdegrunder, om inte "älska" den.. Jag tänker inte förfula Kärleken, det kan jag inte ens -inom sig vet man ju vad det handlar om, och det kan ingen ta ifrån en. Men det är väl därför jag varit så besviken på mig själv. (Det finns nämligen också något i alla människors "föreställningsvärld" som kan kännas vid som "något annat".. )

...

Det dolda självhatet är -Rädslan; för att ingenting kan frigöra en från den "naturliga" .."identiteten" som en avkomma. Det är en verklig sårad stolthet -över att inte kunna "få" LEVA upp till det inre idealet om den KOLLEKTIVA FRIHTEN; sann INDIVIDualitet utan hämningar..





Alla bortkopplade kollektiva fragment, alla transsexuella, alla adopterade, alla odefinerade JAG 

-jag har stått på er sida, sorry I didn't tell

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0