Detta är en Qå ÄRR ESS Thé IS -----------------> . . .
Hm. Jag var säker på att jag skrev KRIS. Det var i alla fall vad jag menade.
Vad är detta? Ingenting. Det är ju det jag säger. Vad väntar ni på? Bättre tider? Det var inte idag -och där ryms lögnen. Vi centreras oss kring DÅTIDEN. Ålderdomshemmet identifierat! Här är vi!
Vore det inte allas vår högsta önskan att vi slapp? Men vi tror att vi inte är "klara" än.
Jag vill befria mig från den slutgiltiga kärleken. "-Vänta, kände jag så nu, jaha, hmm.. nej, jag vill inte, alltså, vadå, är det här jag, eller vill jag, jag måste härifrån till hem." "Men vad vill DU? Jag känner inte dig, jo genom jobbet, vet allt om dig, men det vill du inte erkänna.."
Den evigt ofrivilliga madonnan. Barndommens våldsamma soliga centrering inom en familj som tycktes perfekt representera de inre valen -de gjorde de också. Den är inte sann. Det är alla människors högsta önskan att åter vinna sitt namn. Den har inte med någon annan att göra. Vi vet inte ens om den -förens vi tar en titt på vår livssituation. Jag ser tydliga spår av omoget sentiment i inläggen som skrevs för över en vecka sen. Så långt från min självbild man kan komma, och därmed det totala misslyckandet med livet själv.
Och ni säger att osäkra människor inte har en inre stolthet. De har de inte heller -men de vill de hålla hemligt.
Potentialen ligger i den fruktansvärda skräcken för fadersögonens dömmandeutsaga om den vi känt oss som i hela vårt liv. Mardrömmarna om att få födelsedagspresenter.
Den inre och yttre rollen ska förenas för att kunna höja sig över drömmarna -upplevelsen av livet.
Vet vi inte alla precis vad ärlighet är för något?
Jag har inte tagit mig för den jag är. Det första minnet från uppvaknandet i den mentalt isolerade känslosanningen på psyket är när jag går fram till en blivande sjuksköterska och frågar vad hon heter. "-Maria" "-Men det är ju en myt" Jag har alltid tyckt att studenter är de mest sanna människorna, som lärt sig förena vänskap med allvar. Studera FOCUS -där existerar minnet från de verkliga myterna. Örnen.
Syftet var här inte vidöppet. Det är missförståndet om vår sanna natur -den kvalmiga intellektuella hettan och fruktansvärda självomsorgen, det vi kallar för galenskapen. Har ni träffat människor som ni känner en instinktiv avsmak och projicerat lidelsetvång inför? Sådana vi ofta dras till hur som helst. Nej, det är inte riktigt kärleken. Inte till att börja med.
När vi börjar vecka ut våra verkliga problem från det inre dunklet, utifrån högsta möjliga tivellöshet börjar det hända saker.
Okej. Men hur vill ni ha det? Vi existerar, på något sätt, även fast vi inte vet om det.
Här är vårt inre kvarstående erbjudande: Det ädla är att finna den högsta sublimaste känslan i hela universum ni tror på. Den fria familjen -utan minsta tanke på kladd eller bedömningar.
Just nu är det fina systemet inuti en djup förstörelse, eftersom vi inte tillåts att se varandra klart och tydligt -genom den fina gränsen, som inte ens finns.
Vad är detta? Ingenting. Det är ju det jag säger. Vad väntar ni på? Bättre tider? Det var inte idag -och där ryms lögnen. Vi centreras oss kring DÅTIDEN. Ålderdomshemmet identifierat! Här är vi!
Vore det inte allas vår högsta önskan att vi slapp? Men vi tror att vi inte är "klara" än.
Jag vill befria mig från den slutgiltiga kärleken. "-Vänta, kände jag så nu, jaha, hmm.. nej, jag vill inte, alltså, vadå, är det här jag, eller vill jag, jag måste härifrån till hem." "Men vad vill DU? Jag känner inte dig, jo genom jobbet, vet allt om dig, men det vill du inte erkänna.."
Den evigt ofrivilliga madonnan. Barndommens våldsamma soliga centrering inom en familj som tycktes perfekt representera de inre valen -de gjorde de också. Den är inte sann. Det är alla människors högsta önskan att åter vinna sitt namn. Den har inte med någon annan att göra. Vi vet inte ens om den -förens vi tar en titt på vår livssituation. Jag ser tydliga spår av omoget sentiment i inläggen som skrevs för över en vecka sen. Så långt från min självbild man kan komma, och därmed det totala misslyckandet med livet själv.
Och ni säger att osäkra människor inte har en inre stolthet. De har de inte heller -men de vill de hålla hemligt.
Potentialen ligger i den fruktansvärda skräcken för fadersögonens dömmandeutsaga om den vi känt oss som i hela vårt liv. Mardrömmarna om att få födelsedagspresenter.
Den inre och yttre rollen ska förenas för att kunna höja sig över drömmarna -upplevelsen av livet.
Vet vi inte alla precis vad ärlighet är för något?
Jag har inte tagit mig för den jag är. Det första minnet från uppvaknandet i den mentalt isolerade känslosanningen på psyket är när jag går fram till en blivande sjuksköterska och frågar vad hon heter. "-Maria" "-Men det är ju en myt" Jag har alltid tyckt att studenter är de mest sanna människorna, som lärt sig förena vänskap med allvar. Studera FOCUS -där existerar minnet från de verkliga myterna. Örnen.
Syftet var här inte vidöppet. Det är missförståndet om vår sanna natur -den kvalmiga intellektuella hettan och fruktansvärda självomsorgen, det vi kallar för galenskapen. Har ni träffat människor som ni känner en instinktiv avsmak och projicerat lidelsetvång inför? Sådana vi ofta dras till hur som helst. Nej, det är inte riktigt kärleken. Inte till att börja med.
När vi börjar vecka ut våra verkliga problem från det inre dunklet, utifrån högsta möjliga tivellöshet börjar det hända saker.
Okej. Men hur vill ni ha det? Vi existerar, på något sätt, även fast vi inte vet om det.
Här är vårt inre kvarstående erbjudande: Det ädla är att finna den högsta sublimaste känslan i hela universum ni tror på. Den fria familjen -utan minsta tanke på kladd eller bedömningar.
Just nu är det fina systemet inuti en djup förstörelse, eftersom vi inte tillåts att se varandra klart och tydligt -genom den fina gränsen, som inte ens finns.
Kommentarer
Trackback
