Hur känns överlevnad?

Vad är jag ute efter? "Egentligen".

Enda tanken som lyfter upp mig från allt det överbevisade, är förståelsen/inspirationen för att jag faktiskt KOMMER DÖ -jag går mot renhetens ohämmade kreativitet, och misslyckas därför inte.

Allt är ju verkligt egentligen. Är för besatt -går på SVAREN; förustägbarhetens själsiga anspråk -det första jag gör; och STANNAR där! Har ju avsikten I MIG egentigen.

Måste "släppa" metodikerna som min närvaro-identitet; de arkiveras i mitt intellekt som skapar flexibla utbyten hur som helst. Göra detta utan att hålla på att "förena" mig (illusoriskt) med GAMLA självvärde-aktioner, med psykologispråkets intiver, osv.


* Återgång till JAGETs enhet -- och därefter LIVETS receptiva väsens återupplivning *




 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0