Perverterad nätuppkoppling på distans
Mitt personliga liv: Satt ute i solen, fick redan fräknar i ansiktet. Anita ringde, trots hennes brist på de riktigt stora perspektiven, är jag osjälviskt förlåtande och accepterande inför de villkor hon som mammas väninna (tyvärr) skapade. Det gäller att ha distans; byter vinkelförhållande. Förstår meningslöshetens glorifierade nostagliska mening hos mänsklighetens uppväxt, inget konstigt -men ingenting att söka sig till. Tänk tanken på något helt nytt. Insöp den tomma seriositetens cyniska medvetenhet imorse, och konfrontaterande insikt om ev. livslång absolut förstörelse, med tanke på den dominanta medvetenheten i de kvarstående "skador"; dvs. strukturerna man BLIVIT genom att distansera sig till en utmärkt komplex tomhetscentrerad självständighet, ifrån den ständiga konflikt i hemmets absurditet som lagt grunden för dessa systems utmaningar och effekter/resultat. Jag har ändå alltid möjligheten till ett nytt liv.
Hanna vakande, hon trodde mamma var hemma, hon är inte i skolan. Fick en inre vision/självfantiserad helhetsöversättning, om läkaren i Norrtälje som jag söker säkerhet i form av förståelse/stöd, när situationen med St. Göran skadat mig, med sina bakomliggande riktigt förvrängda analyser. Mig själv öppet sårbar -i det sanna uttryck som är mitt verkliga jag, själv omedveten om det förstås -men att denna djupa komplexitet existerar som min egen kreativa flodvåg. Meningen med detta var att jag annars -utan min desperations avslöjande, går i omedvetna självbedrägerier -upphållandes av intellektuella arketypiseringar, som endast är utanförkroppsliga analytiska fält, bortom all verklig integrering.
Jag slog i nederbenet och fick ett rejält blåmärke/utgjutning, när jag skulle svara i telefonen för en halvtimma sen. Det intressanta med detta tema av fysisk oförutsägbar dramatik, är att jag aldrig riktigt ens reagerar. Vilket sedan får mig att förbryllas, det sunda förnuftet börjar väcka min UPPMÄRKSAMHET -vilket sakta kickar igång min identitets spårprogram, inuti dess eget sinne.
Hanna vakande, hon trodde mamma var hemma, hon är inte i skolan. Fick en inre vision/självfantiserad helhetsöversättning, om läkaren i Norrtälje som jag söker säkerhet i form av förståelse/stöd, när situationen med St. Göran skadat mig, med sina bakomliggande riktigt förvrängda analyser. Mig själv öppet sårbar -i det sanna uttryck som är mitt verkliga jag, själv omedveten om det förstås -men att denna djupa komplexitet existerar som min egen kreativa flodvåg. Meningen med detta var att jag annars -utan min desperations avslöjande, går i omedvetna självbedrägerier -upphållandes av intellektuella arketypiseringar, som endast är utanförkroppsliga analytiska fält, bortom all verklig integrering.
Jag slog i nederbenet och fick ett rejält blåmärke/utgjutning, när jag skulle svara i telefonen för en halvtimma sen. Det intressanta med detta tema av fysisk oförutsägbar dramatik, är att jag aldrig riktigt ens reagerar. Vilket sedan får mig att förbryllas, det sunda förnuftet börjar väcka min UPPMÄRKSAMHET -vilket sakta kickar igång min identitets spårprogram, inuti dess eget sinne.
Kommentarer
Postat av: Joakim Forsberg
skönt med fräknar, aj för blåmärke ;o
Trackback
