Scen 3456; repetion

Ca 20 minuter sen: Ber mamma skjutsa mig -vilket hon anser acceptabelt.

Allting händer under några minuter. Jag sparkar av en list på bilen -för att uttrycka min själsliga önskan om friheten -på det döda sättet, igen.


Mamma ringer mig hem; och föreslår på illusoriskt ALLVAR att jag ska ringa hjälpnummer "när du känner sådan ilska".

Jag har inte ens fått uppleva min egen ilska -jag är helt lugn.

DET ÄR INTE MINA SAKER. ELLER DINA. ALLT ÄR VÅRT.

Nu är allt mycket barnsligt -vems fel? Jag bor inte här.


Nu blir pappa flickig igen. Detta skulle varit sidorna 45-89 i min dagbok 2001. Så var det också.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0