Självrelatering
Minns när jag åkte till astrologen åt söder när jag var 16. Mamma sa "-får jag ställa dig en personlig fråga?" till en kvinna. Hon skulle fråga var trekanten låg, men eftersom hon är så vilsen kan hon inte uttrycka sig. Kvinnan som bröt lite finskt blev jätteupprörd.
Uppskattar svenska kortfilmer. Finns en som jag tror heter så; Trekanten alltså -med min fd. granne från Bällsta, som jag såg i gamla stan i somras -fan vilket vrak jag var. Vet inte om hon fortfarande har tandställning -hon satte ju in en på barnprogrammet. De sa att hon flyttade till Årsta. Har en märklig romantisk facination för fulsnygga trashiga lägenheter i städer. Tittade ju med familjen på en där, och i vad heter det.. Gullmarsplan, och det andra stället. Mamma har alltid skyllt på mig för att det var jag som "hittade" det här huset på hemnet -vilket förstört hennes liv, pappas liv. "-Vi kan inte ha det såhär längre". Pappa sa så i förrgår morse, när jag hade hållt på att elda upp mitt inre i panik. Gustaf låg vaken hela natten. Frågade vad det gällde "-en grej om gräsmatten bara".
Signs -på bussen till Luleå juni 02. Träffade min kusin för första gången sen jag var liten. Allt känns förstört. De var det då också. Pappas bror påstod att det var något fel på mig -inte hans fru dock. Trodde jag skulle bli jättetjock av fettet i kycklinggrytan med grädde och ärtor, och laxpuddingen med smör. Hjortron. Men jag minns att jag försökte vara "perfekt" hela tiden. Jag kan inte uppleva min egen mognad -nu har ju alla växt över mig emotionellt. Det är kränkande. Har alltid undrar varför inte Hanna och hon Elin som är 3 veckor yngre, kusinbarnet, inte kan lära känna varandra. Hanna red ju också.
Hela min släkt besitter ju ett rykte om mig. Tänkte åka till min kusin i Skövde -men hon ljuger inombords. Tänkte rida på hennes islandshäst, och leva exilt.
Förstår inte hur de ska kunna tro på mig.
