Tidigare övergångar

Skrivet: 17 Maj 2008 22:36    Ämne: Re: Den vedervärdiga glädjen.

Upptäckte mig själv tänka på exakt detta på bussen ikväll, bemästrade det vidriga småleendet, och erinrade mig om denna tråd, som jag knappt läst. Har undvikit bussar förut eftersom det intensifierade min depressions komplexitet och bekräftade mitt utplånde personliga människovärde -bara av stilleståndet; och "fulheten" jag ofta sett omkring mig -det undertryckta kollektiva själv-hatet, osv. Men ja vadå? Där har vi "bubblan" -min projektion. (Kände att jag var tvungen att skriva ner detta, eftersom jag inser att det jag annars hela tiden gjort i sådana propotioner att man inte tror att det är sant -är att jag ständigt "dikterat min berättelse" -skapat ett slumpmässigt helvete, där allt verkar "hända" mig -samtidigt som jag ställer mig utanför allt oberörd, och mår jättedåligt av den ständiga ritualen -samtidigt som jag "ser sanningen" -kris.)


Du, det har blivit såhär eftersom du drogat bort egot, eller missförståelsen om -vilket är bra. Saken är bara att man fått en sån stor förståelse för det här med att SKÄMMA UT SIG -vilket gör att man kan alternera mellan de två ytterligheterna ganska labilt -och däri ligger den osanna glädjen.

Den objektivt maniska lyckan är en överdriven LIVSLUST som inte förstår hur att DÖ -den kroniska meningslösheten råder. Allting finns -men vem är egentligen då "jag"?


När jag varje dag "suttit" och larvat mig över "mitt" lidande -har jag tvångsmässigt ägnat mig åt den falska förälskelsen, -det absolut värsta jag vet. Alltså -inte personligt inriktat -utan till allt jag vidrör. Den urvattnade sceniska lyckan/ bisarra avstängdheten/distansen = EGO-PROJEKTIONEN. Det är det som finns kvar i anspråk av egen person när man fattat allt; men inte transcenderat "tiden". Därför rör jag mig alltid instiktivt bort från det patetiska -rädslan för den linjära storheten som det "går ut på" att förstå -vilket personligt mentaliserats som ett skämt -AV REN STOLTHET/egoism.

Exakt så.


Satt egentligen på bussen och tänkte på att skriva ett inlägg -eftersom jag ville ha hjälp, men vet ju själv att jag alltid har svaret färdigt på en armlängds frekvens. Glömmer bort det -och ser inte mitt eget orsakssammanhang. Ganska roligt egentligen.


Hur blir man då av med den hänsynslösa transparenta "stoltheten" -och inte bara blockeras?

Den "påtvingade" hänsynslösheten -att man måste "följa normerna" är den onödiga djupa blockeringen.

Andra sidan av detta; är att jag faktiskt hela tiden skulle kunnat dela ut kunskapen och och hjälpen -alltså rörande det individuella-personliga. Skulle kunnat sagt hur man slutar göra för att röka, osv. I klarspråk - sanningen om "TID OCH RUM"! (Cyklicitetens synkronicerade väsen -eller vad man ska kalla det.)

Gör detta någon gång sällan -men drar mig alltid tillbaka in i mig själv igen; och går på tomgångskörning -äter "frukost" fast jag inte är hungrig eller liknande -jag är överbevisad i mig själv sedan länge. Jag förstår vem jag är upplevelsemässigt, en aning, ibland -återerövrar min "sexualitet" -men det öär svårt att få en VARAKTIG självrelatering! Jag kan liksom genom meditativa filosofier/verklighetsassimileringar vakna som "urpsrunget till allt" -men inte "avskuret"/personligjorts -av skäl. Det är min "förvirring" -jag upplever att "inga säger" vad jag gjort, vem jag är -samtidigt som de pratar om min identitet, om vem jag tror att jag är osv, mina problem så som jag upplever dem (människor jag har ankytning till förstås -förutom i de naturvidriga smärtorna jag lett mig själv in i vid få korta tillfällen.)

Måste träna mig i att vara mig själv -det är svårt. Förstår inte att det är så lätt. Är fortfarande ofta mycket driven av illusioner -om de "andra" sagt är det "naturliga" -hur mycket man behöver sova eller äta och sådant.


Det absolut VÄRSTA med allt det här -är när vi människor tenderar att säga att "ingen vet", "inte ens vetenskapen förstår" etc. -och samtidigt att "bara kärlek behövs, kom med oss" -där är utanförskapet och självföraktet, och man "fattar inget" i projicerade alterneringar.


(17 Maj 2008 21:29)

Arketyperna finns utanför oss -men det betyder inte att vi är dockor. Vi är både den skyldige och den oskyldige, annars skulle vi inte kunna bevisa vår renhet. Det strukturerade kaosets isloering leder till begrägliga fingrar och perversioner -åter sorg.

Hatar att upprepa en intellektuell repertoar -eftersom jag snappar upp de "manipulativa" icke-målen så lätt när jag inte har ett djupare syfte, så jag citerar mig själv från tidigare idag -passagen debatt astrologi. Ni kan gärna blicka över de kollektiva "medvetandestrukturerna" utanför individualiteten där, för att förstå vår mentala smärta -jag vet att många här har sett igenom att allting är "samma saker" -det är jävligt jobbigt när "taket" försvarar sin identitet som "dold" sen begynnelsen.

Okej.

Det viktigaste är att tillsammans konfrontera köns-teatern inom oss själva och det kollektiva -vilket de flesta instinktivt VÄGRAR av "naturliga skäl". Kanske behövs det ett andra kritiskt genombrott för att FÖRSTÅ att urkristalliera identifikationen med den biologiska "rollen" -eftersom religionen/den förflutna tryggheten bygger på de feminina och maskulina patoset. Det som GÖR ONT INOM OSS -är mänsklighetens ägande-anspråk på den heterosexuella relationen, osv, osv. Jag MINNS att min identitet DOG INOM MIG som liten när släktingar osv, "bytte blöja" på mig, osv. Värsta var ju att födas av min mor förstås. Jag hade ofta "personliga paranoida halvpsykoser/misstankar" som typ 2-8;åring, där jag trodde/kände min mormor var en MAN, och så vidare. Såg igenom könsrollerna från början; vilket gav en mentalt-sexuell brådmogen isloering som typ 2åring -"makt".

(Grejen är att vi måste KROSSA sexualiten; _det förflutna_ -maktkontraktet mellan man/kvinna..) Då uppstår mänsklighetens SEXUELLA FRIHET -som kallas kärlek och kreativitet. Vi får göra vad vi vill. Vi kommer härifrån.

Alla som DÖR just nu väljer konstens perfektion för att VÄCKA OSS! Jag säger detta helt allvarligt. Öppna ögonen.



Är "mänsklighet" för er att bryta igenom och kunna "sörja med hela hjärtat" för "stackars barn"? . . .



Det värsta är när folk håller på och kallar några få utvalda för "konstnärsskäkar" t.ex.

I framtiden kommer vi uppleva VARANDRAS planet-tecken-placeringar genom ETT MINNE AV DET VI VAR; innan vi förstod att vilka vi var. Fattar ni inte det? Och förstår ni vad det innebär?

Vi kommer först inse att det bara finns en arketyp av varje..


Begrunda detta:

Jag fick en överväldigande uppenbarelse vid min tidigare vistelse på forumet -okej, alla kan studera mina texter närmare för bevismaterial och refernenser. Drar mig för att prata om mina upplevelser -eftersom jag lätt blir utmålad som det identifierade jag-begrägeriet/helgonfiguren när andra och jag själv känner sig avvisade -ingetdera ställer upp på, förstås. Men okej -jag kommer till det viktiga här..

Jag gjorde anspråk på mig själv -mitt JAG, som "urspunget" -vilket är sant förstås; grejen var bara att jag bara såg det "naturliga", vilket slutade i viss pinsamhet.




20: 35 Nu blir jag arg. Sitter på pappas jobb -hade ett ärende på denna dator. Satt just och tänkte på hur svår min personlighet har att passa in; eftersom jag slutar fungera när jag tvingas anpassa mig till kronologiska "uppgifter" efter ett samhällssystem. Förstod hur en bekant har det, som förföljt mig mycket, för att jag aktivt försökt hjälpa honom med hans kris med familjen och "psykoserna" i drygt 3 år -han har blivit diagnosiserad som Asperger. Okej -det som hände var att pappa som går runt nervöst -säger att jag lika gärna kunde skrivit "det här" hemma -jag mådde mentalt dåligt hemma, drog ner mig själv i gamla "missbruk" -så jag åkte till min fars jobb -eftersom jag ville ha mentalt space, tänkte skriva ut saker, eller dra till en kompis senare, nära härifrån osv. Berättade för honom att jag liksom fick en IDÉ här -min enda chans till nytt liv. Men det går inte att "överföra" -han attackerar mig genom känslorna bara med att jag är oplanerad -indirekt. Hatar detta. Precis såhär är det -TROR JAG (verklighetsbild!)

(Känner också nu äcklet -jag får syn på mig själv. Återkommer till detta -skrev ner en kort anteckning på bussen, som jag ville publicera som det oupplevda identitetsskapande det annars ständigt slutar med..)


Fortsättning:

Det är inte nödvändigt att gå in på detaljerna -men jag blir nedsövd, eftersom alla omkring mig blir "oroliga" över mitt "dramatiska" beteende -de tror alltså att de ÄGER mig ("-vi såg att du var en flicka som kanske skulle vilja göra dig själv illa".) <--- !

Vaknar upp och har "lost my mind" -jag har inget medvetande, "vet inte var jag är" -endast spår av KONTROLL "är jag" -känner extrem smärta över att separerats från gud/källan/mitt jag -fysiskt; allt jag är "är kroppen" <--- förlossningsmärtan; som är totalt missförstådd, ang "behoven". (Samma smärta upplever vi ju alla idag -fast inte lika koncentrerad, och djävulskt invecklad i komplikationer vi drar oss för att vidröra öppet totalt.)

Steg 2: Står inte ut med smärtan -detta var exsorism. VILL INTE våldtas av mitt FÖRFLUTNA. Jag har aldrig velat bli älskad av min mor på ett uppenbart sig, helt ärligt. Men jag somnar -och vaknar som "Kvinnan" -och förstår vilka oerhört primitiva spår vi/de tvingas underordna sig genom -eftersom vi inte penetrerat naturens väsens sanning. Detta är förstås den stora kränkningen när jag blir identifierad (Pluto) som en "tjej". Min mamma har dessutom berättat -hur hon "visat upp" mig för alla eftersom jag hade sådant speciellt hår, osv -som hon trodde att hon var upphovet till; eftersom hon hade ätit "Öljäst", osv.

(Vet precis hur detta är; hon går genom sina barn -är beroende av vårt MÖRKER -som "är" hon själv; för att försvara sin identitet -det extravaganta --eftersom hon kan kolla på TVn och se de "proffesorer" som hon träffat i VÅRT NAMN -som hon försökt sälja som "något speciellt" -för att inkassera sitt eget värde. Hon har under hela barndommen sökt för mig och mina syskon -dyslexiutredningar, myriader av diagnosictiska kontaker.) <-- Hell.

Okej -är ni med? Men eftersom jag är smart VÄGRAR jag underordna mig MASSANS HIERAKIER; utan gör med en stor mental kraftinsats mig själv till den jag "var innan" efter några timmar i förnedringens halvaccepterande; tvingar tillbaka mig själv i "lidandet" -drömmen jag levde i; hjärtats klassiska sorg över mänsklighetens ickeförstålse, osv.

Varför? Jo, för detta är min SJÄL! <-- Som är en VISION (påväg)

INTE en könsroll; "den ena eller den andre" (människans undermedvetna ilska/smärta/dysfunktion)

Jag har aldrig varit förvirrad angående min identitet tjej/kille -har sett mig mer som "ingenting" i identitetsproblematiken. Vet ju att allt bara är ett spel -har aldrig någonsin sett någon inre skillnad mellan det manliga och kvinnliga genom köttet -vilket inte är samma sak som att jag inte ser individualitet och det maskulina, feminina.

Först nu har jag börjat försöka få respekt för mig själv -som urvisionen innan skapelsen; MIN EGEN INDIVID -inte bara transcendensen och skönheten. Och jag är en kvinna -det är henne jag minns; vilket är självklart, jag är ju född som det.











Vi kan se "förlåtelsen"/tomheten -drömmen vi skapade, när vi öppnar upp för de VERKLIGA SVAREN -utvägen. Jag älskade mina föräldrar som liten -för berättelsen och staden. Det är skönheten jag ser när jag går tillbaka till pre-närvaron och de transcenderade tidslinjerna. Vad jag gör här.. även om jag inte har en aning. En balans mellan de polerna måste vi ta hand om -då kommer det meningsfulla djupa världarna tillbaka.



18 Maj 2008 13:08

Men vad gör vi då?

Jag vet lösningen -det är något vi inte ens känner till. Människan har aldrig fått chansen. Vi måste dö -förstår ni inte det? Jag ska skriva ner konkretiseringen kort lite senare. Egentligen är det väl inte bråttom -brukar tänka så, men det är lathet -en av mina förflutna betingleser. Motsägelsefullt eftersom jag kanske har ett av världens största frihetsbehov, men vad tror jag egentligen?


Fundera över detta: Vad är värdighet? (Kanske den största frågan.)

Uppriktigt är jag förvånad över hur lite många värnar om ansvarstagandet för minnet -så vi kan börja magnetisera temat. Vi sitter inne med sanningen -det är inte speciellt ädelt eller moraliskt. Vad sätter man i första hand? Familjen? (Flocken? Gammaldags evolutionen baserat på myten/vetandet om överlevandet?) Okej -what happened if livlinan är drömmen, visionerna, världarna, andra livet, vi aldrig kan nå tror vi?



Skrivet: 22 Maj 2008 01:18

Jag känner mig ungefär som världens sämsta människa -eftersom jag inte kan uppleva mig som en "bra människa" -jag är så avundsjuk på alla som lyckats med medmänsklig kärlek mer än jag.

Som jag sa: det där jag skrev om att kroppen är filtret för gud; att ljudupptagning harmoneras när man "öppnar hjärtat" -DET är ILLUSIONEN; och "elden" (usch) -VÄND INÅT i sig själv-till sig själv!!! Extremt illusoriskt (det man känner omkring sig är sin egen alternerande skugga/alternerande själv) -Vilket jag mötte kort i RÅFORM när jag konfronterade mina förflutna rädslor -genom attack utifrån som visade allt jag INTE är egentligen (stod inte ut med hela situationens extrema undertryckta existens-panik, och slutade äta/dricka/sova ett tag, osv.)


Det är inte ens en "person" jag älskar (eller "mig själv" i relationer, osv).. det är MÄNNISKAN -och den ständiga FRÅNVARO från den. Så känner jag. Det är mitt kärleksuttryck; mitt LIV!  

Barndomsminnet av min far är bara hans VÄNSKAP brevid mig -i det stora havet av sanningen, filosofi, och gud -som är den första älskaren. Innehållet; mitt hjärta.


Jag tycker inte människorna är mänskliga -vi har inte BLIVIT människor ännu, den stora massan alltså. Men jag älskar individer -idéen om dem; när jag sett deras vackra värdiga inre värld -som jag blir "avundsjuk" på, eftersom jag skäms för mig själv, och mitt mänskliga förfalls rotade frånvarotillstånd. "Kärlek" bara intensiferar mitt självförakt egentligen.

MEN JAG ÄR JU TROTS ALLT SÅ JÄVLA HELTIDS-DESPERAT OCH INTENSIV -min rörelse har inte MANIFESTERATS ens! Pga. av mina vaga rädslor, vill inte visa upp skuggsidans självbild -barnet/den vuxnas -ickeupplevda ej transformerade syntes. (Men jag gör det nu -visar min totala OBRYDDHET och kärlekslöshet -i sina paradoxala extremer.)

Är så jävla distanserad för närvarande -förlorade mitt Jag när jag opererades som 13åring, och upplevde kort efter en mild kaotisk fragment-skälvade av kronologisk tiduppfattning (deep depression); detta skapade en KULTURELL (TIDSMÄSSIG!) ALIENERING av extremt mått -därefter.... Blev "egolös" utan att VETA OM DET -i ett helvete; distanserad och från-kopplad allt jag någonsin "ägt". Verkligen. Men det var ju bra; allt var dolt i djupa fysiskt bunda behov då -vilket ledde till "tumören" för det första..

Har långsamt, succesivt gått imot en fullständigt renande upplösning med alltet, enheten -OCH teatern. (Är inte där en, dock.) Alla OSYNLIGA traumatiska händelser/minnen/närvarande skeenden -ställs mot väggen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0