Backstreet dream

En text jag skrev på filosfiforum. Fick en känsla av att jag skulle arkivera den här, vet inte varför.

This is. . . . . naked eyes looking through glass, spelling something maybe I starting to realize,

really, It's real -everything that's mine, and maybe strange ..in this way

JÄVLAR -jag säger bara det. Men dåså.










Taking the long way around    or    the road to hell?



Tunnel vision, -and the barometer....


shortcuts, ..to a desired end......

[25 Feb 2008, 20:28 -i rasande fart.. (Storstädning!)]








H A R D    W O R K









Something ....divine, pushing.

Legat ute en timma kanske. Ingen mening med det. Min självupptagenhet och själssökande identitetsråhet säger sitt, typ. Men endå vill jag gå ut och lägga mig i solen igen -trots att jag inte ens gillar värme! Men detta är bara för att "experimentera" med min fysik och se om jag vill bli solbränd eller inte, om det skulle lyckas med tanke på min långsammare hantering av processen. Och detta säger ALLT om det jag just pratat om.


Tvingande ärlighet: Samtidigt vet jag precis hur jag i den mental-labila stiltjen går rakt mot mina vaga, döda kärleksavsikters dunkla känslor i sig, som annars också -då DOLT, upphöjt i dimmig omvänd vaken-sömn; 24/7.


Ska försöka fördjupa det RIKTIGA med verktygens föraningar och öppna pseudo-semi-crazyness. Ta reda på var MÄNNISKAN tog vägen. Alltså -jag behöver verkligen det påtagliga och ärliga i min MER än överdrivna ärlighet.



Men det löser sig inte i riktigheten med förutsägart "klarspråk" som detta -det här är.. oreda, genom strukturens BESATTHET OM SIG SJÄLV! Det handlar istället om att släppa taget och värdera det verkliga bakom jagets blyghet för sig själv.

Det roliga var att jag loggade in med intentionen att skriva om mammas patologiska handling i att ringa till pappas mobil (jag svarade) och säga att hon träffade en man nere bland radhusen som ser likadana ut som våra -vilken sade att han "pendlar till stan".. (För att alltså totalskifta brutalåsikt igen, och visa på hur BRA det kan vara att bo som vi gör -trots allt dominerande "skrik" om hur vi har det, och hur hon "tvingats" hit, egentligen vägrade skriva på papperna. Ganska lång tid överlastade hon sitt eget ansvarskaos på mig -eftersom det var jag som hittade huset på internet -02, och "hotade" henne med att vilja flytta hit.) Vet inte vad man ska "säga" -dvs. hur att bekämpa skadan på renast sätt, där man inte riskerar att bli förföljd av henne -IGEN.

Jag ser alltid direkt vad människor i deras meningskapande kan göra för att få bekräftelse och känna sig "värda" den. Därför har jag instiktivt motarbetet allting som inom det ALLMÄNT strukturerade, inom "systemen" i kulturen -dragit mig så långt bort från self-expression som man kan komma. Samtidigt är detta en inre lag i naturen -att undgå att komma för nära sig själv. Skulle alltså aldrig någonsin försöka mig på att "klättra upp" på den soliga behovsstegen efter konventionella riktlinjer, med löften om den sceniska belöningen. Många gör som jag. För sanningen är att när vårt LIVS MENING -dvs. individualitetens SANNA dramatik, av dunkla anledningar fastnar i bondage, mentala burar, bortträngda rädslor, och så vidare -det är då vi "döljer" vårt SJÄLV inom all sorts flummig KREATIVITET -det enda som blir "roligt" eller intressant för oss, till slut. Minst lika dominant och uppblåst hur som helst -vi ser om varven igenom oss själva, men den förlorade tidsmissbrukaren i oss FLYR snabbt i all botten av självförakt och intentsägande tomhetscentrering.

Nu handlar ju detta om så mycket mer -vår innersta önskan, kanske mystiska arv, eller djupaste mänskliga sanning.. Den RENA kärleken i egots uppgivande och transpersonella känslontensitet, när våra inre ambitioner och fragmentariska assimileringar, kaotiska passiviserade upplösta kärlekssignaler -icke-överenstämmande med den linjära verklighetens behov av fristående drömvävar ..Kollapsen, det kroniska trasslet är karman eftesom vi inte kan bevara sanningen i erbjudanden om vansinniga omoraliska fake-tröst-versioner.


Mänskligheten får börja stå upp för sig själv och tala om hur vi har det. På riktigt. Allt är ganska konstigt egentligen.

..tänkte på, är begripligheten och behovet av "sunt förnuft" för att hitta en relaterande verklig mening, och struktur av den.

Det är viktigt att inte lämna bort sig själv till omedvetandets kontroll -och fly in i det ANDRA implicit fört över på en, som det kvinnliga och "godkända" -i blind upprepning. Då blir tillvaron ovärdig och lös. Eftersom det är en stor icke-förnyelse, vilket långvarit förbittrar.


(Sådant handlar om att man finner sitt värde, genom igenkänningen av andras "mönster" i den sociala trendens ganska stora meningslöshet.)


Jag FINNS i den mänskliga känsligheten, bakom ruinerna -och har alltid ett PERSONLIGT genuint värde att erbjuda i mitt behovsskapande i individualitetens uppbyggande av varkatig FRIHET.

Börjar få ordning på saker. Det som gör ondast är egenförstålsen för hur djupt rotad "tvången" sitter -och ofta vill man helst försökta fly från konfrontationen -då vant in i mental bortkopplad frånvaro och ritualiserade MINNEN -som söker integrera sig i utanför sig själv, i sitt KONTROLLTVÅNG.

Blev uppmärksam på hur personligt omoraliska handlingar och egoism för mig in i KRIS-tillstånd och labil frustration.


Det svåraste -men enda healandet förstås, är att erkänna alla delar, alla olika "plan" som jag SEPARERAT mig genom, som mitt hela själv. Förstår ju egentligen, om jag tar det stilla, att allt jag emotionellt "föreställt" mig som någonting bortom eller utanför mig, alla de "andra" som jag värderat utifrån egna skillnander -är självprojicerade trauman/kulisser som hindrar mig från att landa i min egen självrelaterande hela upplevelse. Och allt det här har jag bara HITTAT PÅ -alla meningsskapande dramatiserade "attacker" utifrån...  När konfrontationen tas på allvar ser jag ormens rörelse, och min hemliga genuina intention att fullfölja min integreringsrörelse i ett fullföljande av hela BILDEN, så att jag kan hitta den riktiga UPPLEVELSEN av föreningen av min historias djupa ambitioner.

Men jag råkontrollerar fortfarande min natur helt -av goda skäl har jag brutalt LURAT MIG SJÄLV under hela existensen. Jag måste ta reda på vad det är jag sårats så av, vilken uråldriga FÖRLUST det handlar om. Det här handlar ju om mig själv -även om jag plockar in föreställningar av neurotisk jagosäkerhet, så är det fortfarande ett inre skådespel med många rum.



Tänkte åka till Täby kanske, vet inte om jag gör det. Har ett ganska påtagligt förnyelsebehov -men är inte så egentligt stressad. Jag behöver planera mitt överlevnadsintresse som jag en gång gjorde mer varsamt och förnuftigt. Lite löjligt i sin signatur annars liksom.

Människorna har TAPPAT sin VÄRDIGHET. Varför skulle vi annars vara "rädda om den"? Varför skulle annars kontrollbehovet existera! Kommentarer? Reflektioner?


"Hat" är samma sak som avundsjuka, som är samma sak som förlorat värde/"ta tillbaka" = attraktion. Vi; människan, älskar varandra.

Det är dags att MAGNETISERA TEMAT...


Vissa saker som skrivs här är fantastiskt löjliga. Som om det skulle vara någon skillnad att sparka varandra på smalbenen under en fotbollsmatch, som någon annan stans -vi FÖRSVARAR väl alla SANNINGEN. Det här är mer än överbevisat, mer än korkat -alla är delaktiga.


När vi DÖR -totalt- renar oss från allt det vi varit, kan vi totalt älska döden igen; förlusten/sorgens ständiga NÄRVARO = KÄRLEKEN.

Det är då vi "verkar utan att synas" -mitt uppe i konserten och estetiken. Varje människa har ett djupt behov av KONST. Vi har dött för varandra (eller behöver göra igen!)

Den första kärleken är JAGET; och DÄR dog vi! Vi såg något men glömde vad det var -det är det konst/estetik handlar om.


Men vi inser i vår isolerade kroniska sorg någongång att LIVET, Gud -allt det vi vidrör omkring oss -hela tiden känt SAMMA KÄNSLOR för oss i ett polariserat klimatförhållande. Chocken över detta är stor -vi kommer aldrig kunna TRÄFFA vår älskare! Sex är att BLI IDENTIFIERAD -men om konsten saknas i något av de andra livsområdena, om allting inte hänger ihop -finns bara dödslängtan och det dolda föraktet.



Minnet kommer komma tillbaka -vi kommer förstå närvaron i historian till varje enskild individ. Gud kommer BLI EGOT -och vi "dess barn". Våra själar kommer bli varande i kroppens perfekta individualistiska förverkligande. Såsmåningom kommer vi förstå att det är vi -mänskligheten, människan, som hela tiden VARIT GUD. Det rena, vänliga, ädla, ryska.


Ä n t l i g e n -kommer vi slippa identifiera oss med teckenarketyperna -egot är inte människan. Vi är något större.


Vi längtar efter att kylan och kontrasterna ska rinna i hjärtat.


Varje människa har en naturlig inre önskan om att BEFRIA sig från det biologiska förflutna -och bli en riktig människa. Samtidigt som vi alla har en längtan tillbaka till det -vilket är mänsklighetens möjlighet till "förökning"; ansvarstagande och värdigt. Det handlar inte om självprojicerad glaumorös dominans -med egoisiskt anspråk, utan om MÄNNISKOR! Ingen äger ingen.


Utvägen till befrielsen ligger i ärligheten. När vi av en "privat" outgrundlig anledningen inte "vill svara" -eftersom vi INTE vet VARFÖR vi vet -där ligger döden begravd. Och där är missbruket -förutsägbarheten. Den "heliga" kontrollen är pur lögn.

Världens största självbegräderi avklätt. När vi tillsammans erkänner modet, när vi erkänner att vi alla alltid varit en och samma.. När vi krossar MYTERNA och BLIR MÄNNISKOR -sätter ömsesidig vetskap -"jaget"- i första rummet; templet. Kärlek är känslan i vattnet, havet och musiken. Det är dags att BYTA ROLLER -och sluta fixera våldtäkten!

.
.
.
¤ Ville vi inte veta varför sa vi? . . . Var inte det själva löftet, kontraktet?
.
.
.


- Förståelse - Mänskligheten får på detta sätt ETT NYTT LIV, äntligen.

Skrivet: 17 Maj 2008 22:36    Ämne: Re: Den vedervärdiga glädjen.

Upptäckte mig själv tänka på exakt detta på bussen ikväll, bemästrade det vidriga småleendet, och erinrade mig om denna tråd, som jag knappt läst. Har undvikit bussar förut eftersom det intensifierade min depressions komplexitet och bekräftade mitt utplånde personliga människovärde -bara av stilleståndet; och "fulheten" jag ofta sett omkring mig -det undertryckta kollektiva själv-hatet, osv. Men ja vadå? Där har vi "bubblan" -min projektion. (Kände att jag var tvungen att skriva ner detta, eftersom jag inser att det jag annars hela tiden gjort i sådana propotioner att man inte tror att det är sant -är att jag ständigt "dikterat min berättelse" -skapat ett slumpmässigt helvete, där allt verkar "hända" mig -samtidigt som jag ställer mig utanför allt oberörd, och mår jättedåligt av den ständiga ritualen -samtidigt som jag "ser sanningen" -kris.)


Du, det har blivit såhär eftersom du drogat bort egot, eller missförståelsen om -vilket är bra. Saken är bara att man fått en sån stor förståelse för det här med att SKÄMMA UT SIG -vilket gör att man kan alternera mellan de två ytterligheterna ganska labilt -och däri ligger den osanna glädjen.

Den objektivt maniska lyckan är en överdriven LIVSLUST som inte förstår hur att DÖ -den kroniska meningslösheten råder. Allting finns -men vem är egentligen då "jag"?


När jag varje dag "suttit" och larvat mig över "mitt" lidande -har jag tvångsmässigt ägnat mig åt den falska förälskelsen, -det absolut värsta jag vet. Alltså -inte personligt inriktat -utan till allt jag vidrör. Den urvattnade sceniska lyckan/ bisarra avstängdheten/distansen = EGO-PROJEKTIONEN. Det är det som finns kvar i anspråk av egen person när man fattat allt; men inte transcenderat "tiden". Därför rör jag mig alltid instiktivt bort från det patetiska -rädslan för den linjära storheten som det "går ut på" att förstå -vilket personligt mentaliserats som ett skämt -AV REN STOLTHET/egoism.

Exakt så.


Satt egentligen på bussen och tänkte på att skriva ett inlägg -eftersom jag ville ha hjälp, men vet ju själv att jag alltid har svaret färdigt på en armlängds frekvens. Glömmer bort det -och ser inte mitt eget orsakssammanhang. Ganska roligt egentligen.


Hur blir man då av med den hänsynslösa transparenta "stoltheten" -och inte bara blockeras?

Den "påtvingade" hänsynslösheten -att man måste "följa normerna" är den onödiga djupa blockeringen.

Andra sidan av detta; är att jag faktiskt hela tiden skulle kunnat dela ut kunskapen och och hjälpen -alltså rörande det individuella-personliga. Skulle kunnat sagt hur man slutar göra för att röka, osv. I klarspråk - sanningen om "TID OCH RUM"! (Cyklicitetens synkronicerade väsen -eller vad man ska kalla det.)

Gör detta någon gång sällan -men drar mig alltid tillbaka in i mig själv igen; och går på tomgångskörning -äter "frukost" fast jag inte är hungrig eller liknande -jag är överbevisad i mig själv sedan länge. Jag förstår vem jag är upplevelsemässigt, en aning, ibland -återerövrar min "sexualitet" -men det öär svårt att få en VARAKTIG självrelatering! Jag kan liksom genom meditativa filosofier/verklighetsassimileringar vakna som "urpsrunget till allt" -men inte "avskuret"/personligjorts -av skäl. Det är min "förvirring" -jag upplever att "inga säger" vad jag gjort, vem jag är -samtidigt som de pratar om min identitet, om vem jag tror att jag är osv, mina problem så som jag upplever dem (människor jag har ankytning till förstås -förutom i de naturvidriga smärtorna jag lett mig själv in i vid få korta tillfällen.)

Måste träna mig i att vara mig själv -det är svårt. Förstår inte att det är så lätt. Är fortfarande ofta mycket driven av illusioner -om de "andra" sagt är det "naturliga" -hur mycket man behöver sova eller äta och sådant.


Det absolut VÄRSTA med allt det här -är när vi människor tenderar att säga att "ingen vet", "inte ens vetenskapen förstår" etc. -och samtidigt att "bara kärlek behövs, kom med oss" -där är utanförskapet och självföraktet, och man "fattar inget" i projicerade alterneringar.


(17 Maj 2008 21:29)

Arketyperna finns utanför oss -men det betyder inte att vi är dockor. Vi är både den skyldige och den oskyldige, annars skulle vi inte kunna bevisa vår renhet. Det strukturerade kaosets isloering leder till begrägliga fingrar och perversioner -åter sorg.

Hatar att upprepa en intellektuell repertoar -eftersom jag snappar upp de "manipulativa" icke-målen så lätt när jag inte har ett djupare syfte, så jag citerar mig själv från tidigare idag -passagen debatt astrologi. Ni kan gärna blicka över de kollektiva "medvetandestrukturerna" utanför individualiteten där, för att förstå vår mentala smärta -jag vet att många här har sett igenom att allting är "samma saker" -det är jävligt jobbigt när "taket" försvarar sin identitet som "dold" sen begynnelsen.

Okej.

Det viktigaste är att tillsammans konfrontera köns-teatern inom oss själva och det kollektiva -vilket de flesta instinktivt VÄGRAR av "naturliga skäl". Kanske behövs det ett andra kritiskt genombrott för att FÖRSTÅ att urkristalliera identifikationen med den biologiska "rollen" -eftersom religionen/den förflutna tryggheten bygger på de feminina och maskulina patoset. Det som GÖR ONT INOM OSS -är mänsklighetens ägande-anspråk på den heterosexuella relationen, osv, osv. Jag MINNS att min identitet DOG INOM MIG som liten när släktingar osv, "bytte blöja" på mig, osv. Värsta var ju att födas av min mor förstås. Jag hade ofta "personliga paranoida halvpsykoser/misstankar" som typ 2-8;åring, där jag trodde/kände min mormor var en MAN, och så vidare. Såg igenom könsrollerna från början; vilket gav en mentalt-sexuell brådmogen isloering som typ 2åring -"makt".

(Grejen är att vi måste KROSSA sexualiten; _det förflutna_ -maktkontraktet mellan man/kvinna..) Då uppstår mänsklighetens SEXUELLA FRIHET -som kallas kärlek och kreativitet. Vi får göra vad vi vill. Vi kommer härifrån.

Alla som DÖR just nu väljer konstens perfektion för att VÄCKA OSS! Jag säger detta helt allvarligt. Öppna ögonen.



Är "mänsklighet" för er att bryta igenom och kunna "sörja med hela hjärtat" för "stackars barn"? . . .



Det värsta är när folk håller på och kallar några få utvalda för "konstnärsskäkar" t.ex.

I framtiden kommer vi uppleva VARANDRAS planet-tecken-placeringar genom ETT MINNE AV DET VI VAR; innan vi förstod att vilka vi var. Fattar ni inte det? Och förstår ni vad det innebär?

Vi kommer först inse att det bara finns en arketyp av varje..


Begrunda detta:

Jag fick en överväldigande uppenbarelse vid min tidigare vistelse på forumet -okej, alla kan studera mina texter närmare för bevismaterial och refernenser. Drar mig för att prata om mina upplevelser -eftersom jag lätt blir utmålad som det identifierade jag-begrägeriet/helgonfiguren när andra och jag själv känner sig avvisade -ingetdera ställer upp på, förstås. Men okej -jag kommer till det viktiga här..

Jag gjorde anspråk på mig själv -mitt JAG, som "urspunget" -vilket är sant förstås; grejen var bara att jag bara såg det "naturliga", vilket slutade i viss pinsamhet.




20: 35 Nu blir jag arg. Sitter på pappas jobb -hade ett ärende på denna dator. Satt just och tänkte på hur svår min personlighet har att passa in; eftersom jag slutar fungera när jag tvingas anpassa mig till kronologiska "uppgifter" efter ett samhällssystem. Förstod hur en bekant har det, som förföljt mig mycket, för att jag aktivt försökt hjälpa honom med hans kris med familjen och "psykoserna" i drygt 3 år -han har blivit diagnosiserad som Asperger. Okej -det som hände var att pappa som går runt nervöst -säger att jag lika gärna kunde skrivit "det här" hemma -jag mådde mentalt dåligt hemma, drog ner mig själv i gamla "missbruk" -så jag åkte till min fars jobb -eftersom jag ville ha mentalt space, tänkte skriva ut saker, eller dra till en kompis senare, nära härifrån osv. Berättade för honom att jag liksom fick en IDÉ här -min enda chans till nytt liv. Men det går inte att "överföra" -han attackerar mig genom känslorna bara med att jag är oplanerad -indirekt. Hatar detta. Precis såhär är det -TROR JAG (verklighetsbild!)

(Känner också nu äcklet -jag får syn på mig själv. Återkommer till detta -skrev ner en kort anteckning på bussen, som jag ville publicera som det oupplevda identitetsskapande det annars ständigt slutar med..)


Fortsättning:

Det är inte nödvändigt att gå in på detaljerna -men jag blir nedsövd, eftersom alla omkring mig blir "oroliga" över mitt "dramatiska" beteende -de tror alltså att de ÄGER mig ("-vi såg att du var en flicka som kanske skulle vilja göra dig själv illa".) <--- !

Vaknar upp och har "lost my mind" -jag har inget medvetande, "vet inte var jag är" -endast spår av KONTROLL "är jag" -känner extrem smärta över att separerats från gud/källan/mitt jag -fysiskt; allt jag är "är kroppen" <--- förlossningsmärtan; som är totalt missförstådd, ang "behoven". (Samma smärta upplever vi ju alla idag -fast inte lika koncentrerad, och djävulskt invecklad i komplikationer vi drar oss för att vidröra öppet totalt.)

Steg 2: Står inte ut med smärtan -detta var exsorism. VILL INTE våldtas av mitt FÖRFLUTNA. Jag har aldrig velat bli älskad av min mor på ett uppenbart sig, helt ärligt. Men jag somnar -och vaknar som "Kvinnan" -och förstår vilka oerhört primitiva spår vi/de tvingas underordna sig genom -eftersom vi inte penetrerat naturens väsens sanning. Detta är förstås den stora kränkningen när jag blir identifierad (Pluto) som en "tjej". Min mamma har dessutom berättat -hur hon "visat upp" mig för alla eftersom jag hade sådant speciellt hår, osv -som hon trodde att hon var upphovet till; eftersom hon hade ätit "Öljäst", osv.

(Vet precis hur detta är; hon går genom sina barn -är beroende av vårt MÖRKER -som "är" hon själv; för att försvara sin identitet -det extravaganta --eftersom hon kan kolla på TVn och se de "proffesorer" som hon träffat i VÅRT NAMN -som hon försökt sälja som "något speciellt" -för att inkassera sitt eget värde. Hon har under hela barndommen sökt för mig och mina syskon -dyslexiutredningar, myriader av diagnosictiska kontaker.) <-- Hell.

Okej -är ni med? Men eftersom jag är smart VÄGRAR jag underordna mig MASSANS HIERAKIER; utan gör med en stor mental kraftinsats mig själv till den jag "var innan" efter några timmar i förnedringens halvaccepterande; tvingar tillbaka mig själv i "lidandet" -drömmen jag levde i; hjärtats klassiska sorg över mänsklighetens ickeförstålse, osv.

Varför? Jo, för detta är min SJÄL! <-- Som är en VISION (påväg)

INTE en könsroll; "den ena eller den andre" (människans undermedvetna ilska/smärta/dysfunktion)

Jag har aldrig varit förvirrad angående min identitet tjej/kille -har sett mig mer som "ingenting" i identitetsproblematiken. Vet ju att allt bara är ett spel -har aldrig någonsin sett någon inre skillnad mellan det manliga och kvinnliga genom köttet -vilket inte är samma sak som att jag inte ser individualitet och det maskulina, feminina.

Först nu har jag börjat försöka få respekt för mig själv -som urvisionen innan skapelsen; MIN EGEN INDIVID -inte bara transcendensen och skönheten. Och jag är en kvinna -det är henne jag minns; vilket är självklart, jag är ju född som det.











Vi kan se "förlåtelsen"/tomheten -drömmen vi skapade, när vi öppnar upp för de VERKLIGA SVAREN -utvägen. Jag älskade mina föräldrar som liten -för berättelsen och staden. Det är skönheten jag ser när jag går tillbaka till pre-närvaron och de transcenderade tidslinjerna. Vad jag gör här.. även om jag inte har en aning. En balans mellan de polerna måste vi ta hand om -då kommer det meningsfulla djupa världarna tillbaka.



18 Maj 2008 13:08

Men vad gör vi då?

Jag vet lösningen -det är något vi inte ens känner till. Människan har aldrig fått chansen. Vi måste dö -förstår ni inte det? Jag ska skriva ner konkretiseringen kort lite senare. Egentligen är det väl inte bråttom -brukar tänka så, men det är lathet -en av mina förflutna betingleser. Motsägelsefullt eftersom jag kanske har ett av världens största frihetsbehov, men vad tror jag egentligen?


Fundera över detta: Vad är värdighet? (Kanske den största frågan.)

Uppriktigt är jag förvånad över hur lite många värnar om ansvarstagandet för minnet -så vi kan börja magnetisera temat. Vi sitter inne med sanningen -det är inte speciellt ädelt eller moraliskt. Vad sätter man i första hand? Familjen? (Flocken? Gammaldags evolutionen baserat på myten/vetandet om överlevandet?) Okej -what happened if livlinan är drömmen, visionerna, världarna, andra livet, vi aldrig kan nå tror vi?



Skrivet: 22 Maj 2008 01:18

Jag känner mig ungefär som världens sämsta människa -eftersom jag inte kan uppleva mig som en "bra människa" -jag är så avundsjuk på alla som lyckats med medmänsklig kärlek mer än jag.

Som jag sa: det där jag skrev om att kroppen är filtret för gud; att ljudupptagning harmoneras när man "öppnar hjärtat" -DET är ILLUSIONEN; och "elden" (usch) -VÄND INÅT i sig själv-till sig själv!!! Extremt illusoriskt (det man känner omkring sig är sin egen alternerande skugga/alternerande själv) -Vilket jag mötte kort i RÅFORM när jag konfronterade mina förflutna rädslor -genom attack utifrån som visade allt jag INTE är egentligen (stod inte ut med hela situationens extrema undertryckta existens-panik, och slutade äta/dricka/sova ett tag, osv.)


Det är inte ens en "person" jag älskar (eller "mig själv" i relationer, osv).. det är MÄNNISKAN -och den ständiga FRÅNVARO från den. Så känner jag. Det är mitt kärleksuttryck; mitt LIV!  

Barndomsminnet av min far är bara hans VÄNSKAP brevid mig -i det stora havet av sanningen, filosofi, och gud -som är den första älskaren. Innehållet; mitt hjärta.


Jag tycker inte människorna är mänskliga -vi har inte BLIVIT människor ännu, den stora massan alltså. Men jag älskar individer -idéen om dem; när jag sett deras vackra värdiga inre värld -som jag blir "avundsjuk" på, eftersom jag skäms för mig själv, och mitt mänskliga förfalls rotade frånvarotillstånd. "Kärlek" bara intensiferar mitt självförakt egentligen.

MEN JAG ÄR JU TROTS ALLT SÅ JÄVLA HELTIDS-DESPERAT OCH INTENSIV -min rörelse har inte MANIFESTERATS ens! Pga. av mina vaga rädslor, vill inte visa upp skuggsidans självbild -barnet/den vuxnas -ickeupplevda ej transformerade syntes. (Men jag gör det nu -visar min totala OBRYDDHET och kärlekslöshet -i sina paradoxala extremer.)

Är så jävla distanserad för närvarande -förlorade mitt Jag när jag opererades som 13åring, och upplevde kort efter en mild kaotisk fragment-skälvade av kronologisk tiduppfattning (deep depression); detta skapade en KULTURELL (TIDSMÄSSIG!) ALIENERING av extremt mått -därefter.... Blev "egolös" utan att VETA OM DET -i ett helvete; distanserad och från-kopplad allt jag någonsin "ägt". Verkligen. Men det var ju bra; allt var dolt i djupa fysiskt bunda behov då -vilket ledde till "tumören" för det första..

Har långsamt, succesivt gått imot en fullständigt renande upplösning med alltet, enheten -OCH teatern. (Är inte där en, dock.) Alla OSYNLIGA traumatiska händelser/minnen/närvarande skeenden -ställs mot väggen.

Jag nådde min INRE NATUR ytligt men djupt, när jag efter begrundandets "löfte" uppmärksammade mina TANKARS "myt" -dvs. anledningen till att mina "ord till mig själv" ALDRIG "går in" -eftersom de just är uttryckta till den mottagande; det är en RUNDGÅNG; det är MIN PROJICERADE DÖD, och inget annat.. -Som alltså TRYCKER NER "Kvinnan" i mig, försöker ställa sig över mitt henne, i sin dumhet. Men; insåg att VETANDET är usprunget till tankarna -vilket FÖRDJUPADE "lugnet" i mig, och gjorde verkligheten mer rent solid, djup -GENOM mitt sinnes "vägledning".

Man "ställer sig längre bort" -och det renar verkligheten, och plockar fram nya värden i tillvaron, och tingen. Man blir mer medveten om vad man vill bevara och vad som är viktigt.


Det man kan uppmärksamma med detta, det är att man plötlisgt inser att den rituella identiteten är ett "bekräftelsetvång", man genomskådar alltså värdet i handlingarna -vilket leder till att man förstår sin gamla "feghet". Alla konster man lagt sig till med -typ meningen med att dricka en kopp te vid denna tidpunkt, ser "perverst" ut. (Det är som att ha försatt sig i en illusorisk låtsaskonverastion med sin döde make.)

Man kan se detta i människors SOCIALA värderingar, hur de rör sig förutsägbart och samtidigt är medvetna om sina inre sårs känsliga värdighet. Det är smärtsamt att inte kunna krossa något sånt -alla LÖGNER pulserar genom läckaget -och man vet hur manipulerad man kan låta sig bli.

Vi behöver tänka om och omdefiniera tidigare definitioner. Annars förstår vi inte att vi "finns", eftersom alla sagt till oss att vi inte "finns" -de vet inte vilka vi är. Att prata om "Gud" som något intressant, är en identitetsfixerad hybris och dödsrädsla -vi får ingen kontakt med varandra. Om man kommuinicerar med någon som tappar förståelsen för motpartens vilja -alltså inte längre ser människan, för att denne "går i Gud" -då är det riktiga problem. Erfor detta nyligen med en kille som jag råkade uppgivla till det religiösa, jag tror jag hotade hans självvärde på något sätt -vilket ledde till att själva meningen med vår dialog dog -det är väldigt känsligt för det patetiska. (Precis som det sabboterar potential med att försöka prata med människor som har en blind, enkel "Guds-förnekan". Men vi tenderar att lyckas med detta bättre, eftersom det bekräftar någon slags vetskap om vårt värde, förnuft.)


Samtidigt så skulle vi alla naturligt "tro" på Gud om vi fortfarande hade barnets medvetenhet om naturen. Vi separerar oss från närvarons påtagliga fullständighet -genom vårt intellekts uppväxts omvända hantering av subjektivism; det "konkreta". Sen börjar några av oss då söka  ..efter "Gud", den förlorade tilliten i tryggheten. "Icke-identiteten". Jag bröt mirakulöst igenom en depression genom att höja mig över min begreppsidentitets absurditets dysfunktion i naturlig cyklicitet för 1 ½ år sen. Jag transcenderade drömmen/sömnen -mindes livets skapelse, och denna nyskapande identitet -jag var odödlig. Och? Jo, eftersom jag hade levt i en kombination av konkretiserad teoretisk självuppfattning, krossat kaosarat hjärta och fullständig blockering i förmågan att ta in nya perspektiv, så ledde denna befrielse till att jag förstod vad Gud var (eller var Gud fanns), förstås. Men om jag skulle hamna i samma tillstånd idag låt oss säga, -då skulle jag kanske förstå att Gud INTE finns -just eftersom det jag trodde att jag var inte stämde. Men föreställ er uppvaknandet efter den stora fysiska döden -kommer vi här landa i förståelsen för Guds ickeexistens? Nej jag tror knappast det. Men samtidigt kan vi inte göra oss feta på våra nuvarande gränslösa tillhörigheter av livets repertoar i sin icke-spontana verklighet, eftersom det skulle göra oss bisarra.


En hel del människor har en nästan tvångsmässig tendens att försöka "hjälpa" individen/massan, från deras "andliga missuppfattning" -"befria" dem från "tvånget" -men detta är en bumerang, kollektivet/helheten blir inte av med fixeringen, så länge vi inte förstår Gud -det är A-kurs, och en slags osäker omogenhet i mänsklighetens hjärta. Idealt är en ..värld, där vi förstått Gud -och därför inte behöver bevara, tro, etc. -eftersom vi vet att Gud inte finns. Människan som har tagit sitt ansvar -som livets upplevelse. Samtidigt skulle vi spontant kunna upptäcka Gud i filosofins ärlighet t.ex, men det gör ingenting eftersom vi inte är rädda för det längre -som vi faktiskt har varit i vårt sökande efter kaos-eliminering. Allt "själs-snack" är alltid lite av en förolämpling av människan, men hon måste på något sätt förstå SIG SJÄLV, och återfå sin frihet. Jag ser ingen "resurs" i att bevara "Guds begrepp". Mitt MÅL är att KUNNA förstå filosofin, det konstnärliga, etiska, osv. Men eftersom jag är i min utveckling så BÖRJAR jag likt många andra "som Gud" -eftersom jag är uttråkad och omotiverad annars. Vi måste på något sätt känna till säkerheten i vårt löfte om livet.


Men att kasta de andliga orden bara för att fördjupa en filosofisk mognad, går jag inte med på. Testar att helt glömma allt jag någonsin sett i mina existensiella utforskningar, och det återger en tillvaro av samma "förträngda sorg" i den stora begränsningen av att "inte förstå". En känsla av ett "tak"/instängdhet -samma ramverk som jag med intensitet drog efter mig hösten 06, vilket kollapsade allting (vilket inte är något helt dåligt -men det är inte sanningen heller.) En allvarlig känsla av något djupt osant penetrerar mig när jag börjar gå in i detta tekniska, faktiskt. Livet känns som ett självförstorat helvete -och filosofierna och teorierna blir oseriösa i sin projicerade trotsiga meningslöshet.  

Jag hade som sagt extremt svårt att begripa livets natur under min sena barndom, vilket inte är något udda med tanke på budskapen i min kulturella/familjära uppväxt. Jag försökte förstå Gud -men det blev som "en Gud", vilket ÄR just den upplevelse av det andliga, som depressionsromantiska medvetandefilter skapar i sin bearbetade subjektivism. Jag studerade för 2 år sen enkom min "begrepps-värld" och dess förmågor utifrån barndommens minnen -vilket skapande en bild av "medvetandes" verktyg. Detta var ju oerhört blockerande, för mig från att se livet. Det hindrade mig från att uppleva "filosofi".. Saken är att man tenderar att "erkänna" mentala strukturer (själv-acceptans av transformatoriska upprepande "hinder"/villkor) -i den fas av "förfall" man befinner sig.


Nu har jag studerat Gud -så nu vet jag att detta finns, att detta är livet -så jag kan bjuda in, bjuda hem, mina oskyldiga metafysiska naturupplevelser, och åter förena mig med mina värden -vilket är grunden till nytt liv och social fördjupning och växande. Jag har inte sett någon "storhet", någon "konst" i ordets begripning av det existensiella gudomliga, utan jag är ambitiös och skyndar mig för att få det avklarat. Det vi lär oss är ju möjligheterna till möjligheter -annars har vi blivit förvirrade av det vi kallade Gud.


Tänkte precis på det där med upplevelsen av att man vet att man måste dö för att förenas med det nya -vidrörandet av det rena, verkliga i min natur. Det är det som många ohela människor med rädslor och utan jagrespekt sett som att hitta "den goda kraften", och där börjar glaumoriseringen och den estetiska uppskattningen av styrkan i all sorts SVAGHET.

Att vara eller inte vara -handlar om PERSPEKTIV.


När jag ser de vanliga STRUKTURERNA i livets konst -så ser jag SKUGGAN; och därför råder "plattheten".


När jag ser med öppet ÄRLIGT hjärta -så ser jag in i väsendet BORTOM -genom minnet av TIDEN /evigheten -i framtid (alltså strukturen -ren).

Så vad ÄR då den kreativa isoleringens själv-persivitet? En förstorad "mognad" som alienerat sig till ett ensamt "överlevande"? SJÄLVA SKADAN i sig? (Men vad är då det icke-infriade, den "pockande" utvägen från illusionen?)


Det här är en verklig fråga.

Det är sådan jag känner mig. Jag hatar det här, men vad skulle annars reslutet bli,

med dessa skills:

Överlägset tålamod och avstängd vilja / konstant otillfredställelse

Manisk koncentration och berabeting av strukturer / ständig seriös utflippad jagkomisk gränsöverskridande försummelse

Fragmenterad opersonlighet / kollektiv isolerad sentimental lättstötthet av mentala värden



Det finns bara EN sanning. Detta är den RENA lögnen. Gåta: Var hittar vi skillnanden?



Jag känner mig precis som en av de största missbrukarna. Mina bedrägerier faller till och med inom gränsen för intet! Mitt strukturtänkande självuppfattade domianta Jag koncentrerar döden och låses i ett TROTS av TIDS-LINJERNA. Vad ska jag göra egentligen? Det har gått för långt.



Obskyr gatukonst -bara att visa hur dum i huvudet jag är. (Vem skriver jag ens detta till?) Exakt, exakt, exakt. Det HÄR är inte jag -det är den jag VAR. Eller spelar-jag-död? Jag spelar upp reaktioner för mig själv -vafan, säg till mig. Jag har förbrukat verkligheten av självrelatering inom DETTA. Men det VISSTE jag kanske inte.. DÄRFÖR rasslar dramat vidare.

Det här är så oseriöst så det är inte beskrivbart. Jag förstår ju allting; vad är det? Shit alltså. Bara för att jag VILL att någon SKA FÖRSTÅ PRECIS. Till vilken anledning? Vad skulle uppenbaras förutom vulgariteten i gudomligehetens patos?

11.34 aquarius [natal venus] - 11.34 leo [transited mars]


---> ascendent: galactic center [entré]



beginning .. http://childintime.blogg.se/2007/october/the-sculptur-s-vision-is-slowly-but-surley-taking-.html ..

end .. http://gatublomma.blogspot.com/2007/10/sabian-5.html ..

There is a message that you wish to spread and you will be able to do so if you put the message into reality either by writing it down or speaking it. However you transmit it, it needs to be done from the heart and with integrity.. When this is done the right people can see it and benefit from it. Communicating in a trusting, carefree, easy way. Or, are your ideas, thoughts and emotions feeling exposed because you have been too trusting? Wearing your heart on your sleeve. Shared thoughts and feelings. The Caution: Playing games with information. Pretending to conceal for the purpose of deceit OR blurting things out. Betrayal of confidiences.

Jag har fått upp just denna gradsymbolik flera gånger under några få "svar" (apropå..) Gick in och "plockade" denna -denna av gång av REN VILJA, för just därför!


(Markerat stycke överensstämmer med den helare bild av min kreativa naturs struktur/blockering -jag precis nyligen insåg.)